Rätt strategi?

av Andreas Ericson

Med ”Decemberöverenskommelsen” fick julfriden ett abrupt slut för tyckarklassen. På den borgerliga halvan har många bedömt avtalet som en ren kapitulation från allianspartiernas sida. Ett Waterloo för borgerligheten.

Även om överenskommelsen kan framstå som ett hastverk, är den ett led i den långsiktiga strategi som borgerliga politiker länge arbetat efter. En strategi som nu kan ha nått vägs ände.

För att förstå logiken bakom avtalet får man gå till historien. Svensk politik står ganska stilla över tid. Jämför man de genomsnittliga valresultaten på 00- och 10-talen med dem från 80- och 90-talen ligger partierna stabilt, med ett undantag: Socialdemokraterna har förlorat en femtedel av sitt stöd.

Vad ska ett parti byggt för att ha makt göra då? Stefan Löfven har dragit den givna slutsatsen: bygg allianser – kosta vad det kosta vill. Bara det att han gick till val tillsammans med ett annat parti som dessutom kallades ”naturlig samarbetspartner” är sensationellt. Men det kommer inte räcka. Och Vänsterpartiet kommer inte på överskådlig tid utgöra något sansat underlag. Det är därför Löfven har suktat så efter att spränga Alliansen och bygga ett nytt mitten-vänstersamarbete.

Nu blev det inte så. Överenskommelsen cementerar blocken. Om den håller berövar den Socialdemokraterna möjligheter att göra 1900-talets politik till 2000-talets. På så sätt är avtalet en strategisk seger för borgerligheten. Ett Midway snarare än ett Waterloo.

Men för att ta metaforerna ett steg till: det är tyvärr inte ovanligt att även skarpsinta strateger lägger för stor vikt vid det senaste kriget när man planerar nästa. Det politiska landskapet från 2015 kan snabbt bli obsolet.

På så sätt kan överenskommelsen bli borgerlighetens Maginotlinje. Ett starkt men dyrköpt försvar som när det väl gäller kommer att bli överflyglat och meningslöst.