Minnet av mord

I rättsväsendets ögon är Sture Bergwall fortfarande Sveriges värste seriemördare genom tiderna. Men för varje frikännande minskar sannolikheten för att han faktiskt är skyldig till sin påstådda brottsserie. Det var under Bergwalls behandling på Säters sjukhus som historien som har kallats den största rättsskandalen någonsin i Sverige började. Frågan är vad som egentligen hände när Bergwall hamnade på terapisoffan.

av Johan Wennström

Johan Wennström Minnet av mord Thomas Quick Sture Bergwall terapi Neo nr 6 2011 Foto: Yvonne Åsell/Scanpix

Foto: Yvonne Åsell/Scanpix

För inte så länge sedan framstod Sture Bergwall – eller Thomas Quick som han då hette – som Sveriges svar på Hannibal Lecter. I dag kan vem som helst kommunicera med honom på Twitter. Det kan naturligtvis kännas lite märkligt, men att läsa Bergwalls Twitterkanal är faktiskt det bästa sättet att följa med i hans fall. Mediestormen efter Dokument inifråns och journalisten Hannes Råstams tre reportage, som avslöjade att Bergwall förmodligen inte är ”Nordens värste seriemördare”, har lagt sig. Men Bergwall uppdaterar nästan dagligen om hur den rättsliga processen fortlöper.  Johan Wennström Minnet av mord Thomas Quick Sture Bergwall terapi Neo nr 6 2011 fakta

Av de åtta mord som Bergwall dömts för har han hittills friats för ansvar för två: morden på en israelisk turist i Rörshyttan 1988 och en nioårig norsk flicka i Drammen samma år. Han har även beviljats resning i fallet Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvann i Sundsvall 1980. I ytterligare två fall, morden på två kvinnor i Oslo i början av 1980-talet, väntar han på svar om resning. Redan efter årsskiftet räknar Bergwalls försvarare med att alla gamla domar kommer att ha blivit prövade på nytt. Det är troligt att samtliga rivs upp, eftersom de tycks ha vilat på mycket lösa grunder.

Bevisningen har i samtliga utredningar i huvudsak visat sig vara begränsad till Bergwalls egna skildringar av hur han har dödat människor, flera av dem barn, på ohyggliga vis. Skildringar som vuxit fram i terapeutiska samtal. Då förstår man att berättelsen om Sture Bergwall också är en berättelse om Säters sjukhus och de psykoanalytiska teorier som florerade i sjukhusets idémiljö under 1980- och 90-talen.

Dessa teorier har inte belysts tillräckligt i förhållande till det inflytande som de troligen har haft i sammanhanget och deras sannolika betydelse för att förstå bakgrunden till fenomenet Thomas Quick.

Det verkar ha börjat flera år innan Bergwall, i samband med ett grovt rån, blev inlagd på Säter 1991. En av sjukhusets psykiatriska avdelningar leddes då, tillsammans med en läkare, av en kurator känd i breda kretsar för sitt arbete med schizofrenipatienter. Till kollegor och adepter vidarebefordrade hon idéer från den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller som nyligen skymtat fram i incesthysterin i bland annat USA och Sverige.

Inom psykiatrin, socialtjänsten, kvinnorörelsen och medierna spreds på 1980-talet uppfattningen att sexuella övergrepp mot barn i hemmet var betydligt vanligare än vad man tidigare hade trott. Amerikanska ”studier” med vetenskaplig fernissa antydde att var fjärde flicka och var femte pojke var offer för pågående incest samt att drygt hälften av västvärldens kvinnor hade utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Många familjer och lokalsamhällen splittrades på tragiska sätt av grundlösa och bisarra anklagelser om incest och till och med brott av satanistisk karaktär, som ofta påstods ha ägt rum långt tillbaka i tiden. Minnen av dessa övergrepp sades plötsligt ha kommit upp till ytan hos vuxna patienter som gick igenom psykoterapi.

Detta låg i linje med vad Alice Miller påstod. Hon delade inte Sigmund Freuds uppfattning att bortträngda minnen av sexuella eller våldsamma övergrepp i barndomen, som tar sig uttryck i neuroser, tenderar att vara efterhandskonstruktioner. I stället talade hon för en alternativ, betydligt mer radikal teori, starkt färgad av feminism, där uppkomsten av psykisk sjukdom anses ligga i verkligt genomlidna övergrepp. Det hade från början också varit Freuds bedömning. Men när empirin för denna ifrågasattes och upptäcktes vara felaktig kastade han ursinnigt ihop en ny teori, som blev en av kärnteorierna i den ursprungliga psykoanalysen, om att bortträngda minnen av övergrepp i själva verket var det undermedvetnas sätt att dölja individens incestuösa böjelser och önskningar mot föräldrarna.

Freuds motiv för att ändra ståndpunkt hade varit att skydda den psykoanalytiska läran från vetenskaplig insyn och kritik. ”Bevisen” för den nya teorin behövde bara suggereras fram från patienter i stark beroendeställning till Freud, som redan hade förfalskat framgångarna för den psykoanalytiska metoden (däribland det tidigt uppmärksammade fallet ”Anna O”), som den amerikanske författaren Frederick Crews med flera visar i antologin Unauthorized Freud: Doubters Confront a Legend. Men Alice Miller ansåg att Freud hade svikit. Han hade förblindats av en manlig och patriarkal syn på övergrepp.

Själv var hon klarseende. Enligt henne var stark ångest och mentala störningar inte sjukdomssymtom, utan förklädda förnimmelser av tidiga traumatiska erfarenheter: föräldrarnas utövning av sexuella och aggressiva fantasier på barnet. Smärtan av övergreppen känns, medan de verkliga orsakerna döljs.

Men teorin gjorde inte halt där. Våld mot barn påstods vara vanligt förekommande i familjer, en oundviklig del av föräldrars uppfostran. Förmodligen, menade Miller, har alla unga barn utsatts för någon form av övergrepp som de i vuxen ålder reproducerar på sina egna barn eller på andra människor. Till exempel i Adolf Hitlers personlighet såg Miller ett resultat av den borgerliga familjens institutionaliserade, närmast ritualiserade misshandel. Så också i seriemördare i allmänhet.

”Barnet i den vuxne” skulle tas i försvar genom en intensiv psykoanalytisk terapi helt baserad på Millers offertanke. Kliniska syndrom och tvångsbeteenden skulle botas genom att dessa bortträngda minnen lockades fram och täcktes av. Katarsis hägrade.

Den här teorin, och andra teorier som tar sin utgångspunkt i bortträngda minnen, har på goda grunder kraftigt kritiserats av minnesforskare. (Se Fredrick Crews bok The Memory Wars: Freud’s Legacy in Dispute för en bra populärframställning.) Det finns ingenting vetenskapligt som stöder den ursprungliga psykoanalysens föreställningar eller mer radikala varianter som exempelvis Alice Millers. I en artikel för tidskriften Annual Review of Clinical Psychology (2/2006) gick Elizabeth Loftus och socialpsykologen Deborah Davis igenom kunskapsläget. De beskriver bland annat hur flera uppmärksammade fall av bortträngda minnen noggrant har plockats isär i efterhand och bedömts som otrovärdiga.

Det har visat sig att riktiga minnen av trauman, som övergrepp i barndomen, tenderar att vara mer påtagliga än andra slags minnen och inte bli aktiverade först i ett terapeutiskt sammanhang. Men under vissa förhållanden tycks människor vara mottagliga för inbillning.

Risken med denna i grunden välvilligt syftande terapi är att falska men subjektivt mycket trovärdiga minnen oavsiktligt planteras i den som undergår terapin. Faran för att patienter helt enkelt manipuleras är överhängande givet behandlingens karaktär, med en terapeut som är dominerande och samtidigt på Millers språk ”partisk”. Det vill säga som med stor inlevelse ställer sig på patientens sida. Kanske inte oväntat har man exempelvis i USA sett många fall där personer har tagit tillbaka anklagelser om incest och i stället stämt sina terapeuter för att ha planterat falska minnen av övergrepp.Johan Wennström Minnet av mord Thomas Quick Sture Bergwall terapi Neo nr 6 2011 citat1Johan Wennström Minnet av mord Thomas Quick Sture Bergwall terapi Neo nr 6 2011 citat2

Numera har psykoterapin rört sig i riktning mot kognitiva och biologiska modeller. Alice Millers och liknande psykoanalytiska minnesteorier lever i stort sett bara kvar i kultursideskretsar, där de också var inflytelserika. ”Blotta misstanken att hon har rätt är så förfärande att vi gör klokt i att läsa hennes böcker med stor uppmärksamhet” citeras Leif Zern i Expressen på omslaget till boken I begynnelsen var uppfostran.

Men vid tiden för Sture Bergwalls bekännelser var dessa teorier ännu på modet inom psykiatrin. Och alltså inte minst i Säter, där särskilt en ledande kurator och handledare, med tiden även en respekterad föreläsare och handledare på den rättspsykiatriska avdelningen, drev den ideologiska inriktningen och när hon slutade vid sjukhuset lämnade efter sig ett mycket problematiskt idéarv.

För Hannes Råstam har Bergwall beskrivit hur ”bisarra historier om våld och övergrepp i barndomen” började växa fram i tidiga terapisessioner, som den om en lillebror som ska ha dödats på tröskeln till det sovrum där Bergwall samtidigt påstod sig ha våldtagits av sin pappa. Var det kanske ett verkligt exempel på vad Alice Miller kallade föräldrars ”svarta pedagogik”? Knappast. Men Bergwall blev tagen på stort allvar, och uppmuntrades till att berätta mer. Han beskriver en ”kolossal respons som förstärker berättandet, som gör det så lätt att gå vidare och spinna på historierna”.

Vi vet nu inte särskilt mycket om Sture Bergwalls inre liv. Men från utsidan ser det ut som om han kan vara lagd åt mytomani och patientmegalomani (vilket väcker  frågor om vad Bergwall säger om sina morddomar i dag). Kanske var det dessa drag som gjorde honom till ett så intressant fall i personalens ögon. Framstod han för dem som en person färgad av traumatiska händelser som kunde klaras ut i terapin och därmed bevisa minnesteoriernas riktighet? Det är inte alldeles osannolikt att han kunde betraktas som ett sådant ”löfte”. Bergwalls terapeut i Säter Birgitta Ståhle kallade honom enligt Dokument inifrån för en källa till nya kunskaper i psykologi.

Kanske hade Bergwall inledningsvis även sina egna skäl för att söka terapeutiskt stöd, med tanke på hans återkommande kontakter med Säters sjukhus sedan tidigt 1970-tal, men råkade korsa vägen för en mycket ambitiös form av psykoanalys som talade till hans sämsta sidor.Johan Wennström Minnet av mord Thomas Quick Sture Bergwall terapi Neo nr 6 2011 Wennström intervju

Artikeln publicerad i Neo #6 – 2011

Lämna en kommentar