Recension

Quickologi

Göran Lambertz

av Krister Thelin

”Han vet ingenting om bevisvärdering. Det är en dåres försvarstal!” Den gamle chefsrådmannen TK var upprörd där vi stod i en Lundaträdgård beredda att begå den traditionella förstamajlunchen. Den som avsågs var förstås Göran Lambertz. Det var en vecka efter att dennes försvarsskrift Quickologi (Fri Tanke förlag, 2015) getts ut. Lambertz hade fått stort utrymme i samband med lanseringen men också omgående blivit sågad jäms med fotknölarna. Chefsrådmannen var i gott sällskap och speglade en allmän opinion: Lambertz har fel i sitt framhärdande i Sture Bergwalls/Thomas Quicks ( i fortsättningen Q) skuld. Och framför allt borde han som ledamot av Högsta domstolen hålla tyst.

Har den allmänna meningen rätt? I det följande skall jag försöka svara på det. Först en deklaration: Lambertz var en värdefull medarbetare i justitiedepartementet när vi tillsammans tjänstgjorde där 1991-1994. Därefter har vi korsat väg ett antal gånger och jag betraktar honom som en vän. Mitt namn finns bland de drygt 150 som han räknar upp i ett efterord till boken. Men också med advokaten Thomas Olsson, Q:s ombud, har jag samarbetat och betraktar också denne som en vän. Sverige är ett litet juristland.

För jurister finns en del triviala sanningar i Q-fallet som inte alltid står klara för allmänheten och medierna: En domstol letar inte efter sanningen i brottmål. Domstolen tar enbart ställning till vad som förekommit vid huvudförhandlingen.  Om åtalet ogillas, alltså att den tilltalade frikänns, innebär det inte att domstolen förklarat den tilltalade  oskyldig (annat än i undantagsfall). Ett nedlagt åtal leder på tilltalads begäran till en friande dom utan materiell prövning.

Lambertz bok är ingen liten sak (500 sidor) Halva boken är en redovisning av fallet Q och Lambertz egen roll däri som Justitiekansler och debattör.  Andra halvan är Lambertz försök att leda i bevis att Q kan vara skyldig, trots att denne återtagit tidigare erkännande för de åtta mord han fällts. Alla sex domarna revs upp efter resningsbeslut. Åklagarna valde i samtliga fall att lägga ner åtalet, och frikännande domar följde.

Boken är genomgående välskriven, om än för lång, och ett ärligt försök att finna sanningen i fallet. Fritiof Nilsson Piratens ord: ”En god berättares egenskaper är förakt för sanningen och en djup respekt för det sannolika” gäller alltså inte Lambertz.

Lambertz tes är att den bild som massmedierna gett under åren är felaktig och vilseledande, framför allt genom Hannes Råstams bok, Fallet Thomas Quick (2012) och Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga (2013). Den felaktiga bilden har förstärkts av tongivande skribenter och mediepersonligheter, där Leif GW Persson och Jan Guillou intagit framträdande roller. Enligt Lambertz föreligger ingen ”rättsskandal” utan blott en ”villfarelse”. Förutom nämnda träffas de åklagare som lade ner åtalen av Lambertz kritik. De borde ha låtit saken underkastas en ny domstolsprövning efter resningen.

Lambertz ser det som en bjudande moralisk plikt att skrida till försvar för medlemmarna i ”Quicklaget”, till vilket han räknar sig som stolt medlem: överåklagaren Christer van der Kwast, kriminalinspektören Seppo Penttinnen, professorn Sven Å Christianson och journalisten Gubb Jan Stigson. Också advokaten Claes Borgström och psykologen Birgitta Ståhle omfattas av dem som Lambertz vill ge upprättelse.

Försvaret gäller också hans egen roll som JK, när han 2006 granskade de sex fällande domarna. Han fann dem vara korrekta. Och däri är det inte så svårt att ge Lambertz rätt. Det kan ha varit rätt att åtala och fälla Q givet hur saken då låg.

I bokens andra del börjar svårigheterna. Lambertz gör här en överprövning av materialet, diskonterat med Q:s återtagna erkännande, och finner att det likväl räcker för fällande dom – och då kan det förvisso inte vara en ”rättsskandal”. Raden av omständigheter som han för fram (en del kända genom tidigare artiklar, exempelvis liksökhundar, vägbommar och kroppsdetaljer) är bestickande, givet också hans teknik att göra en samlad bedömning (se kritik i denna del av domaren Olle Ekstedt i Dagens Juridik 28/4) av bevisningen i alla målen. Jag delar Lambertz syn att det inte går att bortse från ”ursprungssannolikheten”: Q:s ostridigt mycket speciella antecedentia och sinnesbeskaffenhet.

Det redovisade materialet når dock inte upp till mer än en oklar nivå av sannolikhet. ”Rättsskandalen” ter sig inte lika uppenbar och ”majoritetseuforin” klingar av, däri har han en poäng. Men åklagarna kan bestämt inte lastas för att de inte gick vidare utan lade ner åtalen. Där hugger han i sten.

Detta leder över till den svåraste frågan. Bör justitierådet Lambertz känsla av moralisk plikt, att försvara sig själv och andra, få leda till att Q:s rätt att betraktas som oskyldig får stå tillbaka? Lambertz anser det. Jag håller inte med.

Hans skyddsobjekt förefaller fullt kapabla att tala i egen sak och har också gjort så. Lambertz hållning är som sagt sympatisk och hans övertygelse uppenbarligen djupt känd, men som domare i landets högsta domstol borde han besinna följande domaretiska regel: ”En domare, som ständigt är underkastad allmänhetens granskning, måste fritt och villigt finna sig i personliga inskränkningar som skulle kunna ses som betungande av vanliga medborgare. I synnerhet skall en domare uppträda på ett sätt som är förenligt med domarämbetets värdighet (dignity).” (4.2 The Bangalore Principles of Judicial Conduct)

Detta borde trumfa privatpersonens Lambertz såväl yttrandefrihet som pliktkänsla. (Jag avstår från att nämna den kända sentensen att den som uppträder som ombud i egen sak har en åsna till klient, då det inte stämmer här.) Och måhända blir det jag och andra som slutligen står med dumstruten, när Q, sedan strålkastarljuset slocknat och tillvaron blivit honom för trist, med Frank Sinatra en vacker dag kanske utbrister: ”I did it my way.”