Missionärerna på byxmyndigheten

I november förra året kom uppdraget från regeringen till den lilla myndigheten KRUS: Se till att de statsanställda håller sig borta från olämpligt sex och pornografi.

av Lisa Magnusson

 

I ett kontor på Fleminggatan 20 i Stockholm sitter dryga dussinet statstjänstemän och arbetar, anförda av generaldirektör Lärke Johns. De utgör den mystiska myndigheten Krus, Kompetensrådet för utveckling i staten, som har i uppdrag att ”bistå regeringen i frågor som rör den strategiska kompetensförsörjningen i statsförvaltningen”. Sedan våren 2010 inbegriper detta bland annat uppdraget att analysera ”vilka kunskapsbehov som finns i statsförvaltningen avseende etiska riktlinjer för att förhindra sexköp, besök på porrklubb, porrsurfning och dylikt”.

Marianne Samuelsson, före detta språkrör för Miljöpartiet tillika före detta landshövding på Gotland, hade av regeringen fått i uppdrag att kartlägga uppförandekoderna för anställda ute på landets olika myndigheter, och hon hade uppmärksammat landets styrande på att det saknades ordentlig vägledning i sexuella frågor. ”Riktlinjernas styrande effekt kan förbättras genom en ökad tydlighet så att det konkret framgår vad som inte är tillåtet och vilka åtgärder/sanktioner som kan vidtas vid ett oönskat beteende”, löd hennes utlåtande.

Efter ytterligare en förstudie beslutade regeringen i november förra året att Krus under tre år och för tio miljoner  kronor ska ”genomföra en kompetenssatsning” för att hantera frågorna om de anställdas sexualitet.

Krus är en myndighet som ägnar sig åt lite av varje. ”Staten måste vara en attraktiv och föredömlig arbetsgivare”, lär myndigheten oss i ett regeringsuppdrag ”för kvinnors karriärutveckling i staten” som slarvskannats in snett och lagts upp på hemsidan med den 90-tals-doftande adressen www.krus.nu. Jag lutar huvudet åt sidan och läser om hur ”andelen kvinnor på chefs- och expertfunktioner i staten ska öka och därigenom bidra till minskande löneskillnader mellan män och kvinnor inom staten”.

Myndigheten erbjuder vidare ”Etiska caféer” där statstjänstemän ”inspireras och delar erfarenheter mellan varandra under angenäma former”. I en podcast om ”offentligt etos” lär Krus ut vikten av demokrati: ”Att vara i statens tjänst i en demokrati betyder att du ytterst har folket som uppdragsgivare. Det finns en regering som styr landet med hjälp av myndigheter och domstolar. Att systemet fungerar beror på att det har kommit till under demokratiska former”, upplyser en lika pedagogisk som tonlös kvinnoröst. Så fortsätter det om demonstrationsfrihet, offentlighetsprincipen, fri åsiktsbildning och rätt till facklig organisering. Matnyttigt för den som sov sig igenom mellanstadielektionerna i samhällskunskap.

Den sexuella fostran av de statligt anställda verkar dock mer intressant. Hur har Krus egentligen tänkt sig att den ska se ut? Jo, den handlar om att förebygga och motverka ”till exempel köp av sexuella tjänster, besök på porrklubb eller strippklubb, utnyttjande av så kallad eskortservice”, och engagemanget för de anställdas sexliv stannar inte där. Även ”porrfilmsförhyrning på hotell, porrsurfning, m.m. under tjänstetid och i samband med tjänsteresa” anses vara ett bekymmer. Ja, ty ”trots att pornografi är lagligt betraktas den ofta som oetisk och oförenlig med jämställdhetspolitikens mål i och med de könsstereotyper som ofta förmedlas och den exploateringen av de medverkande som den kan innebära”. Porr kan även sägas ”ha en koppling till organiserad brottslighet och innebära en sexuell exploatering av människor”.

Krus ser vissa problem med själva gränsdragningen. ”För det första är pornografi vanligen laglig, med undantag för barn- och våldspornografi. Pornografi förekommer dessutom i många olika former vilket i kombination med att sex i stort har blivit något vardagligt och normaliserat i samhället kan göra det svårt att avgöra vad som egentligen åsyftas”, påpekar man bekymrat.

När myndighetspersonerna själva får diskutera detta är meningarna delade: ”Vissa av de medverkande betonar individens personliga integritet och rätt till ett privatliv utanför arbetet, även på hotellrummet i samband med en tjänsteresa. Andra menar att det finns begränsningar i vad som kan betraktas som fritid när det gäller statsanställda”.

Krus må syssla med etik, men inställningen till integritet och privatlivets helgd är minst sagt vårdslös. Porr anses vara så hemskt att det motiverar övervakning av de anställdas datatrafik, varför man bör diskutera möjligheterna att ”kontrollera exempelvis ’loggar’ för enskilda arbetstagares datatrafik”. Vad gäller ”sexköp och olämpliga sexuella relationer i samband med arbetet” är det knivigare att övervaka de anställda, där bör de i stället spionera på varandra: ”En förutsättning för upptäckt är att andra medarbetare vågar vara whistle blowers.”

Vad händer då med den som befinns bryta mot reglerna mot porr? Här menar Krus att resultatet kan bli minskat förtroende, vilket i sin tur kan medföra att arbetstagaren får andra arbetsuppgifter än tidigare. Att få ändrade arbetsuppgifter ska dock ingalunda betraktas som ”bestraffningsåtgärder”, försäkrar Krus.

Visst blir man lite nyfiken på vad som gäller? Ska myndigheter helt avstå från att anställa någon som haft ”olämpliga sexuella relationer”? Gäller förbudet mot sex med lokalbefolkningen i alla länder, även i Sverige? Risken för att statligt anställda, särskilt då militär personal, hamnar i utpressningssituationer eller andra etiska dilemman på grund av sexuella förbindelser med lokalbefolkningen gör det såklart önskvärt med någon typ av riktlinjer. Men dessa riktlinjer finns ju redan. Är det verkligen ett bekymmer att alla myndigheter inte har likadan policy? Är sex med lokalbefolkningen en angelägenhet för myndigheten även om det handlar om en anställd som blir berusad under en kickoff i Säffle och därefter idkar könsumgänge med någon från orten?

Och hur bedöma innehållet i porrfilmerna? Om den anställda på kickoffen i Säffle i stället blir påkommen med att titta på porr före läggdags, är det då en förmildrande omständighet om filmen visar sig porträttera ett jämställt samlag mellan två skådespelare utan koppling till organiserad brottslighet?

Om man vill stävja oetisk sexualitet, kan man då verkligen bara nöja sig med förbud mot porr och sex med lokalbefolkningen? Problemet med de stackars onanister som är utlämnade till sin egen fantasi är ju att denna, till skillnad från filmen och verkligheten, saknar några som helst gränser och därför kan tänkas vara hur oetisk och snuskig som helst.

Så många frågor, men myndigheten är inte särskilt villig att svara på dem. Per telefon och e-post har jag tjatat om att få intervjua någon ansvarig och se hur de jobbar. De har svarat sent eller inte alls, hela tiden förhalat, varje gång velat veta mer. Först vill de ha ingående information om tidningen jag skriver för, därefter i vilket sammanhang reportaget kommer att publiceras. De vill därefter veta hur jag tänkt lägga upp min text, och sedan exakt vilka frågor jag tänker ställa. Det var väl inte såhär det skulle gå till? Det var ju jag som skulle få veta mer om Krus, inte tvärtom.

Det sista budet från myndighetens kommunikationsansvarige lyder att jag ska få träffa någon för intervju, men bara om Krus efteråt får gå igenom texten och ändra i den tills den befinns vara godkänd. Det är en smula oortodoxt att staten begär av en journalist att få kontrollera hennes arbete innan det trycks i tidningen, och att det endast är på dessa premisser en myndighet kan gå med på ett möte för att informera om sin verksamhet. Jag erbjuder emellertid myndigheten att få läsa texten och komma med synpunkter. Då kommer de på att de ”av diverse anledningar” inte har möjlighet att bevilja mig någon intervju. Inte den överenskomna fredagseftermiddagen, inte någonsin. Jag kan däremot mejla eventuella frågor, så ska jag få svar så småningom.

För att få reda på hur Krus tänker hantera de myndighetsanställdas sexliv tvingas jag alltså hemfalla åt lite klassisk kremlologi bland hemsidans dokument. Jag blir glatt överraskad att där alls finns material tillgängligt. Med tanke på myndighetens inställning till journalister förväntade jag mig nästan att man, likt det lokala planeringskontoret i Liftarens guide till Galaxen, skulle ställa ut sina dokument till allmän beskådan i botten av ett låst arkivskåp inne på en nedsläckt gammal källartoalett med en dörrskylt som lyder: ”Varning för leoparden”.

Dokumenten på hemsidan är fulla av förslag på hur myndigheterna ska jobba med sexfrågor. Det efterfrågas generella regler, myndighetsspecifika regler, ett styrdokument, gärna grundat i forskning, checklistor och ett nätverkssamarbete mellan myndigheter. Krus visar också sin kreativa sida: ”Att arbeta med sådant som exempelvis exempel, fallbeskrivningar, värderingsövningar, forumteater, utställningar, filmer, bilder och spel lyftes fram som möjliga sätt att skapa diskussion och lyfta frågan inom myndigheterna. I och med att frågan är känslomässigt laddad och svår att tala om menar flera av de medverkande att ett bildmaterial kan vara särskilt värdefullt som diskussionsunderlag.”

Bilder av vad då kan man ju fråga sig. Sex och sexköp? Var det inte precis den sortens bilder som bekymrade myndigheterna från början?

(Uppdatering 130207, Kompetensrådet för utveckling i staten lades ner den 31/12 2012)