Mord på kartan

Tysta män blev finskt våldstrauma.

av Sylvia Bjon

Jag fördjupade mig nyligen i en karta, där det verkade gå en gräns rakt ner genom Europa. Västeuropa var vitt, Östeuropa svart, och uppe i mitten hängde Finland lite ensamt för sig i en grå schattering. Det kunde ha föreställt kalla kriget. Jag är fortfarande van vid den där Europakartan där Finland svävar i sin bubbla mellan vänskapspakten med Sovjet och Nordiska rådet, mellan husryssar och resor till solkusten. Inte väst och inte öst.

Men nu är kalla kriget slut och kartan föreställde något helt annat – brott mot liv per capita. Kartan förklarar varför debatten om det finländska våldet aldrig kommer vidare: De som vill hävda att vi finländare är våldsamma jämför oss med Västeuropa, och de som vill hävda att vi inte är det jämför med öst.

I slutet av maj drack en 18-årig man öl med några kamrater i småstaden Hyvinge några mil norr om Helsingfors. Han bröt upp lite efter midnatt, gick till sina föräldrars hus och låste upp vapenskåpet. Sedan klättrade han upp på ett hustak och började skjuta på människor som lämnade krogen. En ung kvinna och en ung man dog, en skadad polis fick kämpa för sitt liv.

Han hade inget han ville manifestera och ingen särskild relation till dem han siktade på. Han var frustrerad och sysslolös i största allmänhet.

Är det rätt att associera finländare med våld, knivhuggningar, dödsskjutningar? Enligt statistiken förekommer det mer våldsbrott och brott mot liv i Finland än i Sverige. Det som sällan nämns är att brotten mot liv faktiskt minskar stadigt i hela Europa, både i väst och öst. Våldet är inte så nationellt som man tror. I varje land förklaras det bara på olika sätt, men man höjer inte blicken, man ser inte hur många sår som faktiskt läkts i Europa. Det spektakulära våldet, de irrationella massmorden, tycks fånga hela vår uppmärksamhet.

Visst har Finland särdrag. Med flest jaktvapen i Europa per capita hänvisar vapenförespråkarna till hur få brott som sker i relation till vapnens mängd. Men de tragiska familjemorden sker tyvärr med egna, licenserade vapen.

Min misstanke om vilket Finlands mest tragiska särdrag är väcktes ändå av en man född i Mitrovica, Kosovo. Mannen, som flytt undan kriget till Finland, sköt fem personer och sig själv i ett svartsjukedrama 2009. Inte ens främlingsfientliga politiker gjorde en poäng av det då – det hade varit ohållbart efter finländska ungdomars skolskjutningar.

Men ingen lyfte heller fram om det fanns likheter mellan hur kosovaren mådde och de finländska krigsskadornas efterdyningar. Det dröjde många decennier innan det talades högt om generationen av tysta män som återvände från kriget 1945 och formligen imploderade av ohanterade trauman – något som påverkat åtminstone följande generation, kanske flera.

Oförmågan att hantera Finlands egna våldstrauman blottades av oförmågan att hjälpa mannen från Mitrovica i tid. Det är en dubbel tragedi. Med tanke på hur stolt finländarna skyltar med sin krigsförmåga varje självständighetsdag är det en skam att ingen lärdom tagits, och än mindre används.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar