Recension: Keynes vs. Hayek

Keynes ville spendera, Hayek ville ha koll på staten.

av Mattias Svensson

Vi möter dem på taket till kapellet i Cambridge våren 1942, John Maynard Keynes och Friedrich Hayek, 1900-talets två ekonomiska giganter (om Milton Friedman ursäktar). Men precis som de tyska bombflygplan de vakade för aldrig kom, uteblev klimax i den intellektuella konflikten mellan Keynes och Hayek.

Hayek hade bjudits över av London School of Economics drygt tio år tidigare, just för att bemöta Keynes ekonomiska synsätt. Men han hade svårt att göra sig förstådd på sin stapplande engelska. Den brittiska akademiska publiken var å sin sida inte inläst på kontinentaleuropeiska ekonomiska begrepp. Debatten körde fast i begrepps-förvirring.

När Keynes slutligen formulerat sin General Theory 1936, var Hayek mer orolig för vad som skulle hända med världen. Han såg sitt tidigare hemland Österrike falla för diktaturen och var rädd för att det skulle komma att upprepas efter kriget. Hayeks kritik av växande välfärdsstater som skulle leda Vägen till träldom (1944) skulle leda Hayek själv bort från den akademiska nationalekonomin, och så småningom bort från Storbritannien. Keynes dog 1946, men hans idéer tog över världen.

Nicholas Wapshotts bok om den intellektuella konflikten mellan Hayek och Keynes är en rappt berättad 1900-talshistorik med fokus på biografiska detaljer som också följer politiska skeenden i Storbritannien och USA fram till våra dagar. En av bokens styrkor är att läsare med sympatier för den ene ekonomen förmodligen kommer att ha en ökad respekt för den andre efter läsningen.

Det gäller definitivt min syn på Keynes. En vanvördig och imponerande intellektuell i klassisk brittisk stil, som inte drog sig för att ta heder och ära av de viktigaste ländernas statsöverhuvuden för deras strikta villkor efter första världskriget. Keynes var själv med vid förhandlingarna, bröt alltså rang och kritiserades för svek och landsförräderi när han i The economic consequences of peace (1919) varnade för att de stora skadeståndskraven skulle föröda Tysklands ekonomi och göda befolkningens revanschism.

Keynes betydelse för efterkrigstiden med skapandet av institutioner som IMF och Världsbanken och påverkan på nationella regeringars konjunkturpolitik är, oavsett vad man tycker, svår att underskatta. Frågan är vad Keynes själv skulle ha tyckt. Det var upp till hans, i många fall betydligt mindre liberala, beundrare att sprida hans intellektuella arv. Liksom det var upp till cyniska politiker att använda hans rekommendationer för att rusta upp militären och vinna val.

Det svagaste kapitlet rör nutidshistorien. Wapshott menar att finanskrisen 2008 var förödande för Hayeks syn på ekonomin. Detta direkt efter att ha beskrivit hur president George W Bush mött den ekonomiska nedgången efter 9/11 med ”en stor keynesiansk stimulans” och att den republikanska kongressen snarare ägnat sig åt att göda företag och särintressen än åt att minska staten. Den bubbla av osunda investeringar som sådan politik skapade följer i själva verket precis Hayeks konjunkturteori.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Lämna en kommentar