Muminliberalism

av Mattias Svensson

I år är det hundra år sedan Tove Jansson föddes. Internationellt uppmärksammas det ordentligt. Något jag personligen ser fram emot är en kommande bok av den japanska professorn i europeiska idéer Mayumi Tomihara om en bortglömd del av det liberala skandinaviska idéarvet. Arbetstiteln är Garm, folkets vakthund – Tove Jansson och den finlandssvenska satirtidskrifter. Tidskriften Garm, där både Tove Jansson och hennes mor Signe Hammarsten-Jansson medverkade med satirteckningar, var mellan 1923 och 1953 en liberalt humanistisk röst. I en tid då det var kontroversiellt och rent farligt tog Tove Jansson ställning mot kriget och dess vardag av ransonering, hunger och nedbrutna människor, liksom mot både Sovjet och Nazityskland: ”[A]llra mest tyckte jag om att vara svinaktig mot Hitler och Stalin.

Så varför är det så tyst i Sverige? Tove Jansson var en driven mångsysslare: konstnär, författare, serietecknare, scenograf, poet, dramaturg, illustratör. Som tog sig tid att svara alla barn som skrev till henne, och skötte alla sina internationella affärer och kontrakt. Någon bättre förebild för arbetslinjen i kultursektorn är omöjlig att hitta.

Och sensmoralen från Mumindalen är både värdet av familjen, och att den kan se ut lite hur som helst.

Visst, Tove Jansson avskydde skolan och hoppade av tidigt. Ändå arbetade hon mer än de allra flesta. Hon hade svårt för matematiken, vilket inte hindrade henne att i yrkeslivet ha stenkoll på ekonomin. Hon bröt mot lagar när det passade henne. Det var å andra sidan lagar mot homosexualitet och dans, samt rusdrycksförbudet.

Arbete och kärlek var hennes motto (se recensionen av Tuula Karjalainens biografi här), och friheten var viktigast av allt. Precis vad som skulle kunna ruska liv i en svensk borgerlighet alltför dominerad av hemuler.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar