Essä:

Olyckorna Bildt, Björck och Borg

Sveriges försvar har på bara något decennium gått från överdimensionerat till kaotiskt. Den röda tråden av resursslöseri, revirstrider och bristande demokratisk insyn har en betydligt längre historia.

av Hans Lindblad

Svenskt försvar över generationer är kanske mest intressant att studera som tragiskt åskådningsexempel på hur vanskött den offentliga sektorn kan vara. Trögheter, suboptimeringar, revirpinkande, dogmer och inkompetens i en hemsk röra. Det har i olika skeden funnits bra bitar inom försvaret – system och funktioner som beundrats internationellt. Samtidigt har helheten varit bedrövlig mätt i effekt per insatt miljon skattepengar.

Sverige hade länge en orimligt uppblåst och till stora delar knappast användbar krigsorganisation. Nu har vi i stället gått till den motsatta ytterligheten och raserat försvaret, avfört det mesta av personalen och skrotat också modern materiel på ett sätt som i varje fall inte jag kan ange någon internationell motsvarighet till. (Jag räknar då inte in den tyska avrustningen enligt freden i Versailles.)

Nu talar ÖB om att därest anslagen ökas kan vi om sex år ha en kapacitet att försvara ett rätt begränsat område, ett län eller så, i kanske en vecka. Detta trots att försvaret kostar 40 miljarder kronor om året, ett klart större belopp än det som ger Finland ett betydligt mer respektingivande försvar. För första gången i historien har Norge, Danmark och Finland var för sig mer försvar än Sverige, de två första dessutom sedan Nato bildades med i den alliansen. Räknar vi per utbildad soldat, per ton krigsfartyg eller vad vi nu väljer så får Sverige ut minst per satsad peng.

I princip var det samma bild som när Statskontoret på 80-talet deltog i en studie tillsammans med de tre andra länderna om vad olika offentliga verksamheter kostade per utförd tjänst. Sverige genomgående dyrast, Finland effektivast. Enda undantaget jag minns är att vägarna kostade mer per mil i Norge, beroende på terrängen med fjordar och fjäll. Anledningen var uppenbar. Nästan alla svenska myndigheter kunde varje år få mer pengar genom att berätta vad de kunde göra med ökade anslag, medan de aldrig kände tryck att bli effektivare i användningen av anslag man redan hade.

Många misstag har gjorts i svenskt försvar, men jag har inte sett någon som sökt göra en samlad bedömning över tid för många länder. Historiskt var Sveriges största olycka rimligen de kungar som ständigt sökte nya krig, vilket kraftigt bidrog till att landet länge förblev ett av Europas sämst utvecklade. Det har ingått i den konservativa historieskrivningen att framställa den svenska försvarsmakten som extra framstående, men det varierade stort över tiden. Försvaret under Bernadottarna var långa tider knappast bra.

Napoleonkrigen visade hur både Frankrike och Preussen gick över till värnplikt. Det gav mycket större arméer, och i princip borde det land vinna som 20 år tidigare haft de största födelsetalen. Antalet rätt unga soldater med gevär var utslagsgivande. När liberalerna Viktor Rydberg, S A Hedlund, August Blanche, Adolf Hedin och kapten Julius Mankell talade om folkbeväpning, först genom skarpskytterörelsen, var syftet dubbelt. Dels att få en starkare och modernare krigsmakt, dels att denna inte kunde användas mot det egna folket. Den nära kopplingen till rösträttsrörelsen var självklar. (Väl optimistiskt, då nästa sekels värsta diktaturer kom att ha just värnplikt.) Liberalerna menade att man inte kan ålägga folket värnplikt utan att också ge det rösträtt. När den konservative Harald Hjärne sade detsamma var det hyckleri. Han förordade övergång till värnplikt utan införande av demokrati. Allmän värnplikt infördes 1901, men Sverige blev demokrati sist av de nordiska länderna, först 20 år senare.

Norska stortinget genomdrev parlamentarism 1884, medan kungakuppen mot Karl Staaff 30 år senare hade som huvudmål att förhindra samma reform i Sverige. På anmodan av Wilhelm II övervägde Oscar II 1895 att angripa Norge för att kväsa stortinget. Wilhelms argument var att annars var risken stor att parlamentarismen spreds till Sverige och på sikt hotade kejsarstyret i Tyskland. Kronprinsparet Gustaf och Victoria och prins Carl tyckte det var en briljant idé, prins Eugen var helt emot och drottning Sofia tyckte det var konstigt om Oscar skulle anfalla ett land där han själv var kung. När stortinget 1905 konstaterade att kungen avsatt sig själv genom att inte kunna utse en regering, avrådde Wilhelm från anfall mot Norge. Just då fann han att det räckte med krigen på Balkan.

Hovet och högern kom att hata Karl Staaff av tre skäl. Den liberale ledaren ville, liksom socialdemokraten Hjalmar Branting införa allmän rösträtt, han ville ha parlamentarism, och han var helt emot tanken på att göra Sverige till en militär vasallstat under Tyskland,

Ingen annan svensk politiker har utsatts för så omfattande hat- och lögnkampanj som Staaff, med drottning Victoria och den tyske ambassadören som de mest pådrivande. Konservativa professorer framställde Karl XII som statsrättsligt ideal. Näst hovet var hatet mot Staaff värst i högre militära kretsar. Yngre officerare indoktrinerades i avsky mot liberaler, och det verkade sitta kvar i väggarna på många mässar i årtionden. Som försvarspolitiker förvånades jag av att generaler och överstar (förmodligen på tjänstetid) gärna skrev artiklar mot Folkpartiet men nästan aldrig mot socialdemokrater och kommunister, och absolut aldrig mot högern. Kampanjerna mot Staaff lever i så måtto kvar. Militära skribenter och konservativa historiker har i generationer citerat varandra, vilket gör att Staaffs roll som försvarspolitiker oftast beskrivs på ett mycket vilseledande sätt. Det gäller nu senast flera av böckerna i Bonniers statsministerserie.

Det dröjde till 2009 innan en svensk general, Carl Björeman i boken År av uppgång, år av fall, gav Staaff ett erkännande. Björeman skriver att Staaff eftersträvade ”planmässighet i försvarsplaneringen men den tillämpades aldrig efteråt. Det var ödesdigert för försvarspolitiken lång tid framöver. Staaff framstår som den ende försvarspolitikern med framtidsvisioner under 1900-talet.”

***

När Karl Staaff 1911 bildade sin andra regering föresatte han sig att söka skapa ordning i försvaret. Han kände till skandalösa interiörer från militära förvaltningsmyndigheter och det fanns massor av vittnesbörd om övergrepp mot värnpliktiga och mycket ineffektiv utbildning. Officerare som varit vana vid gamla indelta knektar hade sällan pedagogiska färdigheter att ta hand om unga värnpliktiga. Staaff inrättade militieombudsmannen för att stärka rättsskyddet för värnpliktiga och anställda inom försvaret. Försvaret måste lyda under riksdagen och regeringen, som skulle vara ansvariga inför folket, vilket kungen aldrig ansåg sig vara.

Det fanns inte ens ett försvarsdepartement, utan flottan och armén hade varsin minister. Det fanns därför ingen som helst samordning eller rationell avvägning mellan de två försvarsgrenarna. Kungen personligen var ÖB, så teoretiskt hade han kunnat ta tag i frågan, men Gustaf V hade inga intellektuella förutsättningar för en sådan uppgift. Som andra kungar var han föga intresserad av övningar i terräng, utan koncentrerade insatserna på att så stora styrkor av manskap och hästar som möjligt skulle paradera i räta led på Ladugårdsgärdet med honom själv på häst framför dem som huvudgestalt. Preussisk kadaverdisciplin var högsta ideal.

Staaff tillsatte i december 1911 fyra försvarsberedningar. Syftet var att göra systematiska analyser av tänkbara hot, uppgifterna för olika delar av försvaret, liksom behoven ifråga om utbildning, utrustning och taktik. Härordningen 1901 hade ersatt 1600-talets indelningsverk med ett värnpliktsförsvar. Ett enormt kasernbyggnadsprogram inne i städer hade inletts, och de nya förbanden behövde mängder av utrustning, från undertröjor till hästkärror och vapen. Ledamöterna blev närmast chockade av alla brister som försvarsmyndigheterna inte tycktes ha haft en aning om. Armén saknade utbildning för vinterförhållanden.

Högerregeringen Lindman hade haft ansvaret de senaste fem åren men tycktes omedveten om hur stora bristerna var. Arvid Lindman var själv amiral och i djup konflikt med krigsministern general Lars Tingsten fram till dennes avgång. Men Lindman hade varit ovillig att öka anslagen till försvaret, främst för att de kvarvarande delarna av Lantmannapartiet fusionerats med Högern. Bönderna, som i alla tider upplevt att de tvingats betala merparten av försvaret, kännetecknades av önskan om stor sparsamhet med statens pengar. När den populäre bondepolitikern Alfred Petersson i Påboda gått över till liberalerna såg högerpolitikerna att de riskerade att förlora mängder av bonderöster om man inte höll tillbaka försvarsutgifterna.

Arvid Lindman insåg att högern genom ändrade rösträttsbestämmelser skulle förlora så mycket i valet 1911 att han förmodligen skulle tvingas avgå. Genom den väldiga högermajoriteten i första kammaren kunde han genom gemensam omröstning i kamrarna strax före sin avgång driva igenom beslut om byggandet av ett betydligt större pansarskepp än Sverige tidigare haft. Riksdagen fick inte veta att fartyget dimensionerats för att kunna skada Norge så mycket som möjligt. General Tingsten menade att ”hela högsjöflottan är en politisk affär av dem som vill bilda högra flygeln i germanernas kamp mot väster. Det är Victorias plan, och Victoria betyder inte så litet.”

Det var närmast självklart för Staaff att avbeställa det kuppmässigt beställda fartyget, kallad F-båten. Doktrinen var nämligen att det behövdes tre fartyg för att kunna agera som förband, men att låsa sig för tre fartyg skulle kosta så mycket att försvarsberedningarna vore upplåsta på förhand. Två bröder Dyrssen var de amiraler som mest drev på för stora artillerifartyg efter tyskt mönster.

Amiral Ludvig Sidner, ur väckelsemiljö i Ångermanland, var liberal och gav råd till Staaff. Att i den hätskt antidemokratiska, kungadyrkande flottan våga säga sig vara liberal krävde ett enormt civilkurage. Sjöofficerare vägrade att tjänstgöra i marinstaben under ”förrädaren” Sidner. Han var pådrivande bakom det nya ubåtsvapnet och menade att operativt skulle Sverige få större marin styrka om vi satsade på torpeder från ubåtar, jagare och mindre fartyg, det som först flera årtionden senare bejakades som den ”lätta flottan”.

Ett av svensk politiks viktigaste politiska anföranden var Staaffs ”Karlskronatal” i försvarsfrågan den 21 december 1913. Varken förr eller senare har en svensk regeringschef presenterat ett så genomtänkt och systematiskt försvarsprogram. Staaff menade att en regering måste kunna förändra sin politik om landets säkerhet kräver det. Därför kunde han öka försvarskostnaderna. Men 1911 hade partiet gått till val på att söka effektivisera värnpliktsbildningen och därmed om möjligt korta den. Den uppdagade bristen på vinterutbildning visade att man i stället behövde utöka utbildningen. För demokraten Staaff var det självklart att en regering inte kunde bryta vallöften för valperioden. Så vad han gjorde var att berätta för väljarna att han i valet året efter skulle begära ett annat mandat, nämligen att införa vinterutbildningen. Staaff hade med hjälp från en liberal kapten vid Dalregementet, Gunnar Sellholm – sedan brutalt trakasserad av sina överordnade – tagit fram förslaget om en kompletterande inryckning under vintern.

Stor oro utbröt på högersidan. Staaff var på väg att genomföra en bättre försvarspolitik än den som Högern stått för. Det gällde att få bort honom innan han kunde genomföra sitt program. Det ordnades genom kungens borggårdskupp och det av Högern organiserade ”bondetåget”. Trots att de föregående högerregeringarna varit helt ointresserade av frågan, blev kungens huvudpunkt i sitt och kronprinsens borggårdstal att frågan om vinterutbildning skulle avgöras direkt och enligt ”sakkunskapen i min armé”.

Den antiparlamentariska kungaregeringen Hammarskjöld drev efter första världskrigets utbrott igenom ett försvarsbeslut som utom ifråga om vinterutbildningen i praktiken följde Staaffs Karlskronatal. Inte så konstigt, då det var det enda genomarbetade försvarsprogram som fanns. Rörande vinterutbildningen genomfördes kungens och generalernas förslag med inryckning sen höst. Två vid tidpunkten unga konservativa adliga officerare, Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärd, blev sedermera arméchefer och skrev memoarer. Båda noterar där att höstinryckningen var ett stort misstag. Man ryckte in för de grundläggande övningarna i mörker och höstrusk. Ehrensvärd skrev att ”rekryterna frös och hostade i regn och kyla, det blev särskilt svårt att genomföra utbildning i skjutning”. Douglas beskrev resultatet av kungens linje som ”nedslående”.

***

1914 och 1942 års försvarsbeslut fattades under pågående krig. De försvarskostnader som accepteras i krigstid är naturligtvis inte möjliga i fredstid. Den svenska högern däremot har hävdat att Sverige – i så fall nog ensamt av alla länder – borde ha kvar det försvar som beslutats under krig.

Ofta har det talats om att liberaler och socialdemokrater gjorde ett stort fel genom 1925 års försvarsbeslut. Tyskland var nedrustat genom fredsavtalet, men också USA och England drog ned kraftigt och tog bort värnplikten.

Det mest ologiska med tanken att man aldrig får rusta ned är att tesen brukar stödjas av upplysningen att Tyskland rustade upp snabbt efter Hitlers makttillträde. Om andra både kan rusta upp och rusta ned snabbt, varför ska då svenskt försvar ensamt anses så trögt att det inte har någon ”elasticitet”? Uttrycket användes av Ernst Wigforss inför 1925, men Socialdemokraterna tycktes sedan helt glömma bort detta fram till slutet av 80-talet.

Men även om Sverige haft kvar försvarsanslagen på samma nivå som under första världskriget, borde försvarets organisation har minskats. Den största minskningen 1925 gällde kavalleriet. Hade försvaret varit så mycket starkare 1939 om vi haft en massa fler ridhästar? Övriga hästar fanns kvar, eftersom merparten av underhållet vid fronten drogs just av hästar.

De som pratar illa om 1925 nämner sällan att det var då flygvapnet tillkom. Felet 1925 var inte att regementen lades ned, eller ”kategoriklyvningen” där en del av åldersklasserna inte utbildades. Felet var att mer pengar borde ha gått till anskaffning av just flyg, pansar, luftvärn med mera. Det var fortfarande för stor organisation i förhållande till kvaliteten.

Liberaler hade på principiella grunder bejakat tanken på ”folkförsvar”. De tänkte sig soldater med gevär. Ingen av värnpliktspionjärerna hade kunnat föreställa sig ett så besinningslöst dödande som under första världskriget. Svenska värnpliktsförband jämsides med större stater hade kunnat fungera, men Sverige ensamt mot en stormakt? Om förlusterna blir ungefär lika på båda sidor hamnar man i ett läge där merparten av den mindre statens soldater dödats eller sårats.

Vid Verdun 1916 var det tyska målet enbart att döda så många franska soldater som möjligt, men tyskarnas egna förluster blev nästan lika stora. Följden av kriget blev långvarig demografisk obalans genom mycket fler kvinnor än män i flera årskullar. Under andra världskriget och efterföljande krig ändrades detta, genom att långt fler civila än soldater dödades, av vapen, farsoter och svält. Värnpliktstankens omöjlighet uppdagades när artilleri, kulsprutan, flyg och annat inte kunde uppvägas genom fler soldater.

1939 bröt andra världskriget ut. Då borde man ha satsat stort på allt svensk industri kunde leverera av vapen och annan utrustning med snabb effekt, till exempel motortorpedbåtar, inte på stora kryssarbyggen som var klara först några år efter krigsslutet. I likhet med krigförande länder borde man gjort en temporär ökning av försvaret. Vid krigsslutet skulle man ha återgått till att inte utbilda fler värnpliktiga än som behövdes. I stället låste riksdagen genom 1942 års härordning fast sig vid en mycket stor organisation med rader av nya kasernanläggningar. Den i förhållande till försvarsanslagen alltför stora organisationen för arméns del bestod sedan i 50 år, nästan till 1992, vilket efterhand ledde till allt värre kvalitetsbrister relativt andra länder.

***

Trots kalla kriget minskades flottan och flygvapnet ganska mycket från omkring 1960 och framåt. Det gjorde att kvaliteten kunde förbättras undan för undan. En obalans var dock för liten anskaffning av beväpning i förhållande till fartyg och flygplan.

I armén däremot hölls volymen uppe medan kvaliteten hela tiden blev en restpost.

Pansarbrigaderna moderniserades, men inte ifråga om artilleri och luftvärn. Inför 1972 års försvarsbeslut var det uppenbart att infanteribrigaderna inte längre kunde fortsätta med sin utrusning från andra världskriget.  Nästan allt måste bytas ut, och det skulle man bara klara för hälften av dessa förband.

Den tidigare Folkpartiledaren Sven Wedén var mest pådrivande för att de tio brigader som inte kunde moderniseras skulle utgå. Han fick med sig regeringen och riksdagen på den linjen. Men ÖB och arméchefen ogillade detta och struntade i vad riksdagen beslutat, ett i och för sig inte ovanligt agerande i den extremt tjänstemannastyrda statliga sektorn. Förbanden ifråga behölls, formellt som en del av lokalförsvaret.

Under min tid som försvarspolitiker, från 1969 till 1992, kom jag att i Wedéns anda agitera för en modernare armé, mindre men med högre kvalitet. Till stor del av humanitära skäl. Enheter som var ålderdomligt utrustade, eller helt saknade viktig materiel, skulle ha ringa stridsvärde och leda till oerhörda förluster. En angripare kunde väntas transportera soldater i splitterskyddade fordon. Svensk armé hade oskyddade fordon eller också cykeltolkning efter jordbrukstraktorer. ÖB Stig Synnergren pläderade aktivt mot skyddsvästar. Han och många med honom tyckte att jag var klemig som drog fram hur USA och Israel såg det som helt avgörande för stridsmoralen att kunna visa att sårade snabbt skulle kunna föras till operationsbord.

Det fanns i Vietnamkrigets spår en romantik på många håll om att en liten stat kan stå emot en stormakt genom att vara beredd på mycket större förluster. I frihetskriget i Algeriet hade det stupat 20 algerier per dödad fransman, och det var liknande siffror i Vietnam. Gerillakrigföring i ett fattigt bondeland hade ingen likhet med det elberoende Sverige med merparten av befolkningen i stora tätorter som krävde daglig tillförsel av stora livsmedelsmängder.

När moderaten Eric Krönmark blev försvarsminister under Thorbjörn Fälldin valde han att bakom ryggen på regeringens båda andra partier föra över de omoderna brigaderna från lokalförsvaret till programmet för operativt rörliga fältförband, under benämningen IB-66, som en moderat politisk markering.

***

Den mest extreme företrädaren för konceptet ”sega gubbar” med de omoderna brigaderna var Carl Bildt. Han ägnade 1988 en stor del av sin första valrörelse som partiledare åt att resa till garnisonsstäder landet runt med budskapet att moderater inte skulle godta nedläggning av något enda landskapsregemente. Det var nog inte bara populism från Bildts sida. Tanken att stor numerär alltid är att föredra framför mer av kvalitet var en bärande tanke redan hos hans farfars far generalstabschefen Knut Bildt.

Tidigare var den linjen mest förknippad med den socialdemokratiske generalen Nils Sköld, men när ÖB till slut svängde var Bildt ensam om sin linje. Vi var de två som stod längst från varandra i 1984 års försvarskommitté.

Arbetet i den kommittén ledde till en uppgörelse mellan Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg inför 1987 års försvarsbeslut. Anslagen till det militära försvaret höjdes mer än i något försvarsbeslut efter 1958. Men framför allt måste en strukturomvandling av armén inledas i syfte att stärka kvaliteten, både rörande materiel och utbildning.

Bildt var upprörd och skrev: ”På denna punkt har Folkpartiet lyckats få med sig Socialdemokraterna på ett synsätt som tidigare varit dem främmande.”

Det fanns flera orsaker till att Socialdemokraterna ändrade uppfattning. Försvarsminister vid beslutet 1987 var den kloke och handlingskraftige Roine Carlsson. Han sade mig att han som förbundsordförande i pappersarbetarförbundet lärt sig att demonstrationer för att söka bevara äldre små bruk ofta var meningslösa, bättre att satsa på modernare anläggningar med framtiden för sig. En annan faktor var att försvarsutskottets S-kvinnor tagit intryck av rapporterna om den svenska krigssjukvårdens begränsade kapacitet. Ordet folkförsvar blir absurt om det kännetecknas av extrema förluster av egna soldater.

Strax innan den nye ÖB Bengt Gustafsson i slutet av 1986 brutit med sina företrädares linje och godtagit att de omoderna IB-66-orna borde utgå, hade arméchefen Erik G Bengtsson gått ut med ett TT-meddelande om att Folkpartiets krav på just detta vore ”katastrof”. Lite konstigt att han just då var så upprörd över ett förslag som partiet drivit under 15 år. Jag bemötte honom inte, då politiska partier sällan debatterar offentligt med enskilda byråkrater. Men jag såg det som ynkedom när samme Bengtsson som talat om ”katastrof” om IB-66-orna togs bort, blev tyst som en mus när ÖB förde fram samma tanke. Det illustrerade ett av försvarets största handikapp, bristen på civilkurage, som gör att nästan alla blir eftersägare till chefen. I en organisation där man inte öppet kan tala om problem blir det nästan omöjligt att göra något åt dem.

Jag gjorde ett oförlåtligt misstag i samband med uppgörelsen mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Vi enades om en av de största anslagshöjningarna till det militära på länge. Vi motiverade det med ett antal kvalitetsförbättringar främst på materiel-
sidan. Misstaget var att jag skulle ha krävt att de nya pengarna bara fick användas för de angivna ändamålen. Vad som hände var att ÖB med glädje tog emot pengarna, men inte använde dem till det riksdagen sagt utan i stället lät dem underlätta bevarandet av en för stor organisation. Pengarna försvann i ett svart hål.

Efter fem års rätt intensivt utredningsarbete skulle principbeslutet 1987 följas av en ny struktur för armén genom 1992 års försvarsbeslut. En viktig del var pliktutredningen som tog bort de gamla låsningarna i värnpliktsfrågan och angav att bara så många män eller kvinnor som behövdes för militära och civila utbildningar inom totalförsvaret skulle tas ut.

Alla partier utom Moderaterna bejakade att armén måste få en modernare struktur. Under utredningsarbetets gång föll Berlinmuren. Jag märkte att fler och fler verkade komma till slutsatsen att vid ungefär tolv brigader skulle armén för första gången på en generation få en balans mellan volym och kvalitet. Det skulle ha kunnat bli en mycket bred majoritet i riksdagen. Ingvar Carlsson och Roine Carlsson stod beredda att i så bred politisk enighet som möjligt i riksdagen genomföra ett försvarsbeslut med det underlag som tagits fram.

Då hände något som i efterhand framstår som en av de största olyckor som drabbat svenskt försvar, nämligen regeringsskiftet 1991. Ny statsminister blev den svenske politiker som profilerat sig som den mest hårdföre motståndaren till en modernisering av armén, efterkrigstidens mest extreme ”regementkramare”, Carl Bildt. Ny försvarsminister blev Anders Björck, med begränsade kunskaper och plågsamt lättviktig jämfört med Roine Carlsson. Olyckligare kunde det knappast bli.

Folkpartiet ingick i regeringsunderlaget, men vi fick bara besked från Björck att arméns organisation inte var något man var intresserad av att förhandla om. Inget sakskäl angavs, bara att 16 brigader var ”smärtgränsen” för den moderata riksdagsgruppen. Jag trodde redan då att det inte alls var riksdagsgruppen utan statsministern själv som avvisade förhandlingar i frågan.

Alla som deltagit i utredningsarbetet visste att vid omkring tolv brigader borde vi kunna få en rimligt balanserad organisation, där ekonomi och verksamhet stämde med varandra. Om flera partier gemensamt fattat ett sådant beslut skulle man kunnat glädjas åt att årtionden med ständiga ekonomiska kriser i försvaret äntligen var över. Så blev det alltså inte, eftersom Moderaterna ensidigt dikterade att det skulle vara 16 brigader, utan att pengar som skulle möjliggöra en så stor organisation tillfördes.

Det blev alltså fyra brigader mer än pengarna långsiktigt räckte till. Särskilt tragiskt var att de fyra extra brigaderna enligt Bildt och Björck motiverade igångsättande av omfattande kasernbyggen i Sollefteå, Kristinehamn, Halmstad och Eksjö, den sistnämnda orten i Björcks hemlän: Efter att som riksdagsledamot alltid ha sökt värna skattebetalarnas pengar kändes det hemskt att veta att dessa investeringar med all säkerhet snart skulle vara bortkastade. De fyra brigaderna var ju snart nedlagda.

Det olyckligaste med 1992 års beslut var ändå inte att ekonomiska obalanser bestod. Det värsta var att vi i stället för en bred uppgörelse med flera partier fick ett försvarsbeslut som egentligen inget parti, snart inte heller Moderaterna, kände sig solidariskt med. Det blev fullkomligt förödande. Hade vi 1992 fått ett balanserat försvar som många stod bakom hade det varit möjligt att ha detta som bas för det kommande arbetet. Det sannolika hade varit att Sovjets sammanbrott, rader av nya demokratier, liksom utvidgningen av Nato och EU lett till ändrade uppgifter för försvaret. Nu upplevde de flesta att försvaret var kvar i obalanser, samsynen saknades. Hur förödande detta blir visas bäst genom en jämförelse med våra nordiska grannar. Också där gjordes ingrepp, men till skillnad mot i Sverige i ordnade former.

***

I stället inleddes en nedrivningsprocess där effekten tilläts gå ned mycket mer än utgifterna. Ingen verkade kunna eller vilja kontrollera processen. En enorm kapitalförstöring där även moderna system bara ströks, ofta utan motivering. Det blev ett kaos av dimensioner som hittills varit utan motsvarighet i Sverige och knappast heller i jämförbara länder. Tidigare brukade ÖB invända nästan oavsett vilka förändringar politiker ville göra. Nu var det ÖB som till de anställdas, nationens och omvärldens häpnad gick i spetsen för nedrivningsprocessen. Med Anders Borg som försvarspolitisk riktkarl hade Moderaterna inte längre någon som helst smärtgräns för hur mycket som kan tas bort.

Min egen erfarenhet av många år som försvarspolitiker var att fortlöpande söka bilda mig egna uppfattningar utifrån principen att få ut mesta möjliga effekt av skattebetalarnas pengar. Alltså samma princip som på alla områden. Jag märkte att myndigheterna knappast kunde tänka fritt, eftersom olika delar inom försvaret ständigt stångades mot varandra.

Med landsmötesbeslutet 1972 om en könsneutral totalförsvarsplikt och Sven Wedéns linje om stärkt kvalitet hade vi som företrädde Folkpartiet i riksdagen en klar grund att stå på. Vi visste vad vi ville och var inte i försvarsbyråkratins händer. Jag hade vådliga bataljer med några generaler, eftersom jag utgick mycket mer från dessa liberala värderingar i försvarspolitiken än från generalernas flerårsplaner. Jag fann ofta planerna undermåliga och inkonsekventa, en följd av kompromisser i militärledningen. Oavsett hotbild och allt annat, så skulle den procentuella fördelningen mellan försvarsgrenarna vara exakt densamma.

Numera är Försvarsdepartementet kraftigt nedgraderat genom att finansminister Borg tagit på sig rollen som främste försvarspolitiske uttolkare. Han och statsministern anser att det räcker med moderata statssekreterare för att behandla viktiga försvarsfrågor. Borgs agerande tvingade bort efterkrigstidens mest trovärdige moderate försvarsminister, Mikael Odenberg.

Mina egna erfarenheter av hur både Eric Krönmark och Carl Bildt/Anders Björck fattade armébeslut helt ensidigt visar hur omöjligt det blir i en flerpartiregering när sakfrågor tabubeläggs.

Mot den här bakgrunden blir jag skrämd av hur bunden till ÖB den nuvarande ordföranden i försvarsberedningen, moderaten Cecilia Widegren, visar sig vara. Förra året menade hon att hon själv och andra politiker inte borde säga något om JAS-systemets modifieringsbehov innan ÖB uttalat sig. För mig är det obegripligt att någon kommit på tanken att skära sönder och förstora JAS Gripen på ett sätt som helt saknar motstycke i flyghistorien. Dels blir det oerhört dyrt, dels kommer livslängden för den nya JAS-versionen att begränsas av att de äldre delarna tidigare än resten av planet drabbas av utmattningsproblem. Det är illavarslande att ett så stort projekt snabbt beslutas i riksdagen i former som gör att allmänheten fått veta mycket mindre än vid tidigare stora försvarsobjekt (undantaget ledningssystem).

I år är Widegren irriterad över att Folkpartiet har synpunkter rörande Gotland och vilket behov som kan finnas av luftvärnsrobotar i Östersjöområdet. Sådant ska politiker inte ha synpunkter på, menade Widegren och jämförde med att folkvalda inte bör lägga sig i frågor om röntgenapparater, som enligt henne helt bör avgöras av läkare. Ambitionsnivån ifråga om luftförsvar kan dock aldrig reduceras till en fråga för byråkratin. Gotlands försvar rymmer rader av aspekter där olika partiers värderingar och verklighetsuppfattningar bör avgöra. Det är inget fält där just ÖB skulle besitta unika insikter. Med Cecilia Widegrens uppfattning kan man undra om det finns några politiska områden där riksdagsledamöter och andra får yttra sig utan att ha en generaldirektör som dadda.

Nu senast hävdar Cecilia Widegren i tv att rysk militär flygaktivitet tätt inpå svenskt luftrum bör hemlighållas. Dumheter, Ryssland och Nato vet, varför då inte också svenska folket? Jag upplevde ofta att hemligstämpeln användes för att försvaret skulle kunna bluffa riksdagen. Den eller de som berättade för Ekot om det illegala bolaget rörande en vapenfabrik för diktaturen Saudiarabien gjorde stor nytta, då kriminalitet alltid bör avslöjas. De bör träda fram för att kunna hedras för sin insats. Den åklagare som önskade åtala ÖB för att denne givit allmänheten uppgifter om försvarets förmåga är tyvärr bara ett av många exempel på byråkrater som lever kvar i den gamla överhetsstatens tanke, att vanligt folk inget ska få veta.

Eftersom så mycket i försvaret döljs för medborgarna måste desto större krav ställas på de folkvalda att bevaka hur deras skattepengar används. En helt avgörande förutsättning blir då att riksdagsledamöter inte låter sig toppridas av byråkratin.

1. Claes E says: 9 september, 2013 kl. 11:39 Mycket intressant läsning som fyller på mina kunskaper i tillägg till Mikael Holmströms bok. Men några essentiella frågor står oroväckande obesvarade efter all denna information om historien: Hur skall landet försvaras vid ett angrepp? Skall USA skattebetalare och ungdom ta ”smällen” när vi inte själv vill upprätthålla en någorlunda respektabel kapacitet ? Livlinan till USA och snålskjutsen med NATO blir en skamfläck när vi inte själva vill visa en vilja, kan enas eller har stolthet att rakryggade upprätthålla en egen försvarskapacitet. Omvärlden ler i mjugg när t.o.m. lilla Norge satsar 3-4 miljarder mer än Sverige. Jag skäms och är bekymrad. Igen sitter vi i en militär situation som liknar 1939 då naiva politiker a la Chamberlain inte trodde att det värsta kunde hända igen. Svara

2. Björn M says: 24 juli, 2013 kl. 13:41 En riktigt välskriven artikel, bra NEO! Svara