Recension:

Märta och Hjalmar – en äktenskapskatastrof

Johan Cullberg och Björn Sahlin

av Bengt Ohlsson

För alla som gått igenom en upprivande skilsmässa bjuder den här boken på en och annan kallsvettig påminnelse, och alla som drabbats av den lågintensiva värken i Den allvarsamma leken får här en sjaskig verklighetsbakgrund. 

Hjalmar gifter sig med Märta när han är 29 år, hon är 27, äktenskapet beskrivs som en praktisk lösning för dem båda, Märta kom från en välbärgad familj och det passade bra för Hjalmar som hankade sig fram på förnedrande handlån och blygsamma frilanshonorar, och Märta slapp hamna på det så kallade glasberget.

De får tre barn inom loppet av fyra år, flyttar runt mellan olika dragiga våningar och Märta plågas av reumatism och en näskatarr som tvingar henne att snyta sig nätterna igenom. Deras mer eller mindre odugliga hembiträden och barnflickor är ett ständigt bekymmer.

Det låter inte som den mest gylfspännande, alternativt musöppnande tillvaro man kan tänka sig.

Snart inleder Hjalmar ett vänsterprassel med Maria von Platen, som påstås vara förebild till såväl Lydia Stille i Den allvarsamma leken som Helga Gregorius i Doktor Glas. När Märta får reda på otroheten börjar äktenskapet falla sönder.

Under hösten 1909 skrivs hon in på Sabbatsbergs sjukhem för sin reumatism. Överläkaren Olof Kinberg genomför en så kallad sinnesundersökning, vilket leder till att hon så småningom blir tvångsintagen. 

Mycket krut läggs i boken på att vederlägga Kinbergs diagnos. Och även om det inte finns någon anledning att ifrågasätta författarnas slutsatser blir man alltmer illa till mods. Men kanske inte av de anledningar Cullberg och Sahlin har tänkt sig.

I Bag of bones skriver Stephen King: ”Any good marriage is secret territory, a necessary white space on society’s map. What others don’t know about it is what makes it yours.”

Samma gäller förstås det olyckliga äktenskapet.

Johan Cullberg och Björn Sahlin återger skvallret i Stockholms kvava litterära kretsar, hur någon fäller en kommentar om Söderbergs ”halvtokiga” hustru och hur omdömet skickas vidare som i viskleken, och det är otäckt lätt att se sig omkring i de egna kotterierna och hitta exempel på hur rykten får vingar, hur somliga är saftigare och sexigare än andra, hur man tycker sig få stöd för dem i pjäser och romaner … och den isande misstanken om att det kanske ligger något i ryktet, trots allt.

Hur hade de det ”egentligen”, Hjalmar och Märta?

”What others don’t know about it is what makes it yours.”

Vad gör det med en människa att leva med konstant ledvärk, att skickas iväg till en kurort och packas in i lera under några sommarveckor och märka hur tecknen kommer allt tätare på att ens livskamrat börjat söka sig någon annanstans?

Och från Hjalmars horisont: hur kvinnan han gifte sig med börjar förändras, spricka sönder, brista ut i vredesutbrott och ställa till med scener, både i sällskapslivet och utanför?

Det har gått hundra år. Men jag kan komma på rätt många skilsmässor där den ena parten ibland torde ha känt sig frestad att, om tillfället uppenbarade sig, få sin ”sinnesförvirrade” partner tvångsintagen. Att slippa alla uppträden, allt smutskastande under barnens födelsedagar och helgpappans sorgkantade visiter i tysta tamburer.

Märta och Hjalmar Söderberg må vara en behjärtansvärd upprättelse åt en värkbruten kvinna som diktargeniet fick inspärrad på hispan, med benäget bistånd av sin förläggare och hans driftiga hustru, men under läsningen blir man inte kvitt känslan av att befinna sig i det sönderfallande äktenskapets spegelsal som öppnar sig för alla tolkningar.

Riktigt intressant blir det när författarna går till botten med Söderbergs omvittnat taskiga ekonomi. De kartlägger hans alkoholvanor och krognotor med nitet hos en stridslysten skattemyndighet, och räknar om summan till dagens penningvärde.

Så faller ytterligare en skugga över paret Söderbergs hemförhållanden. Märta gick hemma med sin reumatism och gnabbades med barnflickorna medan Hjalmar satt på krogen och krökade upp fyra tusen i månaden.