Nordkoreas okända krogimperium

Medan den egna befolkningen svälter driver den nordkoreanska regimen en restaurangkedja med filialer runt om i världen. Benjamin Katzeff Silberstein satte sig till bords och serverades kommunistiskt hyckleri.

av Benjamin Katzeff Silberstein

Kvinnan mittemot mig längtar hem till Nordkorea.

–Här är så smutsigt, bilarna för så mycket oväsen, så är det inte hemma, säger hon om den vietnamesiska huvudstaden Hanoi.

Jag är på nordkoreansk restaurang. Den drivs av den nordkoreanska staten och bär samma namn som huvudstaden, Pyongyang. Ikväll är det fullsatt och servitriserna stressade. Deras vackra uniformer, den koreanska folkdräkten Hanbok, virvlar i luften när de stressar mellan borden. Alla bär små nordkoreanska flaggor på bröstet. Senare under kvällen plockar personalen fram instrument och bjuder på konsert. De sydkoreanska gästerna är i klar majoritet, och de jublar högst av alla. Sydkoreanerna pratar och skojar mycket och servitriserna hänger på. Här finns ingen fientlig stämning.

Köpstarka sydkoreaner är den huvudsakliga målgruppen för den nordkoreanska regimens restaurangrörelse. Sydkoreanska turister är nyfikna på grannlandet i norr men kan inte åka dit. Samtidigt behöver den nordkoreanska staten hårdvaluta. Därför finns krogarna huvudsakligen just i sydkoreanska turistmål som Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam. Men också i Indonesien, Bangladesh, Nepal och Dubai, och nyligen välsignades Amsterdam med den första europeiska filialen.

Restaurangerna är ett av många exempel på hur Nordkorea rört sig bort från sina principer. Man håller befolkningen gömd från omvärlden, men skickar ändå ut hundratals medborgare att arbeta som servitriser och kockar i utlandet – alla med goda politiska kopplingar.

Restaurangerna drivs som vilka kapitalistiska företag som helst, via lokala mellanhänder som skickar en stor del av vinsten till den nordkoreanska staten. Förmodligen är det det hemlighetsfulla partiorganet ”Byrå 39” som administrerar rörelsen. Byrå 39 tros kontrollera Nordkoreas mer ljusskygga aktiviteter, som pengatvätt och narkotikaförsäljning.

Den som letar upp en restaurang i hopp om att få uppleva Nordkorea för en kväll blir snabbt besviken. Här finns inte de porträttbilder av Kim Il Sung och Kim Jong Il som pryder nästan varje vägg och byggnad i hemlandet. Politisk propaganda finns bara i servitrisernas sånger, och även i föreställningen blandas nordkoreansk musik med karaokeversioner av amerikanska låtar som Rhythm of the Rain av 1960-
talsbandet Cascades.

Vill man få en inblick i Nord-
korea via ett restaurangbesök måste man gå längre. Och det är också vad jag gör en vecka senare, då jag reser vidare till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag stannar på stadens nordkoreanska regim-restaurang till stängningsdags, i hopp om att personalen ska ha mer tid att prata då.

Det lyckas. Servitriserna är fascinerade över att en vit person kan prata med dem på koreanska. De rekommenderar resmål i Kambodja till mig och mina vänner. När jag frågar om de själva besökt dem tittar de på varandra i tyst samförstånd och svarar nej, men mycket skvallrar om hur sanningen egentligen ser ut.

Jag frågar vilken musik som är populär i Nordkorea i dag. Låten jag får till svar råkar vara en vars text jag kan utantill. Vi börjar sjunga tillsammans. Deras sångröster är, till skillnad från min, rena och klara. Därefter går vi vidare till nord-
koreanska kampsånger. De kan nästan alla de sånger som jag översatt och lärt mig som språkövning. 

I naiv förhoppning om att lyckas imponera så mycket att vi kan prata mer avslappnat frågar jag vad de tycker om sydkoreansk musik. Det är allmänt känt att nyfikna nordkoreaner lyssnar på insmugglad sydkoreansk popmusik och ser på sydkoreanska tv-serier i hemlighet. Att inte dessa unga kvinnor från Nordkoreas överklass ska ha tagit del av sydkoreansk kultur är otänkbart.

Den mer nervösa kvinnan i gruppen säger nu vänligt men bestämt att de är upptagna – de måste gå och jobba. Jag räddar situationen genom att plocka upp min telefon och visa dem min nordkoreanska låtsamling. Då är de plötsligt inte upptagna längre. I stället börjar de fråga mig om Sydkorea. De pekar på min näsa och frågar om jag också har opererat den, som de hört att folk gör i Sydkorea (landet är en av världens största marknader för skönhetsoperationer). De ber mig att komma tillbaka snart, de vill höra mer om världen utanför.

De unga kvinnor jag pratar med kommer inte att resa hem till Nordkorea och göra revolution. Men deras berättelser om Sydostasien – om trafiken, om den kulturella mångfalden, om hur mycket dollar sydkoreaner kan spendera, om hur mycket det finns att upptäcka utanför Nordkorea – kommer inte att lämna deras vänner i Nordkorea oberörda.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Lämna en kommentar