Om livet i det tysta

Nu tar de revansch; nördarna, de blyga och ouppvaktade. Under etiketten ”introverta” gör de anspråk på ett antal goda karaktärsegenskaper och gör upp räkningen med ett samhälle fixerat vid grupparbeten, social kompetens och förmåga att sälja sig själv.

av Patrik Strömer

Alla människor är olika, och ju mer som går att förklara med olika typer av kategorier, desto lättare blir det att förstå sig på andra, deras drivkrafter och svagheter. Det finns två avgörande problem med kategoriseringar – att de inte täcker in det som är relevant och att de blir den enda förklaringen.

Diagnoser, mätbarhet och uppföljning har gått från vetenskapligt mode till att vara vardag. Där man tidigare talade om en persons karaktär och uttalade dygder, befinner vi oss nu alla i en värld där såväl framgång som misslyckande kan förklaras utifrån hur man är konstituerad. Somliga menar att det gått inflation i diagnoser och att vilket beteende som helst tycks kunna ursäktas med ett medicinskt utlåtande. Andra säger sig ha sett alla bitar falla på plats och ha blivit givna en normalitet och ett sammanhang efter att man blivit klassificerad på ett visst sätt. Det går alltid att dela in mänskligheten i två kategorier; riskbenägna versus riskaverta, de som ser glaset som halvtomt eller halvfullt, de som vill veta om de bär på en ärftlig sjukdom och de som absolut inte vill veta et cetera. 

Så hur kommer det sig att de introverta börjar ta mer plats i det offentliga rummet? Eller gör de verkligen det?

CG Jung var psykoanalytiker och den som tydligast följde – och sedan också bröt med – Freud. I Jungs psykiska orientering är den avgörande skillnaden mellan extroversion och introversion. De extroverta hämtar sin energi från yttre uppmärksamhet och möten med människor, medan introverta sägs ha ett rikare inre liv och blir uttröttade av för många mänskliga intryck.

Susan Cains bok Tyst är till sitt upplägg både en sorts självhjälpsbok för introverta och en samtidsbetraktelse över hur vårt samhälle är uppbyggt. Om det tidiga 1800-talets amerikanska dröm var att kunna bruka jorden, tillhöra sin församling och hålla gudstjänst efter eget huvud, så blev den konsumtionsdrivna industrialismens hjälte den person som kunde sälja. Och för att kunna sälja varor, måste man först och främst kunna sälja sig själv.

Därför har vi nu platsannonser som i sin stereotyp söker efter sociala, utåtriktade personer som kan samarbeta. Med tanke på att omkring en tredjedel av alla människor är mer introverta, så är detta ett arbetsliv som är illa lämpat för dem. Å andra sidan hävdas att den som tycker att kallprat är slöseri med tid och att obligatoriska möten är plågsamma, oftare är benägen att på egen hand gå in i sin uppgift och hamna i flow. Den introverte kan enklare fortsätta med monotoni, har tålamod och lämnar inte det som hon bestämt sig för att bli klar med. Ofta behövs den introvertas slitstyrka för att den extroverte ska ha något att själv ta spjärn mot, och omvänt skulle det inte bli samma fart om de introverta vore dominerande i antal.

De psykologiska aspekterna som beskrivs i boken är sällan så enkla och tydliga i verkliga livet. En del personer vet med sig att de har en personlighet som lutar starkt åt det ena eller andra hållet, medan omgivningen i flera fall med lätthet skulle kunna definiera någon av vännerna som det ena eller andra. Eftersom Tyst är lite av en stridsskrift för att ge upprättelse åt de introverta, blir också beskrivningarna något karikerade av hur en typisk extrovert är. Men om Mahatma Gandhi och Barack Obama kan beskrivas som introverta, då måste det väl vara fantastiskt?

Cain försöker sig på en evolutionär förklaring till varför det finns fördelar med att det finns olika personligheter. Då extroverta är mer spontana och riskbenägna, kan de ofta söka sig bortom etablerade ramar, medan de introverta är mer eftertänksamma och försiktiga. I en föränderlig värld går det inte att i förväg säga att den ena strategin skulle vara bättre än den andra, men genom att det finns några som av ren instinkt tar det lugnare, minskar också risken för att precis alla ska göra samma fel samtidigt. Finansfolket tas som exempel. Där snabbt beslutsfattande och aggressiva affärer ger belöning, skapas utrymme för det omvända. De som analyserar, tänker efter och på egen hand kommer fram till att det skett en övervärdering, är också de som fungerar korrigerande på systemnivå. Så kunde hedgefonder med introverta företrädare skapa sig mångmiljonförmögenheter i samband med finanskrisen. Att göra tvärtemot alla andra är ofta en nackdel när allt går bra för de flesta, men kan vara en verklig vinstlott när något kraschar.

I boken diskuteras också det faktum att vi nu har ett samhälle där det gäller att synas och få uppmärksamhet, annars finns du inte. Paradoxalt nog har det på två lite olika vis lett till att introverta kunnat ta mer plats än annars.

Dels sker kommunikationen mer i egen takt. Det är enklare att skriva ett långt blogginlägg på egen hand och sortera sina tankar, än att behöva anpassa sig till någon annans agenda eller tidsram. Dels har nördens återkomst och höjda status underlättats av att det nu är oändligt mycket enklare att finna likasinnade. Genom att detaljerad information finns att tillgå, kan de som har benägenhet för att snöa in på saker, också bli veritabla experter. Och därmed hjältar inom sin begränsade krets.

Jämför detta med traditionella grupparbeten eller hjärnstormar, där extroverta personer tycker om att ta plats och därmed påverkar hela gruppens beslut. Det blir inte nödvändigtvis de bästa förslagen eller lösningarna som gruppen till slut gör till sina. Att ha olika arbetsmetoder och låta de männi-skor som är duktigast på att arbeta på egen hand göra detta, kan därför vara klokt både inom företag, familjer eller i skolan.

Eftersom uppdelningen i utåtriktade respektive inåtvända, är både banal och lättbegriplig, framstår större organisationer som dysfunktionella så fort alla ska stöpas i samma form. Ta en likvärdig skola som exempel. Hur ska det alls vara möjligt att ge elever likvärdig utbildning om förutsättningarna skiljer sig så pass mycket åt och det inte tillåts vara några skillnader? Alla lär sig inte i samma takt och inte på samma sätt. Och om grupparbeten är normen i klassrummet och läxorna är under attack i medierna, när ska den som vill läsa, men på egna villkor, få tid och möjlighet till detta?

En som plågats av sin introversion, men lyckats vända den till sin fördel är Linus Jonkman. I boken Introvert är det en nyfrälst författare som sprider sitt evangelium. Budskapet är enkelt och lättillgängligt, kapitlen korta och det är otaliga exempel och referenser till egna upplevelser och kända personer. Det är ingen bok med tyngd.

Kanske är tanken att den är skriven för en extrovert läsare, som ska få ökad förståelse för att alla inte är likadana. Det skulle förklara upplägget en del. Och visst finns det kunskaper att hämta, som att stress är en faktor som påverkar i hög grad. Extroverta sporras och presterar bäst under stress, medan introverta är ”bäst när det inte gäller”.

För att även extroverta ska kunna förstå lite mer är varje kapitel försett med små checklistor, som små powerpoints i bokformat. Den hurtiga tonen och känslan av intellektuellt släktskap med horoskop gör att det är svårt för budskapet att fästa. Vem kan inte känna sig lite bortkommen i ett helt nytt sällskap där man inte känner någon, eller i värsta fall går och är ängslig över att bryta mot några underförstådda koder?

Vad gör man egentligen med råd i listform som:

• Introvertas behov av ensamhet och integritet kan misstolkas som arrogans och ogillande

• Den introverta har lätt för att känna glädje och lycka. Däremot visar vi det ofta på ett mer lågmält sätt än extroverta.

Det blir tyvärr inte så mycket mer än det djupet i boken. Möjligen måste man verkligen känna sig introvert för att kunna dela upplevelserna och i någon mån ge sig själv upprättelse.

Den introverta trenden, gärna i kombination med det som benämns hyperkänslighet, visar att det finns ett uppdämt behov av fler förklaringar till upplevda skillnader mellan människors personlighet. Om det leder till att fler kan få vara bäst när de just är sig själva, är det naturligtvis utmärkt. Men om det bara leder till nya grupperingar, av mer eller mindre konstlad karaktär, vad har alla diagnoser och analyser då egentligen bidragit till?

Den komplexitet som varje människa uppvisar, går bortom enkla uppdelningar. Visst reagerar vi olika på hot, möjligheter, uppmärksamhet, planer, mål, omväxling och rutiner. Och när väldigt mycket står på spel är det några som fullkomligt låser sig, medan andra kliver fram och kan rädda situationen.

Som människor har vi valet att se världen i svart eller vitt, eller vilja nyansera bilden något. Vi kan ha en enkel syn på våra medmänniskor som antingen våra bästa vänner eller också fullkomliga idioter. Inget av detta har med nödvändighet något att göra med huruvida vi själva eller de vi fattar tycke för, är att anse som introverta eller extroverta. Att bättre förstå en annan person, är att vilja denne väl. Genom att ha ett bredare perspektiv och låta någon annan komma till tals, genom ord eller handling, är att visa respekt.

Författaren Lars Gustafsson, som en gång stod det dåvarande Moderata Samlingspartiet nära, formulerade den breda människosynen:

”Det finns ingen människa så avig, så träaktig, så misslyckad, så skev, att inte världen skulle kunna frambringa det ögonblick, den unika situation, som den människan ensam behärskar.”

Kanske är det så den introverte känner i en brusande värld där nyheter åldras snabbare och det som är fast förflyktigas. Ett långt ögonblick, en unik situation har uppstått som endast den med ett rikt inre liv, stor fantasi och förmåga till eftertanke kan behärska.