Krönika:

Östersjöalliansen

Visionen om ett svenskt-finskt samarbete under ytan.

av Sylvia Bjon

På Sveaborg, fästningsön utanför Helsingfors, står en ubåt på torrdocka. Det är Vesikko, havsillern, en av fem ubåtar som Finlands försvar ägt under 1930- och 1940-talen. De har framgångsrikt sänkt och skadat sovjetiska fartyg under det finländska fortsättningskriget. 

Men efter Parisfreden 1947 hade Sovjetunionen en rad krav som vinnande alliansmakt, bland annat begränsningar av Finlands försvar. Efter 1953, då fyra ubåtar såldes som metallskrot och endast Vesikko räddades som museifartyg, har Finland inte haft och inte fått ha några ubåtar.

Det råder en ökad aktivitet både i luften och vattnet kring Östersjön. Militärflyg som inte ger sig till känna flyger i våra närområden, i december identifierade Finlands flygvapen en exceptionell volym bombplan och jaktplan som flyttade sig mellan fasta Ryssland och Kaliningrad. I höstas identifierade det svenska försvaret undervattensaktivitet i Stockholms skärgård.

Säkerhetspolitik, försvar och geopolitik har alltid stått högt i kurs som samtalsämnen i Finland, men under krisen i Ukraina har det blivit vardagssnack i sofforna. Stödet för Nato är lite högre än förr, men inte så högt att det skulle förändra något. Fortfarande är en tydlig majoritet av finländarna emot ett Natomedlemskap. Norden och Sverige är däremot intressantare, och stödet för ett ökat samarbete har vuxit.

Nu är det på Sverigefronten det händer, sett ur finländskt perspektiv. Det senaste året har försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige fördjupats konkret. Territoriala hinder för ömsesidigt bistånd ska röjas ur lagstiftningen, och mer information ska flöda över Bottenviken. Utbildning och samkörda anskaffningar har redan funnits inom Norden. Men Finland och Sverige blickar mot varandra mer än de andra: Vi är inte i Nato, men vi har varann, verkar de mest ivriga visionärerna tänka.

ÖB Sverker Göranson ser framför sig ett gemensamt marint befäl på Östersjön 2023.

Finlands försvarsminister Carl Haglund talar i bildliga ordalag om att sällskapa, fria och byta ringar. Haglund ser stor potential i Göransons förslag och funderar högt om potentialen i ett gemensamt flygvapen. Men vänta vänta, först ska det ju sällskapas och allt det där. Ingen vågar vara framfusig eller börja tafsa.

Ändå: Östersjöalliansen börjar leva som vision, även om det är långt kvar. Flera saker spelar in samtidigt. Det säkerhetspolitiska läget är självklart. En annan orsak är att både den svenska och den finländska politiken är i en fas där Natofrågan inte kommer att röra sig nämnvärt. Samtidigt erfar länderna mycket konkret att det innebär att man måste räkna med att klara sig på egen hand.

År 1990 meddelade Finlands dåvarande president Mauno Koivisto att Sovjetunionens fall innebär att Parisfördragets begränsningar inte gäller, med undantag för kärnvapenförbudet som Finland förbundit sig till genom andra internationella avtal.

Några år senare stod det klart att Finland förnyar sitt flygvapen med amerikanska F-18 Hornet. Då skapade valet av amerikanska plan ett sus – sedan dess är det ett led i en utveckling där Finland anpassat sig stegvis i sitt partnerskap med Nato.

Att samtidigt bygga upp ett ubåtssystem, som legat i ide sedan 1947, har däremot inte varit möjligt. Så visst vore det en knorr i historien: att det svenska ubåtssystemet kunde sträcka sig ända till vattnet utanför gamla Vesikko på Sveaborg. Man ska inte gå händelserna i förväg, men att visioner inspirerar är inte så konstigt. Och att inte diskutera försvarsvisioner just nu vore trögtänkt.