Memoria praeteritorum bonorum
Det förflutna är alltid ihågkommet, men bilden är inte alltid sann. Redan på 1700-talet drog en svensk statsvetare fram trollen i ljuset och menade att de var bluff. Men när solen sken på aktörerna den där sommaren 1913 måste de ha varit galna som ville lämna den världen bakom sig. Bättre då med revolutionen 1968, som aldrig kom.
av Patrik Strömer
I förväg är det svårt att veta hur det ska gå, i efterhand kunde det inte gärna ha gått på något annat vis. Hur ska vi förhålla oss till det historiskt kända, det som visade sig vara misstag och felaktigheter utan annat värde än att visa mänskligheten på faran av att upprepa dumheterna? Det är klart att människor begår misstag, även de som är satta att förvalta ett stort ansvar. Och när dessa misslyckas kan konsekvenserna bli oöverstigliga.
Samtidigt finns det anledning att värja sig mot små tomtar som lägger huvudet på sned i tron att de är djupa, och förnumstigt påstår ”Det är inte riktigt så enkelt” eller ”Hur kan vi veta att vi inte borde sätta stopp för den här utvecklingen”. Att lära av historien är också att inse att de som inte pekar ut alternativ till den rådande ordningen, blir morgondagens förlorare, även om de skriker ”Vad var det vi sa?” i efterhand.
Det finns trots allt inga så efterkloka som de som hyllar planekonomi och tror att statliga monopol synnerligen enkelt hade kunnat ordna det som marknaden behövde sin tids- och informationskrävande sökprocess för att klara av. Men det mänskliga livet är nu inte konstruerat så att vi redan innan vi väljer också vet facit av varje enskilt val. Ett sådant liv vore för övrigt inte särskilt värt att leva.
De som en gång suttit inne med den trosvissa sanningen kan ha svårt att ompröva sin övertygelse. I Micke Leijnegards debutbok 68:orna beskrivs ett antal gamla skägg och hennafärgade damer. Varför blev det så många som valde ett vänsterperspektiv på världen, med sådan övertygelse och vad tycker de i dag?
Detta är en lättläst bok, som får sitt liv av Leijnegards bakgrund som uppvuxen i en Maranatafamilj. Bisarrt nog förekom denna frikyrkliga rörelse parallellt med bokstavsvänsterns uppgång. Men om Leijnegard vant sig vid att Jesus skulle frälsa oss alla, så var huvudpersonerna i boken övertygade om att testuggande skulle välta kulturimperialismen över ända. I rättvisans namn ska sägas att alla inte varit del av samma rörelse, en del var mer bokstavstrogna – andra valde vänstern i brist på verkligt liberala alternativ – medan några helt enkelt inte stillatigande kunde acceptera vad de ansåg vara uppenbara orättvisor.
Att läsa citaten är en nyttig påminnelse om hur förödande det är för en människa att stanna i växten. När Claes Borgström menar att med murens fall ”slängde man ut barnet med badvattnet”, blir det obegripligt och obehagligt. Fast när Staffan Ling konstaterar att han var en av de 10 yngsta producenterna på SVT när han anställdes 1971 och fortfarande var en av de 10 yngsta när han slutade 1987, blir det lite rolig samhällskritik. Kanske ska vi tacka LAS för att tv-monopolet bröts?
Jan Guillou och Mikael Wiehe framstår i boken som självgoda, inskränkta och obildade. De intervjuerna tillför alltså inget nytt. Däremot dyker Vietnam ständigt upp. Hur de första demonstrationerna slogs ned av polis, fast demonstranterna hade tillstånd. Hur ingen egentligen brytt sig tidigare, men att det nu blev en fråga om hur den svenska demokratin tillämpade sina principer på dess egna medborgare. Att så många ungdomar sökte sig politiskt åt vänster berodde på hängivenhetens mode inom universitetsvärlden, och ett vakuum i den etablerade politiken. Kvinnornas berättelser skiljer sig därför något. Åsa Moberg, Suzanne Osten, Margareta Garpe och Gunilla Thorgren verkar ha drivit sin kamp mer av personliga skäl än att leka världsförbättrare. De ville verkligen få ihop livspusslet, inte skapa nya celler. Ändå finns det inget i boken som biter tag, som ruskar om. En icke-revolution är en platt händelse. Och ändå har vi levt i dess efterföljd under lång tid.
Att det personliga minnet kan vara en falsk ledsagare är tydligt när det kommer till 68:orna. Men för oss som har en svaghet för perioden precis före första världskriget är Florian Illies en nära och kär vän. Den mångförslagne Illies, tidigare bland annat kulturredaktör i Die Zeit, har i 1913 – Århundradets sommar fogat samman kulturhistoriska fragment ur den ”nervösa tidsåldern” för att använda Franz Kafkas ord. Här möts kejsarnas planer, Picasso och Duchamp cirklar runt och kolliderar med varandra. Rainer Maria Rilke diktar och lever på kvinnliga mecenater. Proust skriver på Swanns värld och Joyce föreläser i Trieste om Shakespeare. Det blir slagsmål på konserter, misslyckade tidskrifter startas, konstutställningar blir källa till intriger. Och så begår Jung sitt psykologiska fadermord på Freud. Och då och då dyker den stulna Mona Lisa upp i berättelsen, där det blir en intrikat upplösning på det fallet.
När man börjar läsa, förstår man inte om något av detta är sant. När man fortsatt ett tag, bryr man sig inte längre. Det känns som om det verkligen var så här. Och om inget är sant, så kunde det mycket väl ha varit det. Alla är på väg, nervösa, oroliga och föränderliga i en värld som inte var vad den varit och som kan bli precis vad som helst. Det finns en befriande apolitisk ton i boken. Det är måleri, skulptur, musik, poesi, romaner, teater, brev, ja vad som helst utom propositioner, toppmöten och spinndoktorer. Allt tycktes möjligt och begränsningarna var bara det egna livets korta tid. Hur hinna med att skapa hela mänsklighetens framtid, när det bara finns så lite man hinner med under sina skapande år?
Precis som politiken är påtagligt frånvarande, är även de ekonomiska framstegen hållna i bakgrunden. Den nya kulturen föds, stöds och göds visserligen av personer som vill manifestera att de är en del av det nya. Men boken är en kulturhistoria, och därigenom ges också det estetiska skapandet en större plats än vad det kanske hade vid denna tid, då Europa fortfarande var mänsklighetens medelpunkt och den plats där idéer blev verklighet. Människorna i Wien, Berlin och Paris är de som skapar, förkastar och omformar.
Och vi stackars läsare kan fortsätta drömma om en tid då ytan fortfarande reflekterade innehållet och inte tvärtom. Men visst märks fröet till undergång. Både i det personligt utbredda vansinnet – ständigt dessa nerver – och i noteringarna om hur de kejserliga deltar i masslakt på fasaner, något som på ett ohyggligt vis förebådar skyttegravarna i Flandern.
Världen 1913 var mobil, öppen, kosmopolitisk, industriell och individuellt nyskapande. Den blev sig aldrig lik igen. Kafka hade det inte heller så kul.
Vad som under sekler skapade sammanhållning i Europa var latinet. Tack vare ett gemensamt språk bland kyrkliga, de lärde och diplomater, kunde kunskaper och hypoteser förflyttas från ett lands elit till ett annat. Jacob Fredrik Neikter, Skytteansk professor i Uppsala i slutet av 1700-talet, skrev på latin. Två av hans större avhandlingar är nu av Krister Östlund översatta till svenska i Om människans historia. Förutom Neikters egna texter, med en imponerande notapparat och förtydligande nutidskommentarer, så ingår i boken även introduktioner av Carl Frängsmyr och Ármann Jakobsson.
Den första avhandlingen handlar om förhållandet mellan människa och klimat. Detta är nu ingen utdöd vetenskap, även om dagens forskare snarast tycks anse att människan påverkar klimatet i större utsträckning än vad klimatet påverkar människan. Avhandlingen rör sig tämligen obehindrat mellan dåtidens naturvetenskapliga frontlinje (detta var före genetikens genombrott) och sociala observationer med stor träffsäkerhet: ”handeln mildrar sederna”. Han ger sig till och med på frågan om månggifte och konstaterar att om det råder obalans mellan könen så kan man ”reducera hela frågan om huruvida månggifte av naturen är tillåtet eller ej till ett matematiskt problem”.
När det gäller själva klimatläran, så som vi uppfattar 1700-talets teorier, så går Neikter tydligt in för linjen att visst spelar väder och vind roll, men det förklarar inte skillnaderna mellan olika folkslag som bor på samma breddgrader, eller omvänt att det kan finnas större likheter mellan nationer på olika breddgrad trots att klimatförutsättningarna skiljer sig åt. I stället framkastar han hypotesen att det handlar om vilka institutioner det finns i samhället och hur väl de tjänar sina syften.
Vetenskapligheten är det si och så med, enligt den tidens seder. Vill man vara snäll är det snarast en forskningsöversikt i syfte att avfärda hypoteser som inte håller måttet. Men de stundtals dråpliga beskrivningarna – som när han avfärdar gamla teorier om att Gud hade placerat lapparna tillsammans med renar i Lappland, och araber och kameler i Arabien – har ett underhållningsvärde.
Den andra avhandlingen är egentligen mer seriös än vad titeln anger. Om den urgamla trollnationen är ett försök att förklara folktrons mytiska väsen med hjälp av faktiska händelser och beskriver inte ursprunget till Flashback forum eller kommentarsfält. Genom att tillskriva besegrade och undanträngda fiender ohyggliga egenskaper, skulle därigenom en förstärkt vaksamhet uppnås. Troll, och andra farliga väsen, är alltså något som segrarna hittat på. Och långt efteråt kunde myterna fortleva, fast den ursprungliga mänskliga konflikten varit bilagd i sekler.
Texten är dessutom polemisk mot Rudbecks Atlantis-teorier och annan gammalsvensk storvulenhet, vilket får den att framstå som nykter och ärlig i sitt uppsåt. Avsaknaden av skriftligt källmaterial gör att Neikters spekulationer ter sig lika goda som någon annans.
Memoria praeteritorum bonorum är latin och kan översättas med att det förflutna alltid är ihågkommet som bättre än det var. Vi människor vill så gärna att det vi varit med om inte alltid var så eländigt. Därför kan 70-talet upplevas som ett bra decennium, främst av dem som inte var med. Men genom att läsa och ta till sig tidigare generationers verk, att förflytta sig 45, 100 respektive 250 år tillbaka i tiden, ökar vår förståelse för hur samtiden blev som den blev och förhoppningsvis undviker vi också de värsta misstagen som begåtts. Vi kan förkasta stolligheterna och beundra klokskaper. Bara vi har förmågan att skilja dem åt
