”Öppenhet”

av Paulina Neuding

Trösklarna måste filas ner, bullerregler ändras, modulhus byggas. Genomför vi bara detta kommer integrationen att inträffa, så låter det inte sällan bland borgerliga politiker och debattörer som inte är beredda att diskutera själva migrationen – eller ”öppenheten”. ”Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet?” frågade fjorton liberaler i ett upprop på DN Debatt nyligen (12/12 2014). Som om utsikterna att integrera stora grupper invandrare blir bättre bara man sätter på sig rätt glasögon, utgår från rätt diskurs eller använder trevligast formuleringar.

Samtidigt har erfarenheten de senaste decennierna varit den motsatta. Sverige går inte mot integration, utan mot ökad segregation, nästan oavsett hur man väljer att mäta. Det gäller bostadssegregationen, otryggheten, extremismen, antisemitismen, skolresultaten och islamofobin – även den ett allvarligt problem i segregerade områden.

Folkpartiet lyckades inte vända trenden under de åtta år som partiet hade integrationsministerposten, men man gav väljarna ett behändigt verktyg för att mäta misslyckandet: Partiets så kallade utanförskapskartor, som gav konkreta mått på segregationen. När tankesmedjan Den Nya Välfärden lät ekonomen Tino Sanandaji undersöka hur det hade gått med Folkpartiets egen beräkningsmetod visade det sig att antalet utanförskapsområden har fortsatt att växa – från 156 till 186 stycken under åren 2006–2012.

I den politiska debatten har integrationen alltid legat precis runt hörnet, en myndighetsflytt, en nystartszon eller en lotsreform bort. Ett mer troligt scenario än integration är att Sverige fortsätter i riktning mot ökad segregation. Fler utanförskapsområden, och som svar en medelklass som undviker vissa skolor och bostadsområden. Slutenhet, inte öppenhet.

Publiceringsdatum: 2015-06-02
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar