Nostalgin är röd

I månget svenskt hjärta bor en liten socialdemokrat. Partiet är lika svenskt som köttbullar, midsommar och Kalle Anka på julafton. Även kritiker har en relation till Partiet, det som en gång var rättvisans förkämpar, fattigdomens förvisare och som byggde den moderna välfärden.

av Dick Harrison

Inför andrakammarvalet 1928 frågade min mormorsmor Ada en av döttrarna, min mormor Berta, hur hon skulle bete sig i röstlokalen. ”Du röstar väl på vårt parti?”, sporde Ada, och syftade på C G Ekmans frisinnade liberaler, mellankrigstidens vågmästarparti. Det var ett naturligt val för småbrukarparet i småländska Stret, strax utanför Anderstorp. ”Nej”, svarade Berta. ”Jag skall rösta på Socialdemokraterna.” Mormorsmor blev inte glad, men Berta gjorde som hon förklarat och förblev SAP trogen ända tills hon på ålderns höst, och till sin egen förvåning, tappade tron på partiet. ”I år gjorde vi något som vi aldrig gjort förut”, förklarade mormor och morfar för oss, ”vi har röstat borgerligt.”

Dessa två händelser står ut i mina minnen av mödernesläktens 1900-talshistoria. Ovanstående citat är de enda politiska åsiktsyttringar som jag kan minnas att mormor uttalade, och de kretsade båda kring Socialdemokraterna, för respektive emot. På min fars sida är den socialdemokratiska slagsidan ännu starkare. Farfarsfar Frans Oskar (”FO”) var sossepamp i halländska Oskarström. Farfar Harry läste på Brunnsvik och lät socialdemokratin genomsyra hela hemmet. Den allra första konstnärliga utsmyckning jag såg i barndomen var farfars och farmors byst av Hjalmar Branting, som stod på deras bokhylla. I dag finns den i mitt eget arbetsrum som en av få klenoder från farföräldrahemmet.

Ingenting av detta är unikt. Hundratusentals, om inte miljoner, svenskar har liknande minnen av hur Socialdemokraterna färgat familjens 1900-tal. Det går inte att bygga upp en berättelse om 1900-talet, inte ens om enskilda individer, utan att tänka in socialdemokratin. SAP är för svensk historia mellan 1920 och 1990 vad renässansen är för 1500-talet och barocken för 1600-talet – epoken är omsvept av ett socialdemokratiskt filter med idel lika folkkära som S-märkta nationalsymboler. Per Albins trygga skånska stämma, Erlanders tv-mässiga folklighet, Wigforss och Strängs bistra men välmenande skattepolitik och Palmes karaktäristiska profil är intimt förknippade med den hävdvunna historien om hur Fattig-Sverige blev ett välfärdsland.

Men något har hänt. På 1960- och 1970-talen var det självklart att socialdemokratiska politiker levde som de lärde, bodde i radhus eller hyreshus (läs: HSB) och uppfattade arbetet för partiet som ”det finaste jag vet”. Det var något visst med sossarna. De föddes in i ”rörelsen”, gick med i Unga Örnar och SSU, tog ansvar för kommunen eller riket, handlade solidariskt på Konsum, berömde sig av hög moral, trampade inte i klaveret och var partilojala in i döden – ja, längre än så, eftersom de lät Fonus ta hand om begravningen. Kontrasten är slående mot den scen som utspelade sig på Oskarshamns köpcentrum Flanaden den 21 januari 2012, då Håkan Juholt, efter ett knappt år som partiledare, valde att avgå i den egna hemstaden.

Medan händelsen visades i direktsändning satt jag i baren på Bromma flygplats med en kopp varm choklad i handen och tittade in i en tv-skärm. Det slog mig att tonen i Juholts tal inte stod i någon som helst proportion till den prosaiska omgivningen. Av de förbiflimrande bilderna att döma gick livet i Flanaden vidare som vanligt. Inga folksamlingar, ingen oro, ingen som brydde sig. Folk åkte upp och ned för rulltrapporna och passerade ointresserade förbi. Till synes oberörd av detta inledde Juholt med att konstatera att han var ”född som socialdemokrat” och att han skulle ”dö som socialdemokrat”, ungefär som partitopparna brukade säga på 1970-talet – men sett i förhållande till vardagsstämningen i Flanaden gick de storvulna orden över gränsen till det patetiska. Tv-sändningen fick en ofrivillig aura av tragikomik. För några decennier sedan, där SAP:s partiledare abonnerade på statsministerposten och partiet fick minst 45 procent i riksdagsvalen, hade den varit omöjlig att visualisera. Om Erlander eller Palme tvingats avgå under liknande omständigheter hade tv-bilderna varit färgade av äkta allvar, av sorg. Partiledaravgången 2012 var, mot bakgrund av det förflutna, närmast en icke-händelse.

Har då de svenska Socialdemokraterna nått vägs ände? Har partiet något kvar att ge, eller lägger SAP som struktur krokben för sina egna politiker och deras idéer genom att fjättra dem vid en koloss som sett sina bästa dagar?

Jag har hört frågan ofta, i skuggan av Juholts olyckliga sejour på partiledartaburetten och de senaste valnederlagen. Svaret är självklart nej: sossarnas historia är inte slut bara för att de inte längre är lika dominanta som på Tage Erlanders tid. I det politiska klimat som vuxit fram sedan den elektroniska och mediala expansionen i slutet av 1900-talet förändrade spelreglerna kan ingen rörelse räkna med annat än tillfälliga uppgångar och kortvariga glanstider.

Bekymret blir än mer uppenbart om vi vidgar synfältet till SAP:s systerpartier utomlands. Även de drabbades svårt av 1970-talets ekonomiska kris och den allmänna högervridning som svepte fram över västvärlden under 1980- och 1990-talen. Det förändrade politiska landskapet – uppsvinget för nyliberalism och ”satsa på dig själv”-attityder samt öststaternas kollaps under åren kring 1990 – resulterade både i svikande väljarsympatier och i det faktum att socialdemokratiska tänkare började förespråka lösningar som, sett ur svenskt perspektiv, föreföll mer borgerliga än socialistiska. Talesmän för denna ”tredje väg”, exempelvis sociologen Anthony Giddens, den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och den brittiske premiärministern Tony Blair, dömde ut den socialdemokratiska politik som förknippades med 1950- och 1960-talen som föråldrad och orealistisk. I stället för att hålla fast vid traditionen måste man pragmatiskt anpassa sig efter utvecklingen och liberalisera ideologin. I Tyskland resulterade förändringen i att landets socialdemokratiska parti, SPD, drabbades av splittring, varvid ett nytt vänsterparti, Die Linke, växte fram.

Den svenska sossehistorien skiljer sig dock från grannarnas. Avståndstagandet från etablerad tradition var betydligt mer markerat bland utländska socialdemokrater än inom den ”kanslihushöger” som frodades på det svenska 1980-talet, med Kjell-Olof Feldt som mest prominenta namn. Det är förvisso inte fel att hävda att den svenska socialdemokratiska praktiken under Ingvar Carlsson och Göran Persson följde en mall som i viss utsträckning sammanföll med utvecklingen i utlandet, men detta gällde knappast uppfattningen av socialdemokratin och dess samhällsroll. I mångt och mycket är SAP fortfarande samma parti som på 1970-talet, med ideal och honnörsord som känns igen sedan gammalt. Tony Blairs ”nya” Labour har mer gemensamt med Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater än med det parti som leddes av Carlsson, Persson och Sahlin. SAP:s historiska arv, exempelvis kopplingen till fackföreningsrörelsen, har blockerat för alltför stora avsteg från det tänkande som förknippas med partiets storhetstid.

I dag fungerar Socialdemokraterna mindre som ett visionärt idéparti än som ett sedvanligt oppositionsparti, vilket, liksom alla rörelser i liknande position, förmår rida på vågor av missnöje mot sittande regering. Men därtill kommer ett speciellt element, som förlänar just den svenska socialdemokratin en särställning.

Det handlar om historia. SAP har, som ytterst få politiska partier i vår del av världen, lyckats konstruera en bild av det förflutna som förlänar den egna rörelsen en hjälteroll. Det är på denna punkt mina minnen av mor- och farföräldrarna kommer in i bilden. För dem var de socialdemokratiska politikerna ledargestalter och förebilder. Även mina föräldrar, som röstade borgerligt, förklarade ofta att ”Socialdemokraterna har gjort mycket bra för Sverige” och att ”förr i tiden skulle vi också ha röstat på dem”. Det låg nästan en religiös dimension, eller en fläkt från folksagornas värld, över de berättelser om SAP:s historiska roll som jag fick mig till livs när jag var liten. Det var en gång ett land där folk levde i fattigdom och svalt, och där de rika bestämde över de fattiga. Sedan kom Socialdemokraterna och gjorde så att folk fick det bättre. Tyvärr hade de inte vetat sitt eget bästa och dragit i den egna politiska bromsen i tid. Många av dem hade korrumperats av maktens sötma, men en gång i tiden hade de varit vita riddare som drog ut i strid mot allsköns orättvisa. Ingen skulle ha kommit på tanken att måla upp en liknande bild av Centerns, Folkpartiets eller Moderaternas förflutna.

Socialdemokraternas trumfkort är att de har kunnat ta åt sig äran av att ha skapat välfärdssamhället och gjort att svenska folket fått det fantastiskt mycket bättre än någonsin tidigare. SAP satt i regeringsställning från 1932 till 1976, med undantag för ett par sommarmånader 1936. Socialdemokratiskt ledda regeringar fattade de avgörande besluten om pension, semester, barnomsorg, åldringsvård och skola. Branting, Per Albin och Erlander har följaktligen blivit snudd på ikoniska och införlivats med den stora nationella berättelsen, bredvid forna storheter som Birger jarl, Gustav Vasa och Karl XII. Detsamma kan inte sägas om en enda borgerlig partiledare. Lägg därtill det civila martyrskap som frambesvors av Palmemordet och som än i dag är nära kopplat till partiet.

Den verkliga historien är mer komplicerad. Samma välståndsutveckling som ägde rum i Sverige ägde rum i hela västvärlden, även i länder med icke-socialdemokratiskt styre. Paradexemplet är Västtyskland, som till råga på allt hade ett betydligt svårare utgångsläge eftersom landet var sönderbombat efter andra världskriget. Det är högst sannolikt att svenska folket hade fått välfärd även med borgerliga regeringar, i synnerhet som grundläggande sociala reformer genomfördes mot bakgrund av allmänpolitisk enighet. Så varför har Socialdemokraterna kommit att framstå som det Goda Partiet som byggde Sverige? Varför har svenskarna en speciell relation till just Socialdemokraterna?

Ett skäl är, förstås, partiets långvariga innehav av statministerposten. Väl att märka är detta inte detsamma som att regeringarna var helgjutet socialdemokratiska. Under åren 1936–1939 och 1951–1957 styrdes Sverige av koalitioner mellan SAP och Bondeförbundet, Centerns föregångare. Under åren 1939–1945 styrdes Sverige av en samlingsregering med ministrar från Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Under några av de mest formativa åren i välfärdssamhällets formation befann sig alltså även personer från vad vi i dag betecknar som det borgerliga blocket i regeringsställning. Det var först efter ATP-striden under senare hälften av 1950-talet som Socialdemokraterna framstod som enda självklara regeringsparti.

Vår bild av det nära förflutna är alltså kraftigt förenklad. För att göra förloppet lättbegripligt har vi rensat bort komplexiteterna. I stället för att uppfatta 1900-talets historia som en problemfylld utvecklingsprocess med flera faser har vi koncentrerat oss på ”förr”, då vi var fattiga, och ”nu”, då vi inte längre är fattiga, och vi har låtit SAP:s politiska dominans bli likvärdig med att det bara var sossarna som bestämde. Vi väljer bort minnet av det ansvar som även andra partier och rörelser tog för 1930-, 1940- och 1950-talens reformer. Vi glömmer att de mer radikala, i många fall mer strikt socialdemokratiska, reformerna (den nya författningen, MBL, allmän föräldraförsäkring, med mera) kom först under Palmeeran på 1970-talet, då klockorna redan klämtade för SAP:s maktställning.

Våra hjärnors sätt att hantera historia har alltså gagnat Socialdemokraterna enligt den orättvisa men alltför vanliga logiken ”åt dem som har skall varda givet”. Ett historiskt stort inflytande har blivit ett pseudohistoriskt totalt inflytande. Men det finns fler skäl till att det bor en liten socialdemokrat i månget svenskt hjärta. Hit hör mediernas betydelse. Socialdemokraternas långa maktinnehav sammanföll med att svenska folket på allvar lärde sig vilka det var som bestämde. På 1920- och 1930-talen spred sig radion till svenska hem. På 1950- och 1960-talen skaffade sig nästan alla familjer tv-apparater. Tidigare hade maktens män varit alltför avlägsna för att våra förfäder skulle kunna relatera till dem. De hade varit distanserade av den okunskap som kom av att man inte visste hur de såg ut, pratade och agerade. Den tekniska utvecklingen gjorde det mycket lättare än förut att nå ut med budskap och profilera politiker, något som framför allt gagnade sittande regeringar. Det mest uppenbara exemplet är Per Albin Hansson, vars oomtvistade landsfaderliga roll är intimt länkad till hans sätt att lotsa Sverige genom beredskapstiden. När Tage Erlander satt och skämtade i Hylands hörna 1962 (”Göbber och kärringer, huk’ er i bänker’a, för nu ladder han om!”) drog han nytta av samma fenomen. Sossarna var våra första mediala politiker, vilket har medverkat till att forma vår bild av partiet och dess betydelse.

Till detta kommer ytterligare en aspekt, som få minns i dag men som blir desto mer uppenbar om vi gräver oss ned i publikationer från 1930-talet. Socialdemokraterna var det svenska parti som såg till att skaffa sig problemformuleringsprimat och därmed ta kontroll över framtiden. Visionen om den nya människan och det nya samhället blev en socialdemokratisk vision. Det Sverige som byggdes i mitten av 1900-talet formades mot bakgrund av idéer som visserligen delades av många borgerliga väljare, men som Socialdemokraterna i ett tidigt skede införlivade med den egna offentliga ideologin. Symboliskt har detta markerats genom att SAP mutade in ”folkhemmet”. Begreppet hade lanserats av Rudolf Kjellén – i högerkretsar – ett par decennier tidigare, men Per Albin gjorde det till sitt. Det bör inskärpas att folkhemsbegreppet aldrig formellt införlivades i det socialdemokratiska partiprogrammet; termen var inte tillräckligt skarp och dess betydelse var föremål för diskussioner. Men som socialdemokratisk vision och metafor, snarare än bestämd målsättning, var den oslagbar.

Allt ovanstående, sammantaget, har lett till att otaliga svenskar, åtminstone fram till de generationer som växte upp på 1970- och 1980-talen, har tyckt och tycker att det är något speciellt med Socialdemokraterna. För folk i min ålder – jag är född 1966 – är SAP en del av Sverigebilden. Partiet är lika svenskt som midsommar, jordgubbar, köttbullar, granskog, röda stugor, svenska flaggan och Kalle Anka på julafton. Väl att märka innebär detta inte att jag uppfylls av plötsliga vågor av röda sympatier i valtider, men jag kan inte låta bli att uppleva en ilning av nostalgi när sossarna kommer på tal. Det är något visst – svårdefinierat och undflyende, men ändå – med Stefan Löfvens parti: stort och grått, men tryggt. Jag kommer aldrig att glömma den optimistiska tidsandan och den sociala mobiliseringen före oljekrisen, eller hur mamma och pappa berättade att det en gång funnits en tid då sossarna gjorde stora gärningar.

Av allt att döma tillhör jag en av de sista generationerna som har denna märkliga relation till Partiet. De studenter jag undervisar vid Lunds universitet saknar mina erfarenheter. Deras föräldrar – varav många är jämnåriga med mig – har inte fört berättelsen om SAP:s forna bragder vidare. För dagens ungdom är Socialdemokraterna bara ett av många partier. Orsaken till detta är inte svår att klarlägga. En förutsättning för att känna en historiskt präglad upplevelse är ju att man har en levande relation till det förflutna, att man tittar bakåt och inte bara framåt. Dagens svensk är, generellt sett, inte historiskt intresserad. Bristen på krig under de senaste två seklerna har gjort att vi saknar nationella trauman som tvingar oss att ideligen blicka i backspegeln. Okunskap och ointresse har gjort att i princip vilken politiker som helst, även Jimmie Åkesson, kan förankra sina drömmar i Per Albins folkhem.

Däremot lever många politiskt organiserade socialdemokrater fortfarande med den historieuppfattning som skisserades ovan, och det lär de göra länge. Så starka och positiva traditioner kollapsar inte i brådrasket. Otaliga socialdemokrater är genuint stolta över partiets förflutna och finner det besvärligt att fjärma sig från de perspektiv och åsikter som bar fram SAP under storhetstiden. I och med det riskerar Socialdemokraternas historieuppfattning (och självuppfattning) på sikt att skilja sig från övriga svenskars, inräknat de icke-partianslutna som brukar rösta på dem.

Under de framgångsrika decennierna mellan 1930-talet och 1970-talet formades den socialdemokratiska rörelsen till en samhällsgigant som inte utan vidare låter sig reformeras. Det är inte lätt för en socialdemokratisk politiker att profilera sig gentemot partikollektivet och avvika från hävdvunna insikter. Pendlingarna mellan politisk fokusering, inställning i konkreta sakfrågor och utåtriktad profilering har varit mycket större inom exempelvis Centern och Moderaterna. Det beror inte på att dessa politiker i grund och botten är gjorda av annat virke än sossarna, utan på att avsaknaden av en närmast institutionaliserad ideologi och politisk praktik gör ett förnyelsearbete enklare – sedan må man tycka vad man vill om resultatet.

Frågan är alltså om den, ur svensk synvinkel, unika socialdemokratiska historien och historieuppfattningen är en resurs eller ett problem. Sannolikt är antalet svenskar som i dag röstar på SAP av gammal vana, eller av nostalgiska skäl, tämligen få, och färre lär de bli. På 1930-talet var sossarnas styrka att de förmådde lansera en djärv social vision, väl förankrad i vetenskapen, och staka ut vägen mot framtiden. Endast den mest apologetiskt inriktade socialdemokrat skulle hävda att så är fallet i dag. Vad partiet behöver är en idémässig transformation som inte nödvändigtvis vilar i skuggan av Per Albins folkhem utan som är anpassad efter behovet att bekämpa de nutida missförhållanden och orättvisor som bäst motsvarar, men som inte behöver vara identiska med, de samhällsproblem partiet tacklade i mitten av 1900-talet.