Natos bästa partner

Sverige deltog i Libyen för att sälja JAS, men stegarna krånglade och bränsle saknades. Nä, som vanligt ger inte mediebilden hela sanningen. Svensk militär har i själva verket fått beröm både för sina JAS-plan och sin förmåga att få italienare att klippa gräsmattan.

av Ann-Sofie Dahl

Vid den här tiden förra året befann sig svenska JAS 39 Gripenplan i luftrummet över Libyen i den Nato-ledda Operation Unified Protector. Det var första gången på femtio år som svenska flygvapnet befann sig så långt hemifrån; senaste gången svenska militärplan deltog i en utländsk operation var med ett gäng Flygande Tunnor under Kongokriget på 1960-talets början.

Några bomber fick inte de svenska piloterna fälla – till skillnad från de danska och norska Nato-kollegernas stridsflyg. Men i Nato var man trots bombförbudet övermåttan nöjd över det svenska deltagandet – Operation Karakal, som den svenska insatsen kallades, efter ett exotiskt ökendjur som kan hoppa högt upp i luften.

Karakal har fått Sverige att segla upp till positionen som försvarsalliansens självklara partner number one, som emellanåt agerar mer som ett medlemsland än som medlemsländerna själva. Som exempelvis, men inte enbart, i Libyen.

I Sverige har tongångarna kring insatsen varit mera dämpade. Om man lyssnade till den svenska mediebevakningen var det mest bara problem med tekniken, som det ju finns en hel del av på ett stridsflygplan. Än var det brist på rätt sorts bränsle till planen och än var det stegar som inte funkade.

Och en sak tycks de flesta svenskar vara övertygade om: Syftet med att delta i operationen handlade egentligen om att kränga JAS-plan till den utländska marknaden. Alltså inget särskilt nobelt, som att skydda den libyska civilbefolkningen mot överste Ghadaffis terrorregim och ett hotande blodbad.Sverige var det enda västliga partnerlandet till Nato, samtliga de övriga icke-medlemsländerna som på ett eller annat vis var med i operationen kom från arabvärlden – Qatar, Förenade Arabemiraten och Jordanien. Dessutom var det en hel del av Natos medlemsländer som förklarade sig icke intresserade denna gång, med Tyskland som det mest uppmärksammade exemplet.

I ljuset av detta blir det svenska deltagandet än mer anmärkningsvärt. Så varför var Sverige egentligen med i Libyenoperationen? Vad är rätt och vad är fel i slutsatserna om Sverige i Operation Unified Protector (OUP)? Var det bara en isolerad händelse, eller ett led i en större och medveten strategi från svensk sida, som det rätt allmänt antas inne i Natos huvudkvarter?

Låt oss börja med att svara på den sista frågan: Någon isolerad händelse kan det knappast betecknas som. Sverige har deltagit i så gott som alla Nato-operationer sedan kalla krigets slut, med bara två undantag: Operation Allied Force i Kosovo 1999 (som dock fick politiskt stöd av den socialdemokratiska regeringen med Anna Lindh som drivande kraft, trots avsaknaden av FN-mandat – ett ställningstagande som kan ha kostat henne livet) och Operation Active Endeavor i Medelhavet som inleddes i okober 2001.

När FN samlar sig, som man gjorde i detta fall – vilket i efterhand ångras bittert i Moskva – till en humanitär insats är det, menar många, inte bara kutym utan en självklarhet och rentav plikt för Sverige att ställa upp, om man över huvud taget har möjlighet.

Det var också den socialdemokratiska oppositionens förklaring till att man stödde det svenska deltagandet (utan bombande, nota bene). På det viset var närvaron i OUP närmast något av en svensk klassiker – fast stridsplanen var förstås en modernitet i sammanhanget. Normalt sett håller sig svenska soldater på marken när FN kallar, och Nato levererar – för det är ju så det för det mesta går till. För Nato-kritiska svenskar som gillar FN är det bara att gilla läget därvidlag.

Efter många underhandskontakter mellan Anders Fogh Rasmussen och Sveriges alerta ambassadör vid Nato-delegationen, Veronika Wand-Danielsson, gick det undan när den officiella förfrågan från Nato väl kom. Den parlamentariska processen var rekordsnabb – och stödet i riksdagen rekordhögt. Ja-röster kom från samtliga partier utom Sverigedemokraterna.

Redan dagen därpå startades motorerna i de åtta JAS-plan som ingick i det svenska bidraget tillsammans med ett Herkules tankningsplan och en personalstyrka som sammantaget uppgick till runt 200 personer. Att det gick så fort berodde även på att Sverige vid just detta tillfälle var ledar-
nation för EU:s nordiska stridsgrupp, Nordic Battle Group, NBG-11. En Expeditionary Air Wing  (EAW) av JAS-plan stod klar på standby, redo att ge sig iväg till en konflikthärd med kort varsel.

Det var således ett snabbt beslut och det gick snabbt att komma iväg. Väl i luften uppstod viss förvirring om vart man egentligen var på väg; buden skiftade under resans gång om vilken bas som svenskarna skulle stationeras på (men det gällde även för övriga deltagarländer). Det visade sig till slut bli Sigonellabasen på Sicilien, lyckosamt nog på den amerikanska och inte italienska halvan av basen.

Amerikanerna häpnade snart över sina nya vänner på basen. De som till och med fick den italienska markpersonalen att klippa gräset vid landningsbanorna, vilket amerikanerna själva aldrig lyckats med.

Men det var trots allt inte det svenska huvuduppdraget; det bestod i stället i att övervaka att flygförbudszonen, the No-Fly Zone (NFZ med militär förkortning) över Libyen respekterades. Inget mer: Det svenska bidraget var ju behäftat med ett av dessa förbehåll som Nato-operationerna sett så många av på senare år. Inskränkningen av mandatet till enbart övervakning av NFZ visade sig vara en rätt frustrerande upplevelse för de svenska piloterna, som kunde se blodbadet på marken från sina cockpitar.

När mandatet förlängdes i juni omförhandlades därför också mandatet, på Natos uttryckliga önskan. Någon marin bordningsstyrka var det ingen mer än Håkan Juholt som ville ha eller såg behov av. Däremot fanns det stor efterfrågan i Nato på svenska spaningsinsatser, och det skulle från juni och fram till operationens slut i oktober utgöra huvuduppgiften för de fem stridsplan som fick vara kvar efter att den politiska förhandlingen var slutförd i Stockholm.

Det var nu som Sverige blev verkligt poppis i Nato-ledningen. Spaningsförmåga råder det för närvarande skriande brist på, det är i stort sett bara USA som har ordentligt med så kallad ISR-kapacitet: Intelligence, Surveillance and Reconnaissance (vid toppmötet i Chicago i maj fattade Nato dock ett beslut om att upprätta en egen ISR-kapacitet för att råda bot på bristen).

Svenskarna visade sig vara ena hejare på det här med spaning; av de totalt 240 plan som deltog i OUP bidrog de fem svenska JAS-planen med inte mindre än 37 procent av spaningsinsatserna. De levererades snabbt, var av hög kvalitet och gick via dansk assistans rakt in i Joint Force Command (JFC), Natos operativa kommando i Neapel.

Lovorden har alltsedan dess haglat över ”partner number one”, som är den beteckning som Sverige numera går under i Nato-högkvarteret. En analys från brittiska RUSI fastslår att “Gripenplanen visade sig stå i särklass … och överträffade andra stridsenheter genom sin kvalitet på taktisk övervakning (ISR).”

De svenska planen och deras besättningar imponerade med andra ord stort. Och måhända blev en och annan potentiell Saab-kund lockad att skriva en order på köpet, även om det inte var huvudmålet.

Men vad var syftet med den svenska insatsen, egentligen? Var den ett led i en dold plan att föra Sverige in i Nato? Svar nej. Nato-medlemskap står inte på agendan för Reinfeldtregeringens del, trots ett starkt ideologiskt stöd inom flera regeringspartier, inklusive stats- och utrikesministrarnas eget. Få vill ta i frågan, bortsett från Jan Björklund och Birgitta Ohlsson. Det anses bara för besvärligt och krångligt när Socialdemokraterna ändå inte vill.

Därmed inte sagt att det inte finns en tanke bakom den svenska Libyeninsatsen, eller bakom den mängd andra förflyttningar närmare Nato som skett på senare år. Nämligen att befästa Sveriges ställning som just försvarsalliansens främsta partnerland, det som Nato kan lita på ställer upp. Den breda och heterogena kretsen av medlems-och partnerländer kan nämligen delas in i två kategorier: de som bidrar, och de som inte gör det.

Med de nya planerna på ett utökat och intensifierat partnerskap, som befästes i maj i Chicago – och som verkar närmast skräddarsydda för Sverige – kan de som bidrar ta sig nästan hur långt som helst i samarbetet och kontakterna. Nästan – för vid det stora runda bord kring vilket NAC, Natos beslutande råd, samlas och där de militära och politiska besluten slutgiltigt fattas, saknas såklart fortfarande en svensk stol. Det beklagar Nato och det beklagar många i den svenska statsapparaten som till vardags sysslar med säkerhets- och försvarspolitik, i alla fall bakom lyckta dörrar.

De får tills vidare nöja sig med berömmet över Libyeninsatsen och den svenska hedersplatsen som partner number one.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar