Recension:

Levande och döda i Winsford / Kontorsninja

Håkan Nesser / Lars Berge

av Linda Skugge

Disappear here

And from somewhere, I hear

Det ena är ett citat av författaren Bret Easton Ellis och det andra av författaren och musikern Bill Drummond. Jag tänker att jag ska tatuera in de citaten. Sedan ska jag försvinna.

Kanske bosätta mig på en hed i Storbritannien som Maria Anderson i Håkan Nessers senaste roman Levande och döda i Winsford på Exmoor i sydvästra England. Maria kommer till byn efter att hennes man blivit anklagad för våldtäkt på en ung kvinna och hennes mål är att överleva sin hund Castor. Hon tillbringar dagarna med att läsa sin mans gamla dagböcker från hans tid i ett författarkollektiv hemma hos två världskända författare i sjuttiotalets Grekland, samt med planer för sin mans försvinnande.

Disappear here, upprepar Bret Easton Ellis i mitt huvud och jag tänker på Ellis författarvän Donna Tartt. Nesser har skrivit en utmärkt Den hemliga historien. Allt finns där, det intellektuella gänget som delar en fruktansvärd hemlighet, de litterära referenserna, språket. Nesser är en mästare i att skriva vackra meningar: ”Jag upprepar: det finns ingen människa som vet att vi befinner oss här.” Eller kanske: ”En kvinna och hennes hund, det är det hela. En höstnatt vilken som helst.”

Jag köper allt med hull och hår trots att Nesser lämnar många trådar hängande: Varför skriver någon ”death” på Marias bil? Varför gör Mark Brittons son ”dödstecknet” över halsen till Maria? Vem kör den silverfärgade hyrbilen? Det är som i Nessers fantastiska metaroman Himmel över London, flera saker får vara och förblir frågetecken.

Både Himmel över London och Levande och döda i Winsford, som för övrigt båda fungerar som utmärkta guideböcker över London respektive Exmoor, handlar i grunden om att skriva. ”Jag skriver för att undvika vansinnet.” Detta enligt Levande och döda i Winsfords berättarröst Maria. Skriva för att slippa disappear here? 

Eller kanske ska jag göra som Jens Jansen i Lars Berges roman Kontorsninja och försvinna på kontoret. Jens är brand manager på hjälmföretaget Helm Tech och han måste hamna perfekt på omorganisationskonsultens skala ”för att försäkra sig om att han skulle få förbli Helm Techs brand manager och ägna sin arbetstid åt att inte göra något alls”. Vore Jens Jansen en joggingsko skulle hans slogan lyda ”I don’t think so”.

”Han ville inte dö. Han ville bara inte längre vara representativ, konkurrenskraftig, en vinnare, någon som tog för sig och visade framfötterna. (…) Han ville underprestera och i absolut bästa fall göra en halvhjärtad och medioker insats.”

Lars Berges mardrömsskildring av den moderna innerstadsmänniskans kontorsliv får mig att tänka på författaren Edmund White och hans tid som pr-konsult på ett kemiföretag. I självbiografin City boy – my life in New York during the 1960s and 1970s beskrivs att hans första uppdrag var att rättfärdiga för aktieägarna och regeringen varför företaget skulle tillverka barnpyjamasar som inte var flamsäkra. Sedan skulle han rättfärdiga företagets ägande i Sydafrika under apartheid. Sedan var han ansvarig för en fyrfärgs glossy som skapades för att förklara varför företaget förlorade pengar.

För att få information till fyrfärgsglossyn skickades han runt bland cheferna. Varje chef skickade honom till nästa chef och ingen svarade någonsin på hans frågor.

Till slut fick han ett annat jobb och gick till sin ”dragon-lady boss” och sa upp sig. För att hänge sitt liv åt manisk läsning och författarskap.

I stället för att säga upp sig bestämmer sig Lars Berges Jens Jansen helt enkelt för att försvinna – men inte ute på den engelska heden som Maria i Nessers roman – utan inne på kontoret, där han lever  på kollegernas gamla lunchmatrester.

Modernt kontorsarbete innebär fångenskap, skriver Lars Berge och lyckas skickligt ro iland en otroligt uppskruvad katastrofkomedi full av fullständigt trovärdiga stereotyper där en undergroundrörelse full av ”döda” avhoppare vars förgrundsfigur kallar sig för ”Mörkrets riddare” känns som en snuttefilt för alla som inte står ut med en enda kickoff till. Alla som inte tål motivationskonsulter och som skriker vid tanken på ytterligare en självhjälpsbok som säger att man ska agera som om man redan vore lycklig och tvinga sig att le.

And from somewhere, I hear.

Lyssna, hör inte ni också?