Ont om untz, untz

Om restauranggästerna spontandansar rycker polisen ut. Även på 2010-talet styrs Stockholms nöjesliv av myndigheter och inte människor.

av Helena Sandklef

När folk börjar dansa till musiken på trottoaren utanför Fredsgatan 12 kan det bli polissak. Foto: Pontus Johnsson

När folk börjar dansa till musiken på trottoaren utanför Fredsgatan 12 kan det bli polissak. Foto: Pontus Johnsson

Det ekar nästan kusligt på Berns när jag kliver in. Jag blir stående under de prunkande kristallkronor som vakar över matgäster, hiphopeliten, klubbkids och cocktailsvultna. Det känns lite som att befinna sig i en katedral.

Medan jag bara behöver dra på mig ett par stilettklackar och dricka vin ser otaliga krögare, artister, djar, dörrvakter, klubbarrangörer och myndigheter till att maskineriet snurrar. För att inte tala om mina medkonsumenter. Nöjeslivet utgör en enorm sektor som spänner över ideellt till kommersiellt, från lagligt till illegalt, och som de flesta är delaktiga i antingen som konsumenter eller producenter.Helena Sandklef Ont om untz, untz Neo nr 3 2011 Anders Varveus

Ändå hör man sällan talas om de positiva aspekterna av vår nöjeskonsumtion i den politiska debatten. I stället tycks debatten domineras av frågor som rör alkoholmissbruk, droger, samhällskostnad, ljudnivåer och kriminalitet. Är det dåligt att människor har roligt? Och om detta är den syn som präglar reglerna för Stockholms uteliv, vad innebär det för kvaliteten? Det är detta jag har gått ut för att ta reda på.

Ingmari Pagenkemper tog över nöjesdelen på Berns i november 2006. Hon kom då från det legendariska och nyligen nedlagda Lydmar, känt för sin mångfald och spännande utbud, nedlagt när fastigheten såldes och Vattenfall ville flytta in. Vi tittar ut över Berzelii Park som ligger ödsligt tom. Solen står fortfarande i uteserveringsläge och vintertrötta människor skyr inomhusmiljön.

– Tänk att kunna sätta upp ett danstält här, säger hon.

Jag föreställer mig hur man en solig vårdag som denna sätter upp ett tält, säljer öl ur en kylväska och låter ett band förföra soltörstare på väg hem från jobbet. Eller skapar ett alternativt dansgolv som komplement till Berns ordinarie nattklubb. Men det skulle ta två år av ansökningar, kräva kravallstaket och otaliga vakter, säger Ingmari. Och någonstans mellan två år och otaliga tillstånd slutar man att tänka i stora idéer och visioner.

Jag bläddrar i Lonely Planets reseguide över Sverige, som slår fast att ”there are virtually no dives and almost every place has interesting design elements or a stylish atmosphere”. Den beskriver Stockholms nöjesliv och dess utbud som stilfullt, trendigt och roligt, följt av ord som ”dyrt”, ”köer” och ”kommersiellt”. Intrycket är att Stockholms nattliv är en arena där de rika och vackra kan posera; ”Going out dancing is a popular pastime for the young and beautiful in Stockholm”, ”… you’re likely to spot a local sports celebrity at the bar”, ”… a great place to relax with a cocktail and feel incredibly swank”.

Jag träffar Andreas Höistad, driftansvarig för utomhusklubben Terrassen på Fredsgatan 12. Han har varit verksam sedan 1997 och är sedan fyra år tillbaka en av ägarna bakom Group Locomotives, som jobbar med allt från bar- och nattklubbsdrift till konsultation och dj-bokningar. Jag frågar hur han anser att Stockholms uteliv står sig internationellt.

– Nöjeslivet ute i Europa bygger på en helt annan mentalitet; en klubbmentalitet och en mer dj-orienterad verksamhet, svarar han.

Det tycks handla mycket om i vilken utsträckning konsumenternas efterfrågan tillåts styra utbudet. I Sverige innebär tillståndskraven, handläggningstiderna och de ekonomiska riskerna att konsumenterna får nöja sig med vad som erbjuds, förklarar han.

Dessutom riskerar man en ägarkoncentration som i värsta fall formar ett homogent nöjeslandskap. Folks skilda preferenser mals ner till en likriktad massa, eller ”hits for kids” som komikern Mårten Andersson uttryckte det i sin kritik mot Stureplansgruppens monopolställning på den svenska nöjesmarknaden.

Om detta vittnar även Anders Varveus, som drev svartklubben Tritnaha i början på nittiotalet. Han berättar att allt fler svenskar söker sina partyupplevelser på annat håll i Europa, en partyturism med resor som går till Berlin, Frankfurt, Amsterdam, Barcelona, Lissabon, Ibiza, London och Krakow. Här är svenskar överrepresenterade i förhållande till folkmängd och avstånd.

Varveus viftar bort mina teorier om att det kan bero på att Stockholm är litet och avlägset. Han säger att rejvklubben Docklands som han startade och drev i mitten på 1990-talet hade tusen gäster per kväll och lockade allt fler, innan polisen började göra razzior. Som erfaren partyturist hävdar han att de flesta städer i Europa har ett friare nöjesliv som möter större förståelse från politiker och myndigheter.

Han berättar om Boom festival i Portugal i somras, där det dansades i fyrtio graders hetta. Framåt småtimmarna dök några brandbilar upp för att kyla ner svettiga besökare som glada och nöjda kunde fortsätta dansa natten igenom.

Sådan spontanitet och välvilja känns främmande i Stockholm. Andreas Höistad berättar hur han en sommarnatt fick besök av polisen som kontrollerade om folk dansade, vilket skulle innebära att arrangören bröt mot lagens bestämmelse om krav på danstillstånd. Av de trettio personer som befann sig i lokalen denna kalla sommarnatt var det fem turister som dansade runt ett bord.

– Jag var serveringsansvarig den kvällen. Jag och de två poliserna stod i en halvtimme och diskuterade allmänt om problematiken kring danstillståndet. De var mycket trevliga och tillmötesgående men var tvungna att skriva i sin rapport att de sett några som dansade.

Tre månader senare blev Andreas kontaktad av polisen och fick reda på att han, inte Fredsgatan 12, blivit anmäld för brott mot ordningslagen och togs in för polisförhör. Sedan dess har han inte hört något.

Ingmari Pagenkemper berättar att också Berns blivit anmält för brott mot ordningslagen. Berns har danstillstånd för nattklubben men inte för restaurangen, och det har hänt vid ett flertal tillfällen att hon blivit anmäld för att gäster i matsalen eller förbipasserande dansat till musiken. Jag känner plötslig skuld över alla de gånger jag måste ha rört mig till musik på fel ställen, och kanske utsatt ansvariga för rättsliga påföljder.Helena Sandklef Ont om untz, untz Neo nr 3 2011 citat2

Men det kan vara en förändring på gång. Madeleine Sjöstedt, folkpartistiskt kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad, vill skrota danstillståndet som en åtgärd för ett mer dansant Stockholm.

– Det är ingen rimlig regel, därför bör den inte vara kvar, säger hon.

– Det är oroande att folk inte ens vet om att regeln finns.

Hon har drivit frågan i sitt parti och förutsätter att det kommer att motioneras om dansförbudet i riksdagen. Det gjorde Moderaterna med Beatrice Ask i spetsen redan 2004, men fick avslag.

– Man har inte tagit frågan på allvar, säger Madeleine Sjöstedt, och det beror förmodligen på hur man ser på klubb- och nöjesliv. Man betraktar det inte det som en viktig del av näringslivet.

– Att folk dansar borde ju uppmuntras! säger hon.

Folk kommer in i samma takt som solen börjar gå ner. Ljudvolymen inne i salongen stiger. Kristallkronorna är inte längre i fokus när solberusade och ledighetstörstande människor tar plats. Snart börjar det dansas, tänker jag.

– I Tyskland träffar man ofta Borgmästaren i samband med nya projekt och idéer, berättar Ingmari.

– Självklart för att de vill ha koll på vad som händer i deras stad men de förstår också värdet i arrangemanget och ett rikt nöjesliv som inkomstkälla och potentiellt turistmål, fortsätter hon.

Anders Varveus belyser detta genom att beskriva hur man på klubbar i Berlin och i andra tyska storstäder samlar alla inblandande, myndigheter såväl som arrangörer. Tillsammans har man en dialog för att arbeta fram en fungerande verksamhetsplan som rör allt från drogkontroll till nödutgångar. I Sverige sker samma procedur genom en växelvis och tidskrävande monolog där man skickar ansökningar fram och tillbaka och där beslutet, istället för att tas gemensamt, kommer i form av ett stämplat papper.

Både Ingmari och Andreas betonar att det är viktigt ur både ett samhällsperspektiv och för krogarna att det finns restriktioner och kontroller som reglerar nöjeslivet. De välkomnar tillsyns- och drogkontroller och säger att det underlättar för deras verksamhet. Men även tillsynen är fyrkantig och svårjobbad. Ingmari menar att fördomar styr och att drogkontroller är ett stående inslag när man har hiphop- eller r’n’b-artister på besök, trots att de stereotypa föreställningarna sällan stämmer med verkligheten. Och eftersom hon inte ”vill ha skiten i huset” har hon försökt förklara för polis och myndighet att deras strategi måste ändras. Men det händer inget.

– Tänk bara hur det ser ut i logen i Globen under vilken familjeföreställning som helst, många av de artisterna har ju levt på droger och smärtstillande i hela sina liv.

Onekligen får man intrycket av att Stockholms nöjesliv handlar mer om en rädsla än ett kulturkapital att vara stolt över och vårda. Myndigheter närmar sig frågor i negativa termer, vad man inte får snarare än vad man får göra. Polisen är tacksam över krogkoncentrationen eftersom det underlättar arbetet med att stävja stöket, länsstyrelsen gäckas av överservering, boende av störningsmomentet, skattemyndigheten av svarta pengar och entreprenörer av den ekonomiska risken.

– I Sverige är det svårt att få sponsorer eftersom tillstånden är många och nyckfulla, berättar Anders Varveus.

– Inte heller privatpersoner vågar gå in med ett eget kapital av rädsla för att arrangemangen plötsligt och oförutsett ska få avslag i någon instans.

Tänk om Ericsson eller Ikea gick in med sponsoravtal likt VW gör på internationellt erkända Cocoon Club i Frankfurt. Tänk ett samarbete för att jobba fram gemensamma lösningar på problem som störningsmomentet.

Krogkoncentrationen kan också fungera exkluderande. Stureplan är ingen smältdegel utan består snarare av ett homogent nöjeslandskap för ett homogent klientel.

Ingmari på Berns berättar att folk kan känna sig skrämda av klubbarna i innerstan, att de kan ringa till Berns för att fråga om det krävs slips och lackskor för att komma in. Så skapas en djupt rotad föreställning om elitism och exkludering, en känsla av att nattlivet tillhör de privilegierade.

De nya tillstånden för att ha öppet till klockan fem på morgonen var en liberalisering som drevs fram av en ny sorts svartklubb, som var något helt annat än snuskiga spelklubbar eller tillhåll för kriminell verksamhet. Fram växte klubbar där folk kunde dansa hela natten, inspirerade av resor till London, Berlin och Barcelona, med frikostigare regler och ett blomstrande klubbliv. En av dessa var Tritnaha, där verksamheten till stor del var en politisk manifestation.

– Syftet var en generell liberalisering, femtillståndet var aldrig ett uttalat mål i sig, säger Anders Varveus.

Verksamheten var en protest mot allt från utskänkningstillstånd till livsmedelslagen, och fungerade lika mycket som en plattform för dans och nöje som för diskussion och föreläsningar.

– En utomparlamentarisk aktion lyckades tack vare det breda folkliga stödet, fortsätter han och hänvisar till svenskars ökade resande och mötet med en helt annan nöjeskultur med större frihet.

Konsumentmakt, tänker jag. I tomrummet efter vattenfestivalen på nittiotalet kändes det som myndigheterna var mer tillmötesgående under en period, kanske som ett sätt att kompensera, berättar Ingmari. Det gick snabbt över. Så småningom hoppas hon det kommer en ny generation borgarråd som faktiskt vet vad en dj är, och att det inte knarkas per automatik på Stockholms nattklubbar.

Berns har börjat bubbla. Hiphop står på agendan denna kväll. Som jag har skrattat, umgåtts, dansat och hånglat i Stockholms nöjesliv! Jag tittar ut över ett hav av människor som gör precis detsamma. Jag lämnar Berns åt motsatt håll till strömmen med en sista tanke: Hoppas att det aldrig slutar vara roligt.

 

 

Fakta: Ordningslagen

Enligt 2 kap. 4 § ordningslagen krävs tillstånd för att ordna offentlig danstillställning även om den inte anordnas på offentlig plats. Det sker bland annat med hänvisning till ordning och säkerhet för trafiken, för att kunna skydda medborgarna men baseras även på att ”förlustelser av olika slag” tidigare beskattats och på andra sätt utsatts för restriktioner (RH 2000:12, målnummer B435-99).

Begreppet danstillställning definieras inte i ordningslagen. Inte heller ger lagens förarbeten någon närmare ledning för bedömningen av innehållet i begreppet. Ett annat problem är blandade tillställningar då exempelvis ett föredrag följs av en danstillställning. Föredraget betraktas som ”allmän sammankomst” och danstillställningen som ”offentlig tillställning”. ”Allmän sammankomst” kräver inte tillstånd om det kan tänkas ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken.

 

Med ett fåtal femöppna klubbar koncentrerade kring en plats finns risken att alla vänder sig till ungefär samma publik och exkluderar andra. Foto: Beatrice Bruteskog

Med ett fåtal femöppna klubbar koncentrerade kring en plats finns risken att alla vänder sig till ungefär samma publik och exkluderar andra. Foto: Beatrice Bruteskog

Fakta: Den illegala dansen

Gudrun Schyman på Docklands

Rejvklubben Docklands öppnade den 2 september 1995 vid Finnboda varv i Nacka. Docklands grundades av Anders Varveus och Mats Hinze som tidigare gäckat polisen genom svartklubben Tritnaha i Frihetsfrontens lokaler på St Eriksgatan 89. Varje lördag ordnades det välbesökta fester som pågick till långt fram på morgonen.

Med start den 11 februari och återkommande under våren slog kravallutrustad polis till mot festerna helg efter helg, natt efter natt. Tonåriga rejvare kastades ut i vinterkylan i svettiga t-shirtar och undersöktes stundtals brutalt och kränkande efter droger.

Några större problem med bråk fanns inte på Docklands, stämningen var betydligt lugnare än vid stadens innekrogar. Anledningen till polisinsatserna var att det förekom illegala droger, men även arrangörernas politiska uppfattning att droger borde vara legala ansågs vara tillräcklig grund för att stoppa festerna. Inte minst som det saknades tillstånd att dansa.

Docklandsarrangörerna svarade någon gång med att fortsätta festen i en annan lokal, en annan gång genom att svetsa igen proppskåpet och hissa upp discjockeyn i taket.

Men framför allt försökte man kringgå dansförbudet genom att arrangera allmänna sammankomster, opinionsmöten eller konserter. Det blev störst uppmärksamhet när dåvarande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman besökte Docklands den 10 mars 1996.

Ganska snart märkte polisen att opinionsmötena var en ursäkt att få dansa. ”[S]å fort vi varit där drog dom undan sofforna och började dansa igen”, kommenterar en av poliserna i Mikael Jägerbrands Docklandsboken. Detta kunde polisen inte tolerera. ”Nackapolisen kommer att bevaka festen från början till slut för att kontrollera att det inte förekommer narkotika eller att det dansas”, rapporterades i DN, som vid ett annat tillfälle toppade en notis om en razzia med en rubrik om att en rejvkonsert ”urartade” i dans.

Efter de många razziorna stängdes Docklands, och öppnade först i december samma år med nya arrangörer. De fick bland annat lova att det inte skulle förekomma dans.

Mikael Jägerbrant sammanfattar lagarna och polisinsatserna:

”Resultatet av myndigheternas syn på spontandansen har gjort att det finns en musikstil som i princip är förbjuden i Sverige: rejv/techno. Det är inte tillåtet för en musiker att spela techno eller rejv offentligt. Gör man det ändå anser sig polisen ha rätt att göra razzia.”

Med anledning av Docklands bildade polisen en ”Rejvkommission” med uppdrag att bevaka rejvarrangemang runtom i landet, ett tilltag som många kallat en kulturpolis. Rejvkommissionen skulle även 1999 kritiseras av Brottsförebyggande rådet för sina godtyckliga insatser.

 

Dansförbud i New York

I New York utformades 1926 en ”cabaret law” som förbjuder kombinerandet av musikalisk underhållning och dans ihop med att servera mat eller dryck. Lagen, som kom till under förbudstiden, syftade från början till att komma åt illegal alkoholutskänkning vid så kallade ”speak-easies” och framför allt jazzklubbar i Harlem där ungdomar möttes över rasbarriärerna. Kravet att musiker skulle vara av ”pålitlig karaktär” avskaffades 1967, men lagen fanns kvar.

Rudy Giuliani kom under sin tid som borgmästare i slutet av 1990-talet att använda lagen om dansförbud till stöd för regelrätta razzior mot klubbar som tillät dans. En del klubbar skaffade varningssystem så att musiken ändrades och dansen stoppades vid polisrazzia, efter förebild från gayklubbar på 1940-talet, en annan måltavla för kabarélagen.

Även en lag från 1970-talet riktad mot massageinstitut har använts mot klubbar och dansställen i New York. Ägare riskerar stängning och personligt åtal vid mindre beslag av droger på deras ställe. Utöver att slå till mot rejvkulturen och dess droger har tillslagen i New York motiverats av hänsyn till bostadsinnehavare, brandsäkerhetskrav och krav på säkra gator. En advokat som företräder New Yorks nattliv konstaterar uppgivet: ”Giuliani gjorde gatorna säkra nattetid, men ville inte att någon skulle vara ute på dem.”

Försök har gjorts att överklaga kabarélagen för att den strider mot konstitutionen och även för att tillståndsgivningen är godtycklig. Detta har avvisats i domstolsutslag 2006 och 2007. Från över 12 000 kabarétillstånd för bland annat dans 1961, fanns i hela New York bara 276 tillstånd kvar 2002.

 

Källor:

Jägerbrand, Mikael, Docklandsboken : fakta och intervjuer om Sveriges största raveklubb (2006, Virvelvind förlag).

Romano, Tricia ”The safety dance – you can’t dance if you want to” och “A crash course in cabarets” Village voice (27/11 2002).

Romano, Tricia “Chelsea mourning – Nightclubs get the whip but the cabaret law is still kicking”. Village Voice (10/4 2006).

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2011

Lämna en kommentar