Perspektiv:

Nationalekonomins två skolor

Det finns två huvudsakliga liberala inriktningar inom nationalekonomin. Den ena har sitt ursprung i 1900-talets Chicago och den andra härstammar från 1800-talets Wien. Trots att både den österrikiska skolan och Chicagoskolan har liberala anslag finns det stora skillnader mellan dem.

av Benjamin Juhlin

Upphovet till den österrikiska  skolan är den österrikiska ekonomiprofessorn Carl Menger (1840-1921) som 1871 publicerade Grundsätze der Volkswirtschaftslehre. Där lanseras en värdeteori som går ut på att när en människa ska köpa någonting frågar hon sig om hon har användning av ytterligare en enhet av den varan, inte vad hon skulle kunna göra om hon ägde alla enheter. Alltså en värdering på marginalen. Så löste man problemet med att en livsnödvändighet som ett glas vatten kan vara billigare än en lyxvara som en diamant.

Det är svårare att ange ett specifikt årtal för Chicagoskolans tillkomst, men begreppet myntades under 1950-talet. Vid Chicagouniversitetet var bland andra Milton Friedman (1912–2006) och George Stigler (1911–1991) verksamma och hade båda ett särskilt intresse för ekonomins penningmängd. Deras penningpolitiska teorier sammanfattas ofta med termen monetarism.

Ungefär samtidigt som Menger skrev sin bok om värdeteori hade såväl William Stanley Jevons (1835–1882 i England som Leon Walras (1834–1910) i Schweiz lanserat liknande teorier. Men även om slutsatserna blev desamma skilde sig metoderna. Jevons och Walras använde främst matematik och nyttokalkyler, medan Menger uteslutande använde sig av logiska resonemang. Där finner man också den första skillnaden mellan Chicagoskolan och den österrikiska. Chicagoskolan använder sig gärna av matematik, nyttoanalyser och formulerar sig som Walras, Jevons och andra mainstreamekonomer. Österrikarnas språk och metod påminner mer om hur man tidigare undersökte ekonomiska frågor.

Många ekonomer menar att det viktigaste av den österrikiska skolans tankar redan accepterats av andra skolor. Det gäller dock inte  synen på konjunktursvängningar. Österrikaren Ludwig von Mises var fader till den österrikiska konjunkturcykelteorin. Enligt honom berodde konjunkturer på att centralbanker och banker utfärdar så mycket sedlar att investerare får felaktiga signaler om ekonomins utveckling. Eftersom det tycks finnas mycket pengar i omlopp tror många att det är läge investera på lång sikt, men det kapitalet motsvarar inte det reella sparandet (och därmed den uppskjutna konsumtionen) i ekonomin. Investeringsprojekten kan därför inte avslutas och det leder till en krasch.

Detta skiljer sig markant frånFriedmans uppfattning. Han menade exempelvis att den stora depressionen på 1930-talet orsakats av att centralbankerna när krisen brutit ut utfärdade för lite sedlar. Österrikaren Murray Rothbards bok Americas great depression hävdar tvärtom att depressionen orsakades av 1920-talets högkonjunktur. Genom ökande penningmängd (dold av sjunkande priser) blåstes en finansbubbla upp som sedan sprack. De kritiserar centralbanken i olika faser och för olika saker. Friedman menade privat att Rothbard ska ha justerat mätmetoden för att producera rätt slutsatser.

Oenigheten kan också illustreras av britten Lionel Robbins. Han skrev en bok om depressionen i Europa med en österrikisk analys, men bytte uppfattning och hävdade då att boken var värdelös.

I sammanhanget kan vi också beröra missuppfattningen om att Friedrich von Hayek (1899-1912) skulle ha varit en anhängare av Chicagoskolan. Hayek arbetade vid universitet i Chicago under en tid i sitt liv, men var anhängare av och utvecklade den österrikiska konjunkturcykelsteorin. Det var bland annat för sina bidrag till konjunkturanalysen som Hayek fick Ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 1974.

Österrikarna och Chicagoiterna står enade i en fråga. Båda anser att ett ökat utbud av pengar är den viktigaste förklaringen till att priserna ökar. Men även här är skillnaden nästan större än likheten. Monetaristerna menar att en viss ökning av penningmängden på ett proportionerligt sätt ökar alla priser i hela ekonomin. Mises vände sig starkt emot denna föreställning. Enligt honom ökar priserna i olika takt i olika delar av ekonomin, och de som först får stimulansen från de nytillförda pengarna tjänar mest. Pengar är alltså inte neutrala.

Det är denna skilda analys som ligger bakom att skolorna använder olika begreppsapparater. Ordet inflation är det bästa exemplet. För österrikarna innebär inflation att mängden pengar har ökat, penningmängden har inflaterat. För monetaristerna innebär inflation i stället att priserna har stigit. En teknisk fråga med betydande praktiska implikationer, inte minst i dag när centralbanker ökar penningmängden, men till synes utan prisökningar. Inflation eller inte?