Krönika

Ord från ättestupan

”När jag blir ett paket” är inte en framtid värdig ett välfärdsland.

av Sylvia Bjon

Aliisa Karhumäki, en sjuttioårig dam, har i över tjugo år sålt varmkorv åt festprissar, a-lagare, presidenter och nattvakande parlamentariker i Helsingfors ökända grillkiosk vid riksdagshuset.

Långsamhet har man inte kunnat anklaga henne för, och inte brist på innovationskraft heller. Två varmkorvar instuckna i en köttpirog döpte hon till ”Tiitinen” efter riksdagens generalsekreterare, och med ett stekt ägg till får man en ”Uosukainen”, uppkallad efter en tidigare talman som också ville bli ihågkommen på menyn.

Den ekonomiska depressionen kring 1990 lämnade den tidigare telemontören Karhumäki arbetslös, och hon beslöt sig för att lägga in sin stöt på ett av de få jobb det var liten konkurrens om, nattgrillen.
Så kom det sig att denna kvinna i dag uppenbarar sig som en framtidshägring inför hungriga beslutsfattare.
”När man lever längre måste man jobba längre”, sade OECD-chefen Angel Gurria som nyligen talade under Finlands regerings halvtidsseminarium. Ministrarnas öron fladdrade vetgirigt. ”Ni måste springa allt snabbare för att ens hållas kvar på stället.”
Det är knappast någon som bestrider att det är ohållbart att man lever en växande andel av livet utanför arbetslivet.

Men det åldrande Finland, som det ser ut i dag, är dessvärre inte en Aliisa Karhumäki. Det åldrande Finland är sängliggande strokepatient som inte rehabiliteras. Institutionsvården är i alarmerande dåligt skick, med sysslolöshet och brist på stimulans. Den som tagit steget ur sysslornas värld hotar att aldrig återvända. Regeringen vill åtgärda problemet genom att räkna antalet vårdande händer per institution, men händer kan fortfarande bara byta ut unkna blöjor, inte unken attityd. Det åldrande Finland är en 57-åring som mist jobbet tillsammans med många jämnåriga. I den här ålderskategorin är det fler som mister jobbet än som blir anställda varje år. Uppsägningsordningen blir till en död bokstav om de äldre ändå fifflas ut med avgångsbonus eller pensionssluss. Åldersrasismen får sitt syre i föreställningen att yngre arbetstagare gör mer och kräver mindre. Att de yngres påhittighet och energi kunde vinna på att tyglas och styras av de äldres erfarenhet och minne glöms bort.

Finland utmärker sig som ett av de pionjärländer i världen som först går in i åldersstrukturens utmanande höst. Efter oss följer länder som Japan och stora delar av Västeuropa som snart möter samma försörjningsproblem.
Finland är först ute, men i blåsten. Vi kunde vara först med vårdmodeller. Vi kunde vara först med att tillgodose arbetstagares önskemål, först med uppfinningar, service, koncept, deltagande. I det här fallet behöver affärsidéer och den mänskliga faktorn inte vara motsättningar, tvärtom.
Men det kostar att satsa, det kostar nu om det inte ska bli dyrt senare. De äldre måste tas fram, inte stuvas undan.
”Sen när jag blir ett paket …” hör man folk säga till vardags. Men kära nån, vi ska inte bli paket, vi ska bara bli gamla, och gudskelov för det. Den vanliga ålderstigna finländaren är ett mer mångsidigt varumärke och en mer sanningsenlig föregångare i världen än jultomten.