Recension:

Positiv ångest hos individen, gruppen, organisationen

Paul Moxnes

av Linda Skugge

Det är ju själva fan att man alltid faller under den osköna gruppen i alla självhjälpsböcker man läser. Som i boken Mindset där jag så klart tillhör gruppen som har ett statiskt mindset. Det tar emot att erkänna det men när jag läser Positiv ångest inser jag att jag tillhör bokens nidperson: den dogmatiska typen, en ospontan och oskön regelryttare. Dogmatism är ett skydd mot ångest. Men dogmatikern har inte existentiell ångest (ångesten över själva livet). Dogmatikerns tänkande ”når inte ner” till den källarvåning där dödsångesten bor. Som den store tänkaren Kirkegaard skriver: ”Ju djupare en människas ångest är, desto större människa.”

Dogmatikerns ångest är ”vardagens ångest”. Det vill säga: ”Hur ska det gå på jobbet?”, ”Tänk om jag inte klarar det?”, ”Tänk om jag gör bort mig, vad ska alla säga?” Dogmatikern har inte bara ”andra klassens ångest”, hen förnekar även ångesten för sig själv och andra. Men enligt Moxnes har hen på ett plan livsångest (den fina ångesten, konstnärens ångest), men (hör och häpna!) den ångesten förstår han inte och kan inte sätta ord på.

Dessutom klankas här ner på den dogmatiska ångestbärarens kropp! Med hjälp av en mycket dogmatisk läkare ges exempel på hur denne kunde sitta i de mest märkliga kroppspositioner med benen vridna i de underligaste ställningar under stolen. Som om det skulle tyda på ångest! Det enda den där läkarens kropp betyder är att den är överrörlig i lederna och sannolikt måste sitta så. Själv sitter jag alltid med mina oproportionellt långa överrörliga ben i underliga vinklar och det hänger verkligen inte ihop med min ”andra klassens ångest”.

Paul Moxnes sammanfattar boken med att det som minimerar ångest är struktur, öva och upprepa. Att göra upp ett pedantiskt livs- och arbetsmönster och noggrant följa det är vägen bort från ångesten. Upprepning av ”läskiga” saker gör oss immuna.

Ångesten är en drivkraft och en av våra viktigaste motivationskällor. Vem tror ni är mest lämpad för struktur och pedanteri, den härliga konstnären eller den ”hemska läkaren med den konstiga kroppen” (som ingen tycker om)?

Själv anser jag att den existentiella livsångesten är andra klassens ångest medan den dogmatiska ångesten är mer intelligent och bärkraftig i vardagen, livet, på jobbet.

Om man ska sätta det i ett organisatoriskt sammanhang: Vem har ni helst som chef? Hen som oroar sig för hur företaget ska gå, om de ska lyckas sälja tillräckligt mycket och som då naturligtvis agerar utifrån detta? Eller hen som förlamas av oklar ångest av existentiell, filosofisk och konstnärlig art?