Lokal uppvärmning

Scruton vill väcka vår inneboende ”oikofili”.

av Johan Wennström

Hur förhåller vi oss egentligen till våra närmiljöer? Trots att miljöfrågor har ägnats ett enormt engagemang de senaste åren slås man ju ofta av att människor inte alls verkar bry sig om att ta sitt miljömässiga ansvar i vardagen.

Den brittiske psykiatern och författaren Theodore Dalrymple ger i sin nya bok Litter: How Other People’s Rubbish Shapes Our Lives en mycket bra bild av hur vanligt det till exempel är med skräp som har slängts på gatan och på marken ute i naturen. Både i mer ”klimatmedvetna” områden och där man kanske inte bör förvänta sig någon större miljöhänsyn växer nedskräpningen i en stötande fart, påpekar Dalrymple.

Hans anslående och träffande poäng är att människor inte visar någon omsorg för den lokala miljö där de faktiskt har sin plats i tillvaron, till förfång för dem själva och naturen. Många känner en abstrakt lojalitet mot den globala miljön men verkar underligt nog ointresserade av att ta hand om sin egen närmaste omgivning. Den blir i stället ett vardagsrum där man  tydligen kan uppföra sig lite hur man vill.

Filosofen Roger Scruton gör en liknande iakttagelse i sin senaste bok Green Philosophy: How to Think Seriously About the Planet men han erbjuder också en förklaring som går utöver vanlig slapphet. Scrutons uppfattning är att den moderna människan, genom sin rotlöshet och politiska och kulturella uppfostran, har förlorat varje form av hembygdskänsla.

I stället för ett gemensamt hem med estetiska och sociala värden ser man på den lokala miljön som ett utslängt ”ingenstans”, och kan därför aldrig beröras känslomässigt av nedskräpning, eller någon annan destruktiv företeelse som den ökade industrialiseringen av landskapet och den arkitektoniska förfulningen av städerna. Det ansvar för vården av denna hemby

gd som vi människor har gentemot tidigare och kommande generationer är okänt, och enligt Scruton förstår vissa kanske inte bättre än att själva förstöra i närsamhället.

Men Scruton menar att detta också kan vändas. Han vill väcka vår inneboende ”oikofili”, som han med en anspelning på det grekiska ordet för hem (oikos) kallar att hysa ansvar för och kärlek till den lokala miljön.

Om människor känner anknytning till ”någonstans” blir de mer varsamma om dessa platser. I Storbritannien har detta historiskt varit den främsta anledningen till att miljön har klarat sig väl trots den stora befolkningen, och det är från exempel som den välkända välgörenhetsorganisationen National Trust som Scruton menar att vi ska hämta inspiration till vår oikofili.

Det är en intressant och lovande tanke. Kanske kan ett sådant engagemang för närmiljön både råda bot på problem som nedskräpning och väcka en mindre abstrakt känsla för varför miljön är viktig att bry sig om. Kanske kan en lokal uppvärmning helt enkelt också skapa bättre förståelse för behovet av global nedkylning.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Lämna en kommentar