Intervju: Martin Borgeke
”Man kan släppa loss enorma krafter”
HD sänkte fängelsestraffet för två knarksmugglare med ett helt decennium. Så gick det till när Sverige fick betydligt mildare straff för narkotikabrott. Möt Sveriges förmodligen mäktigaste expert på påföljder för brott – som formellt höll i pennan när domen skrevs.
av Paulina Neuding
”En straffrätt som har förlorat fotfästet.” Så beskriver Martin Borgeke de narkotikadomar han varit med om att mildra.
Foto: Christopher Hunt
Jag såg en förfärlig film från Kina på tv för ett tag sedan. Det var någon som hade filmat med dold kamera på en plats, helt öde från början.
Plötsligt går en soldat förbi med ett gevär, allt är tyst, men det börjar hända saker. Det kör förbi en bil, sedan en till. Det dyker upp några beväpnade människor. Sedan kommer det en buss som lastar ut personer som ser ut som civilister. Sedan en lastbil med en massa människor ombord på flaket, och när de kommer fram så lastas de av, bakbundna. Så står de på rad och det blir lite snack från de närvarande, någon befälhavare, militärer. De är nervösa. Och sedan skickas fångarna ner på knä och så skjuts de med nackskott, allihop. Man hör någon säga att ”han där lever nog fortfarande” och så ett skott till. Sedan lastas kropparna på bilen och så åker man iväg. Så är platsen tom igen.
Det är naturligtvis inte så vi har det här. Men straffrätten kan vara så förfärlig. Därför måste vi som jobbar med eller debatterar straffrätt veta att det är enorma, fruktansvärda krafter man kan släppa loss. Det system vi har måste hanteras på ett vettigt, rimligt och humant sätt. Så ser jag uppgiften som domare.
Orden är Martin Borgekes, domare i Högsta domstolen och en av Sveriges tyngsta auktoriteter inom straffrätt. Redan på telefon före intervjun låter han mig veta att han värjer sig mot bilden att straffen skulle vara för låga i Sverige.
– Det var en tidigare ordförande i HD som sa, innan han blev justitieråd, att ”höja straff, det är ungefär som att mata duvor”. Matar du duvorna kommer det bara fler och fler som vill ha mer av samma sak.
Det upprepar han när vi har slagit oss ner i ett mötesrum inne i Högsta domstolen.
– Det är väldigt lätt att ropa på mera straff. Det är det lättaste som finns. Och man får så lätt folk med sig. 
– Det finns i den mänskliga naturen. Lynchmobben. Tänk att i det här huset som vi sitter i, Bondeska palatset, bar man in Axel von Fersen efter det att han hade blivit lynchad. Att helt enkelt hålla måttan är en oerhört viktigt uppgift för seriösa debattörer.
Som nytillträdd domare i HD för två år sedan fick Martin Borgeke tillfälle att just hålla måttan. På sitt bord fick domstolen ett fall med två unga killar som hade smugglat designerdrogen mefedron från Berlin till Stockholm. De hade precis dömts till fjorton års fängelse i hovrätten, och överklagat domen till Högsta domstolen.
– Då framstod det som väldigt tydligt att här har vi en straffrätt som har förlorat fotfästet. Fjorton år är ju något slags normalstraff för mord.
När HD dömde i fallet i juni 2011 fick männen fyra års fängelse, en sänkning med hela tio år. Avgörandet har blivit vägledande för bedömningen av narkotikabrott. I praktiken har mefedrondomen medfört avsevärt sänkta straff för narkotikabrott i domstolar runt om i Sverige. Martin Borgeke var referent i målet, vilket betyder att han formellt var den som höll i pennan när domen skrevs.
Hur gick resonemanget i det fallet?
– Mefedron är en designerdrog och frågan var hur vi skulle förhålla oss till den. I underrätterna började man med att fråga sig vad den ska jämföras med, om den ska jämföras med kat, som är en av de minst farliga drogerna, eller med cannabis, amfetamin, kokain, ecstasy och heroin och allt vad de heter.
– I tingsrätten sade man lite försiktigt att vi jämför mefedron med amfetamin. Det gav sex års fängelse. Men så hade det väckts röster för att mefedron borde jämföras med ecstasy i stället. När fallet överklagades till Svea hovrätt jämfördes det med ecstacy, vilket gav fjorton års fängelse.
Vad sade ni i HD?
– Rent generellt har vi inte sänkt straff eller mildrat påföljder genom mefedrondomen, men HD gjorde där ett uttalande om straffmätningen. Man sade, i korthet, att straffmätningen har baserats i alltför hög utsträckning på sort och mängd narkotika. Det är inte vad lagstiftarna hade tänkt sig, och genom den här domen klargjorde HD att det inte var en riktig rättstillämpning.
– Jag undersökte i samband med den här domen vad lagstiftaren syftade på med den stränga straffskalan för narkotikabrott. Och den riktar sig mot den organiserade brottsligheten, personer som för egen vinnings skull förser marknaden med narkotika. Det sade man redan när narkotikastrafflagen kom 1968 och har upprepat vid senare lagändringar.
Ändå har svenska domstolar dömt väldigt strängt i narkotikamål.
– Jag tror att det är ganska mänskligt, man vill kunna räkna; hur mycket har du stulit, hur mycket har du bedragit någon på, hur mycket narkotika har du hanterat, för att sedan avgöra hur allvarligt ett brott är.
– Det är svårare att mäta sådant som graden av kränkning. Vid narkotikabrott gäller det frågor om hur hänsynslöst agerandet varit, hur pass organiserad brottsligheten är, hur pass yrkesmässig den varit.
Hur förhöll sig HD till den stränga praxis som gällde i tingsrätter och hovrätter före mefedrondomen?
– Det fanns några domar, särskilt en 2004 och en 2008, där HD sade att vi inte får vara för fixerade vid måtten när det kommer till narkotika, det vill säga mängd och sort. Men dessa avgöranden fick inte tillräckligt genomslag i rättspraxis i andra domstolar.
Kan man säga att HD tidigare tolererade att straffen såg ut som de gjorde i underrätterna?
– Om ett mål ska komma upp för prövning i HD måste det ju ha vissa kvaliteter. Vi har begränsade resurser och det gäller att använda dem på det mest effektiva sättet, precis som i alla andra organisationer.
– Men man kan säga att det från underdomstolarnas sida nog uppfattades som att HD godtog det som domstolarna gjorde. Jag tror att man uppfattade det så.
Den här sänkningen av straffen har fått ett mycket kraftigt genomslag. Det är väldigt vanliga brott.
– Ja, detta har fått ett betydande genomslag. Och jag tror att tingsrätter och hovrätter har uppfattat det som att HD verkligen menar allvar. För du ska veta att ett HD-avgörande inte alltid får starkt genomslag i underrätterna, det beror på hur pass fast rotad deras praxis är.
– En annan sak som är avgörande för vilken betydelse en HD-dom får är akademin, det vill säga forskare, den juridiska doktrinen och rättsvetenskapen. Det är ju där som man för ut, systematiserar och undervisar om HD:s avgöranden.
Hur väl skulle du säga att det här ledet funkar i Sverige? Hur avgörande domar tas emot och behandlas av akademin?
– Jag kan mest svara för mitt område och jag kan ju säga att det fungerar hyggligt. Inte mer än så. Det tar tid att skriva böcker och artiklar. Och domarna ska ha tid att läsa också.
Sänkningen av straffet i mefedronfallet med tio år var enorm. Hur kunde straffen för narkotikabrott rusa i väg som de gjorde?
– Att domarkåren skulle vara besjälad av någon slags idé att ”vi ska skärpa straffen”, det tror jag inte ett dugg på. Men domarna lever inte isolerat från samhället. Trender, tankar, det man ser på tv och hör på radio, kan mycket väl påverka. Och där upplever jag att i andra tider har det varit mindre tryck från samhället runt omkring att det ska vara lite hårdare tag. 
Är det mer krav på hårdare tag i dag?
– Jag har ingen mätning på detta naturligtvis …
Men du kan ha en känsla?
– En känsla av att i dagens samhälle är det något lättare än tidigare att få med sig folk i att det ska vara strängare straff.
Vad tror du att det beror på? Att man ropar efter strängare straff?
– Jag tror att vi är tillbaka i människans natur. Men man får stå ut med att folk tycker att man ibland är mesig och att de skriver i tidningen att ”brottslingar får inga straff längre”. Det var någon polis som sade nyligen att någon sprungit förbi och viftat med narkotikabitar för att markera att, ”Ha ha, jag får bara fyra månader för detta, och inte åtta som tidigare!”.
– För mig framstår den bilden som fullkomligt orimlig. Jag förstår inte var den kommer ifrån och jag kan inte förstå hur den existerar.
Inför vårt möte har jag bett Martin Borgeke läsa igenom två uppmärksammade domar som båda har rest frågor om straffen i Sverige. Först det så kallade ”Kortedalamålet” från i vintras, där ett gäng ungdomar misshandlat och sparkat en äldre man så att han nästan avled. Han låg nedsövd i två månader, med vad som beskrevs som mycket, mycket svåra skador. Kammaråklagare Carl-Henrik Andersson sade om fallet: ”Jag har aldrig hört talas om ett så besinningslöst våld. Detta är skrämmande för mig, och skrämmande för de poliser som jobbar med ärendet.” Förövarna dömdes till 140 timmars ungdomstjänst.
Jag har också bett Martin Borgeke att läsa domen mot det par som blivit kända som Bobbys mamma och hennes sambo. De dömdes 2006 till tio års fängelse för att ha plågat och torterat tioårige Bobby till döds. Båda är i dag fria, efter att ha avtjänat sex år i fängelse.
Om vi ser på Kortedalafallet; vi har fått ”synnerligen grov misshandel” som ny brottsrubricering, men här konstaterade rätten ändå att detta inte var synnerligen grovt. Samtidigt har jag svårt att tänka mig något grövre.
– Jag har varit med om den situationen tidigare, med en journalist som säger att det är svårt att tänka sig något värre. Jag tror det gällde vapenbrott.
Här riktade man en fotbollsspark mot en liggande människas huvud.
– Det är förfärligt. Resultatet av det här brottet är fruktansvärt. Men man kommer inte undan uppgiften att värdera och jämföra det med annat. Man kommer inte undan det. Tyvärr kan man tänka sig saker och ting som är mycket värre. Mycket värre.
Kan man det?
– Ja, jag fick det här Bobbyfallet också. Det var riktigt skakande.
Och Bobbys föräldrar är ute nu. De fick tio år, satt av sex.
– De här fallen har olika straffvärde, även om man i varje dom kan läsa om förfärliga händelser. Men vi har i Sverige sedan lång tid avlägsnat oss från den objektiva straffrätten, alltså en rätt som tar fasta på att en människa är död, han hittades på din mark, du får plikta mansbot oavsett om du är skyldig eller inte.
– Den typen av straffrätt har vi kommit ifrån. Vi ser resultatet, en människa är död. Men en väl så viktig faktor är graden av skuld. Alltså, för min del har jag väldigt lätt att se skillnaden mellan detta, och jag kan inte förstå att andra inte kan se det.
”Andra”, som i medier och allmänhet?
– Ja, som säger ”ja, men han dog ju”.
Om vi återvänder till Kortedalafallet; det är svårt att se vad lagstiftaren kan göra. Man har infört rubriceringen synnerligen grov misshandel. Likväl döms dessa pojkar enbart för grov misshandel och får efter straffreduktion på grund av sin ålder några veckors ungdomstjänst …
– Jag är inte jätteintresserad av att recensera enskilda fall. Det är dömt och får vara som det är. 
Det förstår jag. Men det uppstår ju en offentlig debatt efter ett sådant fall, då människor frågar sig var felet ligger. Är det hos lagstiftaren, politikerna eller är det hos domstolarna?
– Jag kan säga som så, utan att gå in på det enskilda fallet; domstolen har att bedöma den tilltalades skuld. Och i Kortedalafallet var det inte så – som det ibland har beskrivits – att de här ungdomarna sökte upp den äldre mannen och hoppade på honom.
Nej, enligt domen var det han som började med att gå fram och gripa tag i en av de här killarna för att någon sagt att de hade stört hans hund.
– De hade kanske betett sig dumt mot hunden. Det måste vi också bedöma. Sedan måste vi sätta ett straffvärde utifrån de skalor som finns. Och lagstiftaren har sagt särskilt när det gäller brottsrubriceringen synnerligen grov misshandel att vissa kriterier måste vara uppfyllda. Till detta kommer också att vi i straffrätten hela tiden måste fråga oss vad som är bevisat.
– Det gäller för domaren och domstolen att få ner allt av betydelse på papper, så att den som sedan läser kan förstå hur det var. Men det är ganska svårt att bara läsa en dom och få alla nyanser. Du måste ha klart för dig att här finns det ett informationsbortfall. Man kan få en viss uppfattning om man bara får kännedom om den här mannens förfärliga skador. Får man sedan ytterligare information – förspelet, hur allt gick till – får man en mer nyanserad bild av hur pass allvarlig handlingen var.
– Hela den här diskussionen lider en stor brist på saklig information.
Hur yttrar det sig?
– Det blir enkla lösningar. Man ser effekten av brottet och förfäras och sedan säger man, ”det här måste vara mycket strängare och domstolarna dömer helt fel”. Får man ytterligare information tror jag inte att man är lika benägen att säga att domstolarna dömer fel.
Men vi har rätt låga straff i Sverige om man jämför internationellt.
– Har vi låga straff?
Normalstraffet för mord är tio år, det är lågt jämfört med många andra västländer.
– Det jag kan säga utan att ge mig in på det rättspolitiska är att den ändring av straffskalan för mord som genomfördes 2009, var mycket välmotiverad. Tidigare kunde domstolar döma antingen till tio års fängelse eller livstid. Nu finns det en skala från tio till arton år, eller livstid.
På vilket sätt var den välmotiverad?
– Tidigare hade vi ingen straffskala, vi hade bara två positioner. Det var tio år eller livstid, vilket försvårade mer nyanserade bedömningar.
Hur ser du på straffrabatterna i svensk rätt?
– Vad menar du med straffrabatt?
Jag menar exempelvis detta att ju fler våldtäkter du begår desto lägre straff per våldtäkt.
– Och när du talar om straffrabatter ligger det något i ditt val av ord.
Ja, det ligger en värdering i det.
– Ja, en attityd av att det här inte är något bra. Och i den här typen av frågor tjänar debatten på att man inte lägger in den här sortens uttryck och ord som …
Jag har glömt, vad är facktermen för samma bestämmelse?
– Man kan tala om reduktion.
Hur ser du på straffreduktion?
– Det finns olika system för detta i olika länder. Det finns länder där man använder sig av en ren kumulationsprincip. Hundratals år i fängelse för flera mord, till exempel. Det kan bli kolossala strafftider. Men på verkställighetsstadiet reduceras tiden ofta avsevärt.
– I Sverige tycker vi inte att det ska vara så. Jag förstår att man kan fråga sig varför vi ska ha straffreduktion. Då kan jag säga dig att ingen har förmågan att begå bostadsinbrott i sådan omfattning att han är förtjänt av ett lika långt eller till och med längre straff än den som uppsåtligen tar livet av någon annan. Det är min uppfattning. 
Sista frågan, du har dömt i många år, och du har dömt människor till många års fängelse. Hur känns det i magen när du dömer? När du kommer hem efter en arbetsdag?
– Det känns bra.
För att systemet är bra?
– För att vårt system har kommit väldigt långt när det gäller legalitet, förutsägbarhet, likabehandling, humanitet och proportioner. Också när det gäller acceptans i samhället. Sedan är inte alla frågor lösta. Ibland kan man diskutera hur man kanske borde ha det i stället. Men att upprätthålla och försvara vår straffrätt – det tycker jag inte är en svår uppgift. Vi har en hygglig enhetlighet i vårt dömande. Intrycket är absolut att lika fall behandlas lika.
– Ibland har jag en dröm, det är inte lika ofta nu, men att någon knackade mig i ryggen. Och där stod en liten figur. Och jag sa, “Vad är du för en?”. Och då sa den här lilla figuren, ”Jag är journalist.” “Jaså”, svarade jag. ”Ja, och jag är intresserad av det här med straffmätning och hur man dömer, och jag har följt dig i många år fast du inte har märkt det.” ”Jaha”, sa jag, “hur går det då?” ”Jo, men du dömer ju hur som helst”. Och det är en dålig dag när jag tänker så.
[…] som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så […]
Han måste bort.
Ja, herregud vilken tomte vi har i toppen av svenskt rättsväsende. Verkar vara en övervintrad 68 med snällismen som ideologi. Jag tror tyvärr inte längre på Sverige och dess tvivelaktiga modell…
Tack Thomas Gür, SvD och NEO för att jag fått mina misstankar bekräftade. Den svenska domarkåren stolar synes ha en stor procent KVALIFICERADE GALNINGAR SOM SAKNAR OMDÖME OCH ÄR TONDÖVA FÖR TRENDER I SAMHÄLLET! Som Gür säger: ”Påföljder skall spegla det allvarliga i den brottsliga handlingen.” Mer empati för brottsoffren efterlyses.
Jag hyser ett stort FÖRAKT för Martin Borgekes fjanterier!
Straff ska var till för att avskräcka från och förhindra brott. Hämnd och vedergällning ska vi inte syssla med, det hör medeltiden till. Det är bara handlingen som motiverar straff, oavsett hur synd det är om brottsoffret. Det är därför vi skiljer på vållande, dråp och mord, även om de alla leder till att något dör. Och det är därför man kan dömas lika hårt för ett försök till mord, även om brottsoffret fortfarande lever!
Det du kallar för empati med brottsoffer är ett rop på hämnd.
Om vi misslyckas med att ta hand om brottsoffer i Sverige så är det omhändertagandet vi ska förbättra. Vi får inte låta det påverka hur vi ser på straffvärden.
hear hear
Filmen som avses i inledningen är en Svensk/Thailändsk produktion, Killing the Chickens to Scare the Monkeys från 2011 av Jens Assur. http://www.imdb.com/title/tt1999908/
Ett informationsbortfall, där de dömande tjänstemännen sitter inne med kunskap om förhållande som beaktats vid domslutet men som inte framgår av den skrivna domen? äÄr verkligen våra domare så inkompetenta att de inte klarar att uttömmande formulera de överväganden som beaktats vid domslutet? Att domslut till en del skulle bygga på esoterisk kunskap som endast domarna besitter är ett hot mot rättssäkerheten.
Nu är det ju så att massor av människor i USA begår allvarliga brott trots dödsstraff i straffskalan i vissa delstater. Så högre straff, vad ska det tjäna till??
Lägre återfallsprocent?
Jag är ingen förespråkare för dödsstraff (även om jag anser att vi borde behållit det i krigstid), men om man – utöver den mytiska ”rehabiliteringen” – ser straffet som ett sätt att handgripligen avhålla den dömde från brottslighet så måste man medge att dödsstraffet intar en särställning.
En något sämre – om än fullt acceptabel – effekt går dock att uppnå genom inkapacitering, och dessutom utan de etiska och moraliska problem som följer av att staten börjar avliva medborgare. Att misshandla sina medmänniskor är ingen rättighet, och inte heller någon verksamhet som staten (rättsväsendet) bör underlätta eller uppmuntra. Tvärtom bör man markera det olämpliga i sådant beteende genom ett kännbart straff.
Huruvida den dömde ”lär sig läxan” eller ej får betraktas som resandes ensak. Upprepad brottslighet borde tas som intäkt för att så inte varit fallet, och följaktligen rendera en längre fängelsevistelse i hopp om ett bättre resultat.
Väldigt betryggande att veta att vi fortfarande har rationella och humana människor på topppositioner i vårt samhälle. Det är personer som Borgeke som utgör den sista utposten mot orättvisor och godtycklighet i Sverige.
Skrämmande men väldigt väntat att en hög lagman kommer med så här verklighetsfrämmande svar i vårt land. Detta ger en bra bild av varför vi har dessa ofattbart låga straff och detta totala förakt för alla brottsoffer.