Krönika
Lenin
Chrusjtjov gjorde svensk vänster mer anständig.
av Fredrik Johansson
Ett nättroll är en person som söker uppmärksamhet genom att driva orimliga och stötande uppfattningar i debatter på nätet. Ordet kommer från engelskans trolling och är alltså en fiskemetafor och inte något från John Bauer.
Jan Myrdal är Sveriges äldsta nättroll. Och visar att fenomenet är betydligt äldre än Internet. Myrdal var ett nättroll redan på ångradions tid. Han hade varit ett troll om vi fortfarande kommunicerat via runstenar. 
Myrdals trollande är både skickligt och resurseffektivt. Genom att instifta årligen återkommande utmärkelser uppkallade efter massmördare är Myrdal nästan garanterad en årlig dos av omgivningens indignerade avsky. Myrdal väcker anstöt i industriell skala.
I år fastnade sällsynt stora fiskar. Utrikesminister Carl Bildt dundrade på Twitter och det blev några vändor i medierna, där Myrdal fick uttala sig grötmyndigt om Lenin och Robespierre. Särskilt Lenins vidsynthet (!) tyckte Myrdal att vi borde ta till oss.
Radiojournalisten och författaren Kjell Albin Abrahamson, som vigt stora delar av sitt yrkesliv åt folkbildningsarbete om Central- och Östeuropas folk och historia, gick fullständigt i taket. Inte minst i ett praktgräl med Myrdals vän och finansiär – den högst bisarre halländske hotellföretagaren Lasse Diding.
Abrahamsons ilska och sorg över Leninpriset fick en av de mer löddrande vänsterdebattörerna att på Twitter utbrista ”Ring P1!”. Bakgrunden var antagligen att Abrahamson stundtals är programledare för det inte alltid uppbyggliga telefonväkteriet, men också att antyda en lätt rättshaveristisk tendens. Jaga upp sig så över Lenin. Vuxna människa. Typ.
Vi måste prata om Lenin. Och hur det kan komma sig att det i vår tid kan vara möjligt att hänga kvar i – åtminstone på pappret – seriös samhällsdebatt och försvara Lenin. Hur går det till?
Fakta är att Lenin är en av de värsta massmördarna i mänsklighetens historia. Han grep makten genom en statskupp, kastade in sitt land i ett blodigt inbördeskrig, mördade meningsmotståndare med stor systematik och utan sentimentalitet, samt skapade en enorm svältkatastrof.
Historien är inte svårtillgänglig eller omdebatterad. Den är berättad, vittnena har talat, liken är räknade, lidandet utmätt. Ingen anständig människa kan försvara Lenin. Ändå har vi denna diskussion om Lenin och inte om exempelvis Stalin. Inte ens Myrdal har ett Stalinpris (ännu).
Det tragiska är nog att vi till en del har Nikita Chrusjtjov att tacka för att vi inte har debatter om Stalins vidsynthet. På det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress 1956 fördömdes Stalins politik. Det blev partilinjen, också bland de flesta kommunister i övriga världen.
Man kan göra tankeexperimentet att avstaliniseringen inte inträffat. Utan att man till Sovjetunionens upplösning trummat vidare på Stalins roll som nazismens besegrare och den som konsoliderade revolutionen. Var hade de svenska kommunisterna stått då och var hade Myrdal med flera stått i dag?
Och var hade man stått om Brezjnev i slutet av sjuttiotalet på motsvarande sätt gjort upp med Lenin?
Det är kanske inte Stalins monstruösa gärning som gör att vi slipper läsa ”å ena sidan och å andra sidan”-artiklar om honom på Aftonbladets kultursida eller höra om någon ny nyttig idiot som mottagit Jan Myrdals Stalinpris.
Utan det vi ser är effektiviteten i det Sovjetiska Kommunistpartiets partilinje. Nästan sextio år efter dess tjugonde partikongress.
Lenin var givetvis ett praktsvin. Men Myrdals lilla pris till Robespierres ära och minne är väl lika vidrigt. Robespierre lät giljotinerna gå för högvarv när han väl kopplat makten över den franska republiken. Alla som inte tyckte, tänkte och hyllade Robespierre fick sitt huvud skilt från kroppen med giljotinens hjälp. Dessa personer, systematiska mördare av folk med en från makten avvikande mening, står högt i kurs hos den svenska vänstern. Robespierre hyllas troligen också av vissa mindre begåvade liberaler.
När debatten om näthat gick som varmast och rödtuttan på Aftonbladet gick för högvarv kom jag att tänka en del på vänsterns hatretorik och estetik. Den anarkistiska nättidskriften Yelah hade i ett nr jag kikat på infört en satirisk bild i anledning av att prinsessan Estelle just blivit döpt. Det var en bild på en vagga där ett hålutrymme gjorts för bebisens huvud. Där skulle bilan falla. Underrubriken var något i stil med ”Överklassen har sina traditioner, vi har våra!”
Vi lever i ett ganska absurt land med att ganska bisarrt medieklimat.
Amerikanskt språkbruk – antingen ond eller god. Eller vad, hur fick bolsjevismen så mycket sympati. Vad gjordes?
Social trygghet – dekret den 13 november 1917.
De ryska folkens rätt till självbestämmande – dekret de 15 november 1917.
Överförande av makten och produktionsmedlen till arbetarna – dekret de 18 november 1917.
Upphävande av klass- och rangskillnader dekret de 23 november 1917. §2 Alla stånd, titlar och utmärkelser av civil rang avskaffas, och i stället skall Rysslands invånare ha ett namn gemensamt för alla – medborgare i ryska republiken.
Vilka jag tycker sämre om än Lenin – Pinochet – Margaret och Ronalds vän. Friedman…De som störtat lagliga regeringar i Iran, Guatemala, och minst 50 länder till Grekland, Brasilien, Indonesien…
Ja, strejkrätt är ingen självklar rättighet – men det sägs att kineserna demonstrerar och strejkar mest i världen. Efter massakern, när Deng snackat med Milton, så är det kinesiska folket återigen på väg att befästa den socialistiska revolutionen i sitt land. Jag önskar dom allt väl!