Moranthology

Caitlin Moran

av Linda Skugge

Jag älskar Caitlin Moran eftersom hon är så förbannat rolig. Jag älskar hennes text om att det är värre att vara tonårstjej än att ligga i krig eftersom Talibanerna låtsas aldrig vara bästa vän i sex månader fast i själva verket under hela tiden har de spridit ut rykten om att British army har ett bröst som är större än det andra och en farbror som är pedofil.

Jag älskar hennes totaldissning av barnböckerna om Charlie och Lola. Lola vägrar äta potatismos och Moran har större tolerans för Klu Klux Klan än för barn som inte äter mos. Att hon ska skicka poliskonstapeln på de jobbiga ungarna på hennes döttrars barnkalas är också väldigt roligt.

Men – jag lider av svår Moranavundsjuka. Vad hon än skriver så verkar alla älska henne förutsättningslöst. Och vad jag än skriver så når det aldrig bortom ”kristdemokraten Linda Skugge”.

Caitlin Moran gillar inte att resa. Hon erkänner helt öppet att hon gillar att upprepa samma saker gång på gång på gång och varje sommar reser hennes man och två döttrar till det ställe där Caitlins föräldrar tog henne och de sju syskonen när de var små. Caitlin doesn’t do abroad. Hon är inget fan av kaffe heller, coffee doesn’t do för Caitlin. Trots att hon erkänner att hon hatar att resa till andra länder och att hon verkar knarka trygghet och inte förstår sig på kaffe så är hon höjden av cool.

En kopp te tack, är inte coolt. En dubbel espresso är coolt.

Men Caitlin är inte kristdemokraten Caitlin Moran. Nej, hon har hjärtat på rätta stället. Hon växte upp med hippieföräldrar som skaffade åtta barn som de hemskolade i den billiga council estaten i Wolverhampton. Det är coolt. Att växa upp i ett radhus i Sollentuna är inte coolt.

Caitlin är mullig och skriver fnissigt om hur hon har cravings för diverse kex med ost och skinkklegg i. Hennes man tjatar på henne för att hon lämnar matrester på hans skivor och hon har ”made a little sick” på säkerhetsbältet. Det är coolt. Att vara född mager och ens största viktproblem är hur man ska gå upp i vikt är inte coolt. Att vara punktlig och att aldrig ha missat ett tåg och alltid komma ihåg paraply är inte coolt. Caitlin tar ”little wine naps” i trädgården trots att döttrarna är med. Det är lite Bridget Jones över henne. Folk kan känna igen sig och känner sig mindre kassa själva. Coolt. Caitlin skriver själv att folk är tjocka för att de goffar i sig för mycket mat när ingen ser. Det kan hon skriva ostraffat för att hon själv har tjocka lår.

Flickan som är född mager och alltid kommer en kvart för tidigt, hel och ren med perfekta naglar – och paraply är väldigt svår att tycka om. Det är omöjligt att identifiera sig med henne. Därför är jag avundsjuk på Moran.

Caitlin skriver att det regnar mycket mer på arbetarklassen, för att de måste sitta och vänta på bussen i regnet. Men ett paraply kostar väl inte mer än trettio spänn? Det har väl arbetarklassen råd med? Eller?