Reflektion:

Mätkritik

av Hanne Kjöller

Reflektion på texten Den ständiga vårdkrisen i Neo nr 6 2013. 

Jag är den första att försvara allehanda mätningarna inom vården. Och jag är den första att kritisera dem.

Neo inleder reportaget om vårdkrisen (nr 6/2013) med att konstatera att det är svårt att ta temperaturen på svensk vård eftersom det ser olika ut i olika landsting. Men det är värre än så. För det ser också olika ut inom landstingen, ja till och med inom en och samma klinik.

Socialstyrelsens granskning av väntetider inom cancervården illustrerar mätproblematiken. En klinik kan vara rekordsnabb på att utreda en viss cancer, medan samma klinik tar längre tid än andra på sig för att skaka fram en tid hos adekvat specialist. På motsvarande sätt varierar väntetiderna från första specialistläkarbesök till behandling både mellan och inom landstingen. Inget landsting är bra i alla led och vid alla cancerformer. Och inget utmärker sig heller som helt igenom uselt.

Men mätningen är ändå viktig eftersom den visar hur snabbt det kan gå i respektive led. Om medianväntetiden från diagnos till behandling är, låt säga, tre veckor vid en viss typ av cancer i ett visst landsting finns ingen anledning att den ska vara dubbelt eller tre gånger så lång på andra orter i landet. Detta borde sporra de sämre att se över sin organisation och prestera bättre.

Vårdgarantin har säkert på samma sätt piskat på ineffektivt organiserade landsting så att det på en övergripande nivå blivit bättre. Problemet med den är att den inte tar någon hänsyn till vad man söker för. Det är skillnad på att vänta 90 dagar för att få träffa en specialist och sedan 90 dagar för att få behandling om man har en sliten höft mot om man har en nydiagnostiserad lungcancer.

Vårt sjukvårdssystem bygger på tanken att vård ska ges efter behov, inte efter kötid. Vårdgarantin, i alla dess delar, utgår från motsatt idé. Jag säger verkligen inte att det var bättre förr – för det var det inte. Bara att fyrkantiga mätsystem är behäftade med brister där de jämförelsevisa få livshotande sjuka bedöms enligt samma måttstock som de många småkrassliga.

I ett offentligt finansierat system måste vården prioriteras och ransoneras. Inom många landsting, inte minst Stockholms, har för mycket fokus legat på att öka tillgängligheten inom vården för det stora, hyfsat friska, väljarkollektivet.

Jag vill vända på perspektivet. God vård handlar för mig inte om att ingen ska behöva vänta mer än fyra timmar på akuten eller sju dagar för att få komma till en vårdcentral – oavsett om man har något där att göra eller inte. Det handlar i stället om att de allra sjukaste i stort sett inte ska behöva vänta alls. Och vägen dit går inte via generella vårdgarantier.