Porträtt: Benn Steil

”Mytologin är att världen kom samman”

I svallvågorna efter finanskrisen efterlyste många ett nytt internationellt system, ”precis som Bretton Woods 1944”. En ny bok beskriver fulspelet och fåfängan bakom dåtidens politik.

av Mattias Svensson

Benn Steils bok The battle of Bretton Woods ger en häpnadsväckande inblick i hur några av efterkrigstidens mest mytomspunna institutioner Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken kom till stånd.

Benn Steils bok The battle of Bretton Woods ger en häpnadsväckande inblick i hur några av efterkrigstidens mest mytomspunna institutioner – Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken – kom till stånd.

– Mytologin är att världen kom samman för att resonera om hur den internationella ekonomiska arkitekturen skulle skapas efter kriget, säger ekonomen Benn Steil vid amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations. Och det är en spridd myt. I början av den senaste finanskrisen 2008 efterlyste världsledare som Storbritanniens Gordon Brown och Frankrikes Nicolas Sarkozy just ”ett nytt Bretton Woods”, att ånyo komma samman kring institutioner för ett globalt finansiellt system.Benn Steil intervju Mattias Svensson The battle of Bretton Woods John Maynard Keynes Harry White Neo nr 4 2013 pres

Detta fick Steil att intressera sig för historien bakom Bretton Woods-mötet. Resultatet är en internationellt hyllad bok, The Battle of Bretton Woods (Princeton University Press), som mot en rik historisk och ekonomisk bakgrund följer en av 1900-talets stora internationella politiska tilldragelser. Tack vare digra arkiv och omfattande research kan stundtals direkta dialoger återges. Och den verkliga historien är väsensskild från myten.

– Bretton Woods var väsentligen ett möte där amerikanerna förklarade för de andra vilka arrangemang de tänkte sig. Mer specifikt handlade det om en mycket brutal uppgörelse som de hårt skuldtyngda britterna såg sig tvungna att acceptera för att överleva kriget, berättar Steil när vi träffas på Hotel Anglais vid hans Sverigebesök i början av sommaren.

Varken USA:s president Franklin Roosevelt eller Storbritanniens premiärminister Winston Churchill var dock särskilt intresserad av penningpolitik. Dramat kring Bretton Woods kom i stället att handla om en världskänd brittisk intellektuell – John Maynard Keynes – och en okänd amerikansk byråkrat – Harry White. Båda hade flera år tidigare skissat på en överstatlig organisering av penningtransaktioner och handel.

– USA och Storbritannien hade väsentligt skilda visioner av IMF, den viktigaste institutionen. Keynes ville ha en ny övernationell valuta, kallad bancor. Britterna såg framför sig en mer eller mindre automatisk kreditmekanism för länder i svårigheter, en mindre organisation. Benn Steil intervju Mattias Svensson The battle of Bretton Woods John Maynard Keynes Harry White Neo nr 4 2013 citat

– White ville ha en betydligt större, amerikanskt dominerad institution med säte i Washington och där USA hade vetorätt. Dollarn skulle spela en absolut avgörande roll som den enda legala ersättningen för guld. Det skulle vara en väldigt interventionistisk institution som kunde ställa villkor och krav för lån.

White skulle huvudsakligen få sin vilja igenom. Med hjälp av fula tricks som att sätta Keynes som ordförande för utskottet för den mindre viktiga Världsbanken och ogenerad hästhandel med delegaterna, men framför allt i kraft av att sitta på den enda fungerande handelsvalutan, dollarn, och 80 procent av världens guldreserver. Keynes roll är däremot betydligt övervärderad.

Harry White och John Maynard Keynes. Den amerikanske byråkraten och Sovjetspionen och den brittiske ekonomen som var huvudaktörerna i det omtalade mötet i Bretton Woods 1944. Här 1945. Foto: International Monetary Fund / CC / Wikimedia Commons

Harry White och John Maynard Keynes. Den amerikanske byråkraten och Sovjetspionen och den brittiske ekonomen som var huvudaktörerna i det omtalade mötet i Bretton Woods 1944. Här 1945.
Foto: International Monetary Fund / CC / Wikimedia Commons

– Han ses generellt som en av Bretton Woods-institutionernas fäder, men väsentligen överlever inget av hans tänkande i Bretton Woods arkitektur.

– Jag är mycket kritisk till Keynes roll som diplomat. Amerikanerna erbjöd usla villkor för de kortfristiga lån som borde ha varit Storbritanniens prioritet. Keynes var för upptagen med sitt eget eftermäle som den som slutligen avskaffade guldmyntfoten och ersatte den med ett nytt system, även om det inte var hans system.

Arkitekten bakom Bretton Woods, Harry White, var en progressiv byråkrat på Henry Morgenthaus inflytelserika finansdepartement.

– Jag skulle beskriva honom som 1900-talets viktigaste figur som ingen känner till något om. En mycket komplex karaktär. Som framgår av boken en inbiten amerikansk nationalist och samtidigt entusiastisk över det sovjetiska experimentet och med en romantisk bild av den ryska revolutionen, berättar Steil.

Det senare skulle få betydelse för den fortsatta utvecklingen. Harry White fick aldrig kröna sin karriär som chef för sin skapelse IMF. Hans förflutna avslöjades, vilket satte stopp för utnämningen.

– Under större delen av sina elva år i Washington agerar han som mullvad åt Sovjet. Han förser dem med hemligstämplad information, han pläderar för deras intressen i policydiskussioner och han agerar för att få in rätt personer på nyckelpositioner av intresse för den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Harry White gick alltså delvis Sovjetunionens ärenden, även om han aldrig var kommunist, partimedlem eller gick i deras ledband. Och betydelsen det hade för Bretton Woods var enbart indirekt, menar Steil:

– Det finns inget i Whites plan för Bretton Woods som reflekterar sovjetiskt tänkande i penningpolitiska frågor. Något sådant fanns helt enkelt inte.

Sedan de sjösatts fick dock inte IMF och Världsbanken den roll för efterkrigstidens Europa som White och Keynes hoppats på. Det blev Marshallhjälpen och den europeiska betalningsunionen som fick Europa på rätt spår.

– Marshallplanens detaljer togs fram av statssekreteraren Will Clayton. Modellen var stöd, inte lån. Och framför allt skulle det paras med långtgående strukturreformer. Han såg framför sig ett frihandlande, kapitalistiskt Europa. Hela idén om Västeuropa som ett integrerat ekonomiskt block var amerikansk, den motarbetades länge av både fransmän och britter. Tyskland blev den drivande ekonomiska motorn.

Var inte Marshallhjälpen en keynesiansk lösning, på kort sikt?

– Du menar stöden? På ett sätt, men nej. De var på 13,5 miljarder dollar, i dagens värde ca 130 miljarder. Betydande summor, men absolut inte enorma. Men reformerna som drevs igenom var långtgående. Och de var definitivt inte keynesianska.

Jag hinner inte fråga innan Steil skjuter in.

– Om det låter som om det finns paralleller till krisen i eurozonen, så är det helt korrekt.

Hur ser de ut?

– Situationen i dag är inte olik 1944. Då trodde USA att de kunde hjälpa sina allierade igenom svårigheterna genom kortfristiga lån. Det försöker Tyskland göra i dag.

– Efter valet i höst tror jag att tyskarna tvingas fundera på om de i stället vill göra något liknande Marshallplanen. Ge hjälp i utbyte mot tydliga reformer. Eller slå fast att hela det här experimentet med euron och ett Europa med federala funktioner var misslyckat. Jag tror inte så mycket på det senare, men jag tror de tvingas att välja. Att stapla skulder på varandra fungerar inte.

Benn Steil citerar Mark Twain om att historien inte upprepar sig, men rimmar. Problem liknande dem vi står inför i dag, som ibland kräver överstatliga lösningar, har ofta historiska förlagor, och det är alltid viktigt att känna till hur sådan politik faktiskt blir till bakom den romantiska fasaden. Jag frågar om sinnebilden av Bretton Woods – den övernationella, resonerande församlingen som enas om en ny politik – någonsin funnits.

– Jag tror inte att vi hittills har sett några exempel på den sortens överstatlighet. Varenda gång vi sett utveckling på internationell nivå har det varit för att detta sammanfallit på något sätt med de tyngsta nationella intressena på området. Det är fortfarande nationerna som dominerar.

Läs recensionen av Benn Steil The Battle of Bretton Woods här.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2013

Lämna en kommentar