Lek med elden

av Paulina Neuding

Stormen kring Prins Carl Philips eldskärm Slottet brinner har lagt sig, utan att det blev någon politisk debatt. När författaren Eric Ericson påstod att designen var hans, blev det en fråga för kultursidor, skvallerjournalister – och republikaner. SVT:s Kulturnyheterna konstaterade triumferande att skapelsens namn kan bära ett dolt republikanskt budskap om Ericson är upphovsman.

Men eldskärmen är viktig även för oss som inte vill att slottet ska brinna. Svenska anhängare av monarkin som institution, och jag räknar mig till dem, har varit obenägna att diskutera vilket innehåll monarkin ska ha, och vad vi förväntar oss av våra kungligheter. Här finns en del att lära av britterna. En eldskärmshistoria skulle sannolikt skapa politisk debatt bland rojalister där på ett sätt som den inte gjorde här.

Det finns två versioner av hur eldskärmen kom till, Prinsens och Eric Ericsons. I en längre intervju i TV4 efter lanseringen sade Carl Philip att idén till eldskärmen ”kom som en idé på posten, kan man säga” (18/10 2012). Jag citerar inte detta för att göra mig lustig över Carl Philips sätt att uttrycka sig, utan för att han i efterhand kommenterat just det svaret (Expressen 23/10): ”Det kanske inte var den bästa formuleringen. Det kände jag när jag sa det också. Det var dumt, det kunde jag ha uttryckt på ett bättre sätt. Men jag har lärt mig ofantligt mycket.”

Innebär det att Prinsen medger att idén till designen inte var hans? Ingen har ställt några följdfrågor, vad jag vet. Det är synd.

Vi håller oss med en monarki för att den ska förkroppsliga goda värden. I dessa ingår, vilket kan tyckas paradoxalt, meritokrati. Med alla de fördelar som följer av att vara kunglig följer också krav på duktighet och flit, annars blir monarkin inte en symbol för det vi håller för gott, utan en tom symbol för privilegier och lyx. Så får monarkin inte framstå, om den ska överleva.