I backspegeln:

Nobelpriset

Få saker har gjort mer för Sverigebilden utomlands än Nobelpriset. Men priset är inte bara reklam för svensk forskning och kungahus, ceremonin och festen är också en arena för politik, protester och sociala förändringar.

av Andreas Ericson

Festen:  Bålarne, fyllorna och delirium

När Nobelpriset skulle delas ut första gången 1901 präglades tidningskommentarerna dagarna före av behärskad optimism. Man trodde allmänt att det här nog kan bli bra. Pristagarna hade hållits halvhemliga ända fram till Nobeldagen, men man kunde ändå namnge alla förutom fredspristagaren i spekulationerna. (Inte minst genom att vissa berömda forskare som exempelvis Wilhelm Röntgen varit synliga i Stockholm.) I övrigt tycks förberedelserna för den första festen ha varit ganska sorglösa, bland annat kunde tidningarna dagen före festen bara gissa att kronprinsen (sedermera kung Gustaf V) ”lär komma att närvara”. 

Men både prisutdelningen och den följande banketten på Grand Hôtel (Stadshustomten stod fortfarande tom efter att Eldkvarn brunnit där 23 år tidigare) verkar ha gått bra. ”Om supéen är intet annat än godt att säga” löd DN:s kanske något snåla bedömning av slätvaren, oxfilén, ripan och bakelsen som avåts. Herrarna vid borden tog upp åtskilliga skålar vilka alla samvetsgrant rapporterades i tidningsreferaten.  ”Efter supéen tillbragtes några timmar under lifligaste stämning vid bålarne” avslutade tidningen sin rapportering, vilket förmodligen betyder att det blev tid över för lite rejält supande.

Också i senare tider skulle det där med liflig stämning återkomma. Mest känd är episoden när 1920 års litteraturpristagare Knut Hamsun tafsade på Selma Lagerlöf  (och blev förtjust över hur hennes korsett klingade.) Han glömde också både checken och diplomet i hissen upp till sitt hotellrum. En annan som ska ha varit i gasen var litteraturpristagaren 1930 Sinclair Lewis som efter några dagars vilt festande tog luciafirandet på Grand Hôtel för ett anfall av delirium. (Historien har tillskrivits flera andra pristagare som varit glada i flaskan.)

Förr i tiden inte bara dracks det, det röktes givetvis också. När 1976 års kemipristagare William Lipscomb visade sig vara allergisk fick strikta påbud om avhållsamhet utdelas. Det hjälpte inte. Både statsminister Thorbjörn Fälldin och Prins Bertil bolmade friskt redan till desserten.

Protesterna: Mot fascister, medlöpare och provokationer

Att få Nobelpris är en fantastisk hedersbetygelse. Så om vi inte gillar en pristagare är det lätt att vi blir provocerade. Under årens lopp har många pris och mottagare varit kontroversiella och impopulära.

En av de mest kända protesterna ägde rum under prisceremonin 1976 när Milton Friedman fick ta emot Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Den högtidliga förrättningen bröts av visslingar från en ung aktivist som skanderade slagord mot Chicagoekonomen: ”Krossa kapitalismen” och ”Leve Chiles folk”.  Friedman var illa omtyckt för sina kopplingar till Augusto Pinochets diktatur (han hade besökt landet året innan) och utanför Konserthuset protesterade 5 000 demonstranter. Den unge häcklaren förklarade efteråt att han varit mycket nervös, tränat på protesten en vecka för att han skulle hinna ropa så många ord som möjligt.

När det gäller att vara omstridda är fredspristagarna utan tvekan de största sorgebarnen. Eftersom det handlar om fred, har ofta ett krig varit inblandat. Då ger det sig själv att även de belönade politikerna haft med kriget att göra. När Henry Kissinger fick priset 1973 dök han inte ens upp i Oslo och den amerikanska ambassadören som fick hämta priset för Kissingers räkning fick smyga ut bakvägen för att undvika snöbollskastning från ungdomar som samlats.

Även när Michail Gorbatjov mottog priset 1990 var missnöjet stort, särskilt bland flyktingar från Baltikum och delrepublikerna i Kaukasus, men protesterna dämpades när Sovjetledaren valde att utebli från ceremonin. Och när EU fick fredspriset 2012 protesterade Folkrörelsen Nej till EU och förklarade att utnämningen var ”en desperat provokation från den västerländska elit, som till vilket pris som helst vill rädda EU från att lösas upp”.

Senast i fjol genomfördes en spektakulär aktion mot den kinesiske litteraturpristagaren Mo Yan som många anklagat för anpasslighet gentemot regimen. Exilförfattaren Liao Yiwu och konstnären Meng Huang försökte nakna tränga sig in till prisceremonin men brottades ner på Konserthustrappan. Aktivisterna  må ha kämpat mot vad de anser vara en medlöpare, men Stockholmspolisens omdöme om dem var mycket prosaiskt: ”Männen var berusade och har blivit inlagda för tillnyktring.”

De som inte fick gå: Bildt, Åkesson och Alfred E Neuman

Att bli bjuden på Nobelfesten är nog drömmen för många. 1998 kom Nobelstiftelsen med chockbeskedet att partiledarna skulle strykas från gästlistan. Dåtida moderatledaren Carl Bildt surade inte för det, utan bjöd i stället in till egen fest på kvarterskrogen Trattoria Romana i Gamla stan. Tillställningen blev mycket lyckad och nästan lika välbevakad av medierna som den stora Nobelfesten. Alf Svensson sjöng Stilla Natt på tyska, Bildt själv spelade maracas och Gudrun Schyman bjöd på efterfest.

Några andra som fick hålla sig från Blå Hallen var den gamla humortidningen Svenska Mad som några år på 1980-talet delade ut ”Årets Alfred” till förtjänta vinnare vid korvkiosken bredvid Stadshuset varje år den 10 december (eftersom ”någon hunnit boka Stadshuset”). Den Alfred det syftades på var inte Nobel utan tidningens maskot Alfred E Neuman. Alla pristagare utom en dök faktiskt upp till den anspråkslösa ceremonin och bland mottagarna fanns Ingvar Oldsberg och Leif Boork.

Till senare års mest kända icke-gäster hör Jimmie Åkesson som trots att han är partiledare för ett riksdagsparti aldrig förärats en inbjudan. Nobelstiftelsen har förklarat det med att Sverigedemokraternas värdegrund strider mot andan i Alfred Nobels testamente där det bland annat står att ”intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet” i samband med att pristagarna väljs ut.