Navigation

av Andreas Ericson

”Kap Bojador.” Ringer det någon klocka? Om inte är det inget att skämmas över. Historien har gjort kunskapen om det stället fullständigt irrelevant.

En gång var Kap Bojador som Kap Horn, men mycket, mycket värre. Det var det sydligaste man kunde komma. De som försökte komma runt udden som låg på den afrikanska kusten strax söder om Europa försvann. Förmodligen på grund av sjöodjur, trodde man. Det var alltså den kända världens yttersta gräns på medeltiden.

Udden ligger ungefär mitt på den Västsahariska Atlantkusten och är knappt synlig när jag letar efter den på Google Maps. Det är svårt att begripa vad som var så svårt med den, men det dröjde ända till 1435 innan en man som hette Gil Eanes lyckades ta sitt skepp förbi udden som knappt syns på kartan. Tricket var att släppa landkänningen och segla ut till havs. Då slapp man sandbankarna och de farliga strömmarna.

I dag är både Kap Bojador och Eanes bortglömda. Andra uddar och andra upptäcktsresande blev mycket viktigare. De seglade runt Afrika, upptäckte Amerika och rundade jorden.

Men det var Eanes som kom runt Kap Bojador. Utan honom hade ingen kommit runt Godahoppsudden. Utan honom hade Vasco da Gama inte kunnat segla till Indien och Ferdinand Magellan hade inte kunnat segla runt jorden. Kap Bojador hade hindrat dem.

Så där är det ofta. Någon tar första steget, men andra får berömmelsen.

I alla fall. En gång fanns en udde som hette Kap Bojador. Där försvann skepp och människor, antagligen på grund av sjöodjur. Sedan kom en man som hette Eanes och vi kunde tryggt stryka Kap Bojador från listan över omöjliga saker och yttersta gränser.

Tricket var alltså – som det så ofta har varit i historien – bara att släppa landkänningen för ett tag.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar