Metakrönika

av Andreas Ericson

För många år sedan hade magasinet Z en krönikör som hette Bengt W Andersson. Han var ingen bra krönikör. I hans texter trängdes döda liknelser och meningslösa påståenden. Med ett torftigt språk som återanvände de slitnaste metaforerna radade han upp de mest banala iakttagelser. Och någon poäng kom han aldrig till.

Dessutom var texterna rent typografiskt röriga.

Radbyte mellan varje mening. Ibland  innehöll ett stycke bara ett utrop.

Ja, faktum var att Bengt W var en usel krönikör!

Nu tycker ni kanske synd om Bengt W. Ingen fara. Han fanns inte i verkligheten. Hans krönikor var ett skämt, det var Jan Gradvall som spökskrev dem för att driva med dåtidens trend att all journalistik skulle kanaliseras genom personliga tyckartexter. (Men vems bildbylinen var har jag inte lyckats räkna ut.)

Det är ganska lätt att driva med krönikörer. Det finns ju så många dåliga.

Att skriva krönikor är jättesvårt. I början av vår tid som Neoredaktörer brukade vi föreslå lite mindre erfarna skribenter att börja med en krönika. Vi tänkte att det var en bra start. Först en krönika. Därefter vidare till större uppgifter.

Så gör vi inte längre. Det är nämligen som att be en dyskalkyliker att lösa Fermats sista sats. Krönikor är inget inträdesprov, de hör till skribentens examensnivå. Numera är vi mer rutinerade och har hittat en grupp fasta krönikörer som vi vet levererar. Samt en och annan duktig gästkrönikör.

Och så skriver vi själva förstås. Jag tvingas alltid sträcka ut ett ämne alldeles för långt. Får kämpa för att fylla 1 850 tecken. (Jag brukar trösta mig med att det trots allt bara är 13 tweets.) Men till slut kommer jag igång. Då är utrymmet vanligtvis redan slut.

Men man ska ju sluta när man har som roligast!

Som Bengt W skulle ha skrivit.