Längtar efter frihet

av Linda Skugge

Linda Skugge recension Pija Lindenbaum Plats Mike Brodie A period of juvenile prosperity Neo nr 4 2013

”Linda, du och jag borde göra en falling down tillsammans och bara lämna allt och resa runt i världen i några år.” Så sa en person som jag knappt känner efter att vi haft ett möte om ett gemensamt uppdrag till hösten.Linda Skugge recension Pija Lindenbaum Plats Mike Brodie A period of juvenile prosperity Neo nr 4 2013

Det måste väl vara det finaste omdöme man kan få? Att någon trots att hen bara träffat mig ytterst lite ändå får lusten att lämna världen bakom sig och bara sticka?

Särskilt med tanke på att jag nog måste vara den minst lämpade människan som finns att göra en ”falling down” med.

Jag skulle svälta ihjäl efter ett dygn. Eller ligga i magkramper och vara totalt oduglig på allt och vara extremt sur, trött och åksjuk hela tiden. Ungefär jordens sämsta sällskap.

28-årige Mike Brodie lämnade allt och hoppade på ett tåg till New Orleans när han var 17 år och som enda ägodel hade han sin kamera.

Tio år senare har han tagit över 7 000 bilder på andra så kallade train hoppers och samlat de bästa bilderna i en makalöst snygg fotobok, A period of juvenile prosperity.

Just på grund av att jag saknar den rätta konstitutionen att bara sticka och lämna allt så fascinerar det mig något enormt och jag ägnar timmar åt att titta på Mike Brodies fotografier på dessa genomskitiga och unga människor som luffar omkring på Amerikas tåg. Jeansen som färgar tvättvattnet i badkaret brunt. De tatuerade smutsiga typerna som sitter på ett slitet golv och äter kräftor. Blicken i den unga kvinnans ögon där hon sitter med en kolsyretub i handen och en skokartong full med vapenammunition framför sig. Kvinnan som sitter på en toalett som är bortom skitig, och som ser ut som att den bara står direkt på golvet, utan något slags avlopp till. Bilden där de äter björnbär ur en sunkig hatt och tjejen har ordet FREE tatuerat på fingrarna framför knogarna. Inga blickar ner på mobiler. I stället ligger de tätt intill varandra.

Vid blotta anblicken ser den bara härlig ut. Den är tunn, liten, grön och luden (!). Men tänk att en grön liten luden bok kan innehålla så mycket smärta och ångest.

Huvudpersonen i Pija Lindenbaums vuxenromandebut Plats gör en falling down. Hon lämnar man, barn, jobb och hem och hyr en liten lägenhet där hon bor med en hund som hon skaffat sig. Jag läser den som porr. Jag njuter ohämmat.

Är detta nästa porrtrend? Frihetsporr i stället för matporr och hemnetporr?

Jag blir upphetsad vid tanken på att få bo i en husvagn vid en sjö, att inte äga något mer än kläderna på kroppen. Är jag farlig?

Jag ”kanske håller på att lösas upp” liksom Pija Lindenbaums romanfigur? Bokens mest njutningsfulla scen är när hon kastar både dator och mobil. ”Laptopen visar 376 oöppnade mejl. Det är från några som jag antog att jag behövde. Dom tror att dom vill mej något. Det är ett missförstånd. Jag ska inte uppdateras, informeras, återknytas.”

Ja, det måste vara ett missförstånd. För det ultimata välståndet måste vara att bara ha sig själv och alltid vara på väg. Att inte äga en dator eller telefon. Att vara helt onåbar. Att få göra saker utan att allt ständigt ska delas och lajkas. Att få vara ifred.

Att få leva som om det inte fanns en morgondag.

Vilka fler vill åka med?

Pija Lindenbaum skriver: ”Det stramar ovant runt munnen. Som ett leende.”

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2013

Lämna en kommentar