Recensioner: Björn Wahlroos och John Tomasi

Marknadens rättvisa

Finanskrisen blev inte slutet för kapitalismen. Två nya böcker försvarar den också på den intellektuella arenan. För mycket demokrati är ett större samhällsproblem än att marknaden är för fri.

av Patrik Strömer

Det finns böcker av det slag som fångar läsaren, det finns böcker som känns rätt meningslösa, och så finns de närmast unika, som blir referenspunkter för lång tid. Den senaste kategorin är sällsynt, mänskligheten klarar inte av att enas om vad som ska vara en klassiker förrän efter någorlunda lång tid. Moralfilosofen Adam Smith fick sin radikala Nationernas välstånd utgiven 1776, Kommunistiska Manifestet kom 1848, när Marx och Engels försökte koncentrera klasskampen i ett häfte. 1944, under brinnande krig, skrev F A Hayek Vägen till träldom och 1971 kodifierade John Rawls socialliberalismen i En teori om rättvisa, som sedan kompletterades och kritiserades av Robert  Nozick i Anarki, Stat, Utopi tre år senare. Samtliga dessa skrifter och de tankar som ryms i orden, är relevanta för all sorts civiliserad debatt i dag. Den som inte läst något, men är intresserad av politik på allvar, bör grunda sitt lärande genom att välja från denna lista.

Utan en teori om vad som är viktigt i livet, varför det är viktigt och hur detta kan motiveras så att ambitionen är att ”alla” ska kunna förstå och ansluta sig till den teorin, blir varje åsikt bara en åsikt. Vem som helst kan tycka något, men färre vet egentligen varför de tycker på ett visst sätt. Mycket uppfattas som självklarheter om man umgås med likar, men som Fröding skrev: ”Det som är sanning i Berlin och Jena är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Så hur ska det alls gå till att nå någon form av gemensam uppfattning om vad som är rimligt, rättvist, önskvärt och möjligt i ett samhälle? Två personer, med olika bakgrund, närmar sig den frågan från perspektiv som skiljer sig åt.

Björn Wahlroos är företagsledaren som skrev dagbok snabbare än han tänkte och beslöt sig för att nedteckna sitt livs allmänna vetande. I Marknader och demokrati – uppbrott från majoritetens tyranni tecknas en magistral historik över demokrati och ekonomi. Liksom Klas Eklund var Wahlroos anfrätt av kommunistiska lockelser i sin ungdom, men nu är det mest de Mikael Wiehe-inspirerade glas-ögonen på omslaget som minner om något av det slaget.

För Wahlroos verkar det viktigt att visa att han är bildad och det är han sannerligen. Men än mer slående är hans lediga förmåga att
referera till personer som Hayek och Nozick, beskriva Florens och Filip II, eller kritisera Sarbanes-Oxley. Och han citerar Ayn Rand redan innan själva boken börjat. Vilken svensk företagsledare skulle kunna göra det? Eller ens vilja det?

I tio tematiska kapitel med flera underrubriker byggs världsåskådningen upp. Det finns tre sorters sätt att hantera mellanmänskliga relationer: hierarkin som bygger på ordergivning, marknaden som bygger på fritt utbyte av varor och tjänster och så demokratin som har majoritetsbeslut som främsta funktionssätt. Enligt Wahlroos har alla dessa ”system” sin plats i ett fungerande samhälle, men hur stor plats? Det som är bokens verkliga styrka är att han inte ger något givet svar, utan i stället kommer fram till att olika samhällen vart och ett med sin historia och utvecklingsnivå, kan ha olika behov. Hur mycket hierarki (centraliserat som i Kina eller lokalt som i  Schweiz?) avgörs ytterst på marknaden. Stora tunga organisationer möter ständigt konkurrens och om de inte förmår att erbjuda något som är bättre än existerande eller potentiella konkurrenter, kommer de att få ge vika för det nya och spirande.

Hur mycket demokrati det behövs i ett samhälle är däremot en svårare frågeställning. Någonstans finns en rimlighet i att en majoritet ska kunna bestämma över gemensamma angelägenheter. Samtidigt vet vi att få saker är så svåra att uthärda som att bli överkörda av en majoritet i frågor där vi anser att vi själva borde få bestämma.

Vilket arbete vi ska ha, vem vi ska gifta oss med, eller vilket klubblag i fotboll vi ska heja på, är inte majoritetens sak att besluta om. Då har vi kränkts som individer. Vår mest grundläggande rätt att fatta beslut som angår oss själva kan inte bli föremål för andras beslut. När det gäller nattväktarstatens funktioner – försvar, polis och rättsväsende – kännetecknas de av att de bygger på majoritetens uppfattning om vad som är legitimt våld i ett samhälle. Men en personlig plats på ett äldreboende, eller nivån på premie eller utfall i den offentliga sjukförsäkringen, är inte på samma sätt något som alla invånare kan dra nytta av.

I ett samhälle där mycket bestäms av en mer eller mindre tillfällig majoritet, minskar utrymmet för individuella beslut. Även om vi kan rösta bort våra styrande i nästa val, tvingas vi leva under ett partiellt tyranni. Och det finns bara ett sätt att komma undan detta: att utvandra.

Wahlroos salomoniska lösning blir att det finns ett egenvärde i att göra det lätt att byta hemland. Kan man inte få sin röst hörd via demokratin, så går det att manifestera sin åsikt genom att lämna landet, exit i stället för voice. De länder som människor flyttar till, sätter därmed indirekt press på de länder som människor flyttar från. På så sätt uppstår den motkraft som ex-marxisten finner nödvändig för att inget system ska bli allmänt förkvävande. Det är en varmare och mer humanistisk inställning än hos mången folkvald politiker.

John Tomasi är även han beläst, professor i statsvetenskap vid Brown University till vardags. I Free Market Fairness (Princeton University Press) försöker han sig på ett teoribygge i liknande anda som Rawls och Nozick. Han menar att motsättningen mellan socialliberaler och klassiska liberaler bara delvis är befogad.

Där Rawls teori säger att ett samhälle måste kunna omfördela så att de sämst ställda får det bättre materiellt, skapades ett starkt moraliskt tryck. Även den som inte anser att staten ska äga allt och att ekonomin ska vara planerad kan attraheras av tanken att en utjämning är av godo och att personer som anser att staten ska strunta i fördelningen av inkomster och förmögenheter är, som det brukar heta, ”kalla, hårda och cyniska”.

Amerikanska liberals (socialliberaler eller socialdemokrater) anser att personliga friheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten att ingå äktenskap med någon av samma kön är viktigare än att staten inte ska beskatta inkomster, förmögenheter eller arv. Ekonomisk frihet att arbeta, starta företag, sälja, köpa, ingå avtal leder till att personer som är intelligenta, drivna, flitiga, har tur eller ärvt kapital kommer att kunna tjäna mer än  andra. Och då blir det en fördelning som uppfattas som orättvis av många.

Men varför skulle den vara orättvis? Nozick anser tvärtom att det enda rättvisa samhället är det som tillerkänner alla människor rätten till frukterna av sitt arbete. Var och en är fri att skapa, köpa och sälja efter egen förmåga. Ett sådant samhälle kan med rätta kallas nyliberalt eller libertarianskt. (Orden används som synonymer av tänkande människor. En del kallar allt de inte gillar för nyliberalism. Det är okunnigt.)

För Tomasi är de 40 år gamla teoretiska verken ett hinder för att se samhället som det faktiskt är. Genom ekonomisk frihet har välståndet kunnat höjas på ett sätt som rimligen måste kunna sägas harmoniera med Rawls ambitioner. När nivån på försörjningsstöd i Sverige ska beräknas ingår tv och tv-licens i normen. Att inte ha mobiltelefon är oftare ett medvetet val än ett resultat av bristande personlig ekonomi. Det är långt från misären i Victor Hugos Samhällets olycksbarn eller de svältande strejkbrytarnas ynklighet i Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär.

Tack vare marknadsekonomi har de sämst ställda i samhället kunnat uppnå en materiell standard som är hög. Ändå tycks detta inte räcka för dem som vill åstadkomma större omfördelning i samhället. Men med vilken rätt omfördelas resurser mellan individer?

Tomasis svar är att även de sämst ställda kan föredra att leva i ett samhälle där de får behålla de pengar de tjänar, även om det är en futtig slant i jämförelse med de rikaste. För vad är viktigast för en människas självrespekt? Att det finns pengar eller att de pengar som finns är välförtjänta? Där svarar den krassa materialisten att det inte spelar någon roll hur resurserna hamnat hos individen, medan Tomasi anser att det finns ett högre mänskligt värde i att veta att man ärligt har förtjänat sin inkomst.

Det sägs ibland att konservatismen inte är någon egentlig ideologi, utan mer ett förhållningssätt. Så är det också med den marknads-demokrati som Tomasi lanserar. Ekonomisk frihet är lika viktig för en individ som personliga friheter. Men liksom yttrandefriheten kan inskränkas (att uppmana till våld är inte vilket yttrande som helst) kan beskattning och någon form av offentligt skyddsnät förekomma. Den som har en ärlig omsorg om samhällets sämst ställda kan dock inte nöja sig med traditionell fördelningspolitik. Det visar sig erfarenhetsmässigt att en fri marknad skapar innovationer och distribuerar nyheter bättre än något annat system. Så varför vilja försämra denna marknad för att ändå misslyckas med att hjälpa de sämst ställda?

Det finns mer äkta omsorg hos John Tomasi än hos den svenska tabellvänstern med sitt besatta fokus på statistisk inkomstutjämning. För en vanlig person är det trösterikt att det finns någon som försvarar varje människas personliga och ekonomiska frihet, inte bara för att denna frihet är ett överordnat värde utan också för att den leder till ett rättvist samhälle.