Landet de byggde
Nog är vi lite trötta på dem. Verkar de inte lite trötta själva? Åtta år med Alliansregering har förändrat Sverige. Inte så mycket som många hoppats, men internationellt ses svenska reformer som ett föredöme. Som vägen framåt i en orolig värld.
av Andreas Ericson och Mattias Svensson
Sverige visar vägen, menar The Economists John Micklethwait och Adrian Wooldridge i en ny bok om framtidens stora utmaning.
Foto: Jens Sølvberg / Samfoto / TT
Utredningen hade tagit tid på sig, presenterat välavvägda förslag för att åtgärda den växande bostadsbristen. En minskande regelbörda för den som vill bygga, och försiktiga anpassningar av hyrorna så att de på sikt bättre motsvarar värdet av att bo i exempelvis Stockholms innerstad. Bostadsbrist är ett av de stora problemen både för enskilda människor och för samhällsekonomin. Där jobb och universitetsplatser finns är det ofta svårt att hitta boende, särskilt för den som saknar kontakter.
Men av regeringen blev det blankt nej redan samma dag.
– Vi tror ju inte att huvudvägen framåt i det svenska systemet är att avreglera hyresmarknaden, sade Anders Borg till TT den 12/6 i år.
Det blev bara smånotiser om saken. Att finansminister Borg sätter stopp för framåtsyftande reformer är inte längre en nyhet. Bokriskommittén är inte den enda som fått kalla handen. Betydligt större försök har rönt samma öde. I hyllorna på Regeringskansliet står problembeskrivningar och förslag från Framtidskommissionen och Globaliseringsutredningen om allt från miljöutmaningar till marginalskattesänkningar och samlar damm. Trots att de initierades inom Alliansen var det ingen som orkade ta tag i att driva igenom dem.
Samma öde rönte Centerledaren Annie Lööfs mer publika initiativ i Almedalen sommaren 2012. Hon bjöd in Alliansledarna att presentera ”en ny ambitiös reformagenda inför valet 2014”. Målet var minskat utanförskap, ökad konkurrenskraft, mer självbestämmande i välfärden, nya klimatåtgärder och möjligheter att leva i hela landet. Det var detta som blev korvgrillningen i Maramö 2013, tillsättandet av arbetsgrupper som aldrig lyfte och ett utlovat Allianskonvent som bantades till en ”kickoff” som en förmiddag i juni uppmärksammades mest för en överentusiastisk dansledare som försökte få ministrar och partianställda att jubla, dansa och klappa takten.
Allt de hade att komma med var en siffra. 5 miljoner svenskar i sysselsättning 2020. Det kräver 350 000 nya jobb.
Grafik: Erik Nylund
Framtiden är Sverige. Vi är, med the Economists chefredaktör John Micklethwaits och samma tidnings managementredaktör Adrian Wooldridges ord, ”stället där framtiden först inträffade”.
Boken The fourth revolution – The global race to reinvent the state (Allen Lane, 2014) som kom i maj i år (se recension på s 79) beskriver en process där demokratierna i västvärlden är på väg att hamna på efterkälken. Efter att ha lett de tre första revolutionerna inom statskonsten – ordning och samhällsfred från 1600-talet, individuell frihet från 1800-talet och jämlikhet och välfärd från 1900-talet – sker nu mycket av experimenterande, kompetensutveckling och effektivisering i länder som Singapore och Kina. Demokratierna sitter fast med finanskrishärjade ekonomier, utestående välfärdslöften som aldrig kommer att kunna infrias och växande misstro från väljarna.
Utom Sverige, som ihop med de övriga nordiska länderna bär hoppet om demokratiska länders möjlighet att reformera för denna nya tid. Sverige beröms i boken för att ha sänkt offentliga utgifter som andel av BNP från rekordet 67 procent 1993 ner till 49 procent i dag. Statsskuldens andel av BNP var 70 procent 1993, mot 37 procent 2010. Marginalskatterna på de högsta inkomsterna som låg runt 98 procent, och för Astrid Lindgren på 102 procent, är i dag 57 procent på de högsta inkomsterna. Arv, gåvor och egendom har befriats från en mängd krångliga skatter. Vi har skolpeng, privata utförare inom sjukvård och omsorg, ett pensionssystem som inte lovar mer än det håller och med mekanismer som justerar både för den ekonomiska utvecklingen och längre livslängd.
Många av de hyllade svenska reformerna är från första halvan av 1990-talet. De pomperipossahöga marginalskatterna betades ner redan under 1980-talet och fram till ”den stora skattereformen” 1991. Vi har vårdat och utvecklat dem sedan dess, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar, och märkte nog först åren efter finanskrisen 2008 hur väl det nya ekonomisk-politiska ramverk som tillkom efter 90-talskrisen faktiskt tjänar oss.
En mindre känd förändring är förmodligen Nationella Kataraktregistret över samtliga ögonoperationer i landet, som infördes 1992 av regeringen Bildt och sjösattes 1994. Det har utvärderats av internationella organ och visat sig bidra både till minskad astigmatism som resultat av ögonoperationer, och till att halvera skillnaden mellan bra och dåliga sjukhus. Så kan också likvärdig vård åstadkommas. Micklethwait och Wooldridge lyfter också fram en så vardaglig sak som patientavgifter. De där hundralapparna vi betalar för ett enkelt vårdbesök är en anledning till att svensk sjukvård inte är lika överbelastad med mindre viktiga ärenden och undersökningar som vården i andra länder. Svensk sjukvård ”är kanske den mest effektiva i den rika världen”, menar världsreportrarna.
Vardagligheterna vars brister vi svär över – skolorna med sina ytliga kampanjer för att locka elever, det irriterande orangea kuvertet från Pensionsmyndigheten med karga förhandsbesked om framtiden och Anders Borgs fantasilösa tal om reformer finansierade krona för krona – är i ett internationellt perspektiv något helt annat. Något att avundas. Något att skriva böcker om. Demokratiernas hopp för framtiden.
Grafik: Erik Nylund
Vad har varit Alliansens bidrag till den reformprocess som gjort Sverige till ett föredöme i världen? De åtta årens alliansstyre sedan 2006 är på många sätt unikt. Moderaternas omgörning och dominans, samspeltheten mellan de fyra partierna, Socialdemokratins långa period i opposition. Men vad kan vi säga har varit Alliansens prägel på det svenska samhället?
Lyssnar man på oppositionen och den inrikespolitiska debatten lär man inte bli klokare. Ofta beskrivs välfärden som urholkad, trots att mer resurser än någonsin går till sjukvård, skola och omsorg. Snarare har välfärden byggts ut, bland annat genom en tandvårdsförsäkring som täcker betydligt mer vid kostsamma behandlingar. Fler barn än någonsin går i förskolan, som fått ett förstärkt pedagogiskt uppdrag. 95 procent av föräldrarna är nöjda med den kommunala förskolan, 96 procent med privata alternativ.
Samtidigt står vi inför demografiska förändringar som kommer att kräva väsentligt ökande resurser. Trots omkring 1 000 fler barnmorskor år 2011 jämfört med år 2000 är förlossningsvården ansträngd, eftersom det föds betydligt fler barn. I andra änden går snart den stora 40-talistgenerationen i pension och så småningom kommer de att kräva betydande äldreomsorg. Just äldreomsorgen illustrerar väl skillnaden mellan det internationella och nationella perspektivet. Förra året rankades Sverige av Help Age International som det bästa landet att åldras i, samtidigt som upprörande fall av vanvård präglade den svenska mediebilden.
Grafik: Erik Nylund
Ett annat vanligt mantra är att beskriva ett Sverige sargat av ekonomisk ojämlikhet. Finanspolitiska rådet slår i sin rapport (2014/1) fast att ojämlikheten enligt det vanligaste måttet, ginikoefficienten, inte ökat under Alliansens regeringsperiod. Räknar man bort kapitalvinster (som fallit efter finanskrisen 2008) ökar ojämlikheten i samma takt som under de socialdemokratiska regeringarna 1995–2006. Medan gruppen sjuka och arbetslösa realt sett har lika mycket pengar att röra sig med nu som år 2000, tjänar de som jobbar i genomsnitt 60 procent mer nu än 1995. Framför allt har personer med gymnasial och eftergymnasial utbildning haft god löneutveckling. Skillnaderna handlar alltså inte om att några grupper har fått det materiellt sämre, utan om att arbete och utbildning numera lönar sig betydligt bättre. Och även om skillnaderna ökat sedan 1980-talet är Sverige bland världens mest ekonomiskt jämlika länder.
Välfärden och den ekonomiska jämlikheten präglas alltså snarare av kontinuitet än av brott med densamma.
Grafik: Erik Nylund
I stället är det två andra förändringar som står ut. För det första har Alliansen faktiskt lyckats bryta det utanförskap man beskrev inför valet 2006. ”Utanförskapet” var Fredrik Reinfeldts sätt att beskriva att inte bara arbetslöshet drabbade dem som förlorade sina jobb. Många människor befann sig i liknande situationer utanför yrkeslivet, även om det kallades något annat. Det var vanligt att som arbetslös kategoriseras som sjukskriven eller förtidspensioneras. Expressen avslöjade våren 2005 (10/5) att Försäkringskassans handläggare fick bonus på mellan 500 och 1 500 kronor för varje sjukskriven person de förtidspensionerade, även om det inte var medicinskt motiverat.
Den utvecklingen har Alliansen vänt. Antalet förtidspensionerade har fallit med nästan 200 000 eller 35 procent sedan 2006. Även sjukfrånvaron har fallit kraftigt sedan 2006. Från att ha utgjort 5,0 procent av den ordinarie tiden var den 2013 3,6 procent, det vill säga en minskning med nästan en tredjedel.
Till skillnad från under Göran Perssons regering förs alltså inte numera någon politik för att frisera statistiken över öppen arbetslöshet. Det är ihop med finanskrisen 2008 och den lågkonjunktur som följde viktiga anledningar till att denna statistik inte visar på någon framgång sedan 2006. Arbetslösheten sjönk förvisso under Alliansregeringens första år, men finanskrisen hösten 2008 innebar en snabb vändning och arbetslösheten steg till runt åtta procent. Där har den legat sedan dess. Den senaste säsongsrensade siffran är 8,0 procent. Översatt till personer 493 000 stycken just då, eller 413 000 säsongsrensat.
Dagens arbetslöshet är inte unik under 2000-talet. Redan 2005 var den exempelvis under perioder högre än den är i dag. Och sysselsättningen har trots finanskrisen ökat under Alliansens regeringsperiod. Det är alltså fler som jobbar, vilket också varit syftet med reformer som jobbskatteavdraget, förändringarna i socialförsäkringssystemen och subventionerade instegsjobb. I våras konstaterade SCB att bara Nederländerna bland EU:s 28 länder har högre sysselsättningsgrad än Sverige. För en regering som tydligare än någon annan gått till val på jobbpolitik är det förstås inte bra nog att nästan var tionde person i arbetskraften saknar jobb. Så är också budskapet för kommande mandatperiod att jobbskaparpolitiken ska fortsätta.
Grafik: Erik Nylund
Alliansens andra reformavtryck är Sveriges mest liberala migrationspolitik genom tiderna. Mer humana asylregler, sjukvård och skolgång även för migranter utan uppehållstillstånd och friare arbetskraftsinvandring är några reformer på området som genomförts tillsammans med Miljöpartiet.
Sedan 2008 har nästan 120 000 personer kommit till Sverige för att arbeta. Från januari 2007 till och med juni 2014 har nästan 750 000 uppehållstillstånd och uppehållsrätter beviljats respektive registrerats, nästan 100 000 om året. Det är en fördubbling jämfört med genomsnittet för de tolv tidigare åren, mycket förstås beroende på kriser i vår omvärld.
Sverige är ett populärt land att söka asyl i. Från januari 2007 till juni i år har nästan 280 000 människor sökt asyl i Sverige, vilket är mer än en fördubbling på årsbasis jämfört med de tolv tidigare åren. Sedan 2012 ligger snittet på det tredubbla antalet jämfört med 1995–2006 och Migrationsverket förutspår ytterligare ökning i framtiden. Under 2014 har sex av tio asylärenden som avgjorts av första instans, alltså Migrationsverket, godkänts. Räknar man bort ansökningar som dragits tillbaka eller hänvisats till ett annat EU-land i enlighet med Dublinförordningen stiger andelen godkända till nästan åtta av tio.
Aldrig tidigare har antalet utlandsfödda stigit så snabbt. Sverige har i dag fler invandrare boende inom sina gränser än USA hade vid någon folkräkning under 1800- och 1900-talet då emigrationen dit var som mest omfattande. I slutet av 2006 var knappt 13 procent av svenskarna födda utomlands och i slutet av 2014 beräknar SCB att 16,4 procent kommer vara det.
Sverige är med detta betydligt mer generösa än de flesta andra EU-länder. I absoluta tal stod Sverige för en femtedel av EU:s sammanlagda asylbeviljanden 2013. Som Nils Lundgren konstaterade i Neo nr 6/2013 skulle omkring en halv miljon flyktingar kunna få en fristad i Europa om de andra medlemsländerna hade samma asylmottagande per capita.
Grafik: Erik Nylund
Två betydande reformavtryck; en liberal migrationspolitik och ett brott med utanförskapet. Till det en offentlig välfärd som hållit ställningarna och byggts ut något även under finanskrisen, och sänkt skatt i fem steg på låga och normala inkomster. Sverige har blivit ett delvis annat land under Alliansens åtta år. Men också ett land som fortsatt de reformer som gjort Sverige till ett föredöme i världen. Många hade förmodligen önskat betydligt mer. Samhällsproblem och utmaningar saknas sannerligen inte. Micklethwait och Wooldridge beskriver många av dem väl i sin bok, och även Sverige är bara i början av en möjlig reformprocess för att göra den politiska sektorn mindre och bättre. Men valet i höst tycks mera handla om ett brott med den svenska reformlinjen, en längtan efter något helt annat.
[…] har haft det bra i Sverige ganska länge nu. Kanske är det därför politiken i det är valet handlar så mycket om hjärta istället för […]
Alliansen har genom sin privatiseringspolitik omvandlat Sverige till en egoismens paradis, ökat klasskillnader och kraftigt minskat det kollektivt ägande d v s den gemensamma välfärden.
Trams. Ja, det finns inte något bättre ord som karakteriserar det du skriver. Möjligen om man då la till ordet sanslöst framför. Sanslöst trams.
Sverige blev ett mycket bättre land under Alliansen. Hade Alliansen bara låtit bli att göra migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet hade Sverige varit ett ännu bättre land och gått mot en sansad invandringspolitik hade vi inte haft ett SD på 13 % nu och vi hade fortfarande haft en Alliansregering. Andreas Ericson och Mattias Svensson glömmer (ja, så måste det vara, de kan ju inte ha missat det…eller också tror de på DN:s sagor, vilket är det?) att nämna att den svenska invandringen går back med ca 0,6 % av BNP per år enligt OECD. Det är någonstans runt 35-40 miljarder kronor per år. Det är alltså bara skillnaden mellan kostnader och intäkter… Utöver det kan det knappast vara positivt att 16,4 % av befolkningen inte är svensk. Med tanke på att ingen vågar ändra politiken har vi nog ett SD på 20-25 % att se fram emot.
Men nu blev det som det blev. Vi har Europas kanske starkaste finanser. Vi har en invandring som skenar och knäcker system efter system, myndighet efter myndighet. Vi har den sannolikt mest inkompetenta regering sedan parlamentarismens genomslag vars enda försonande drag är att den sannolikt blir väldigt kortlivad.
Hur kunde något som verkade så bra sluta så illa? Vi förtjänar bättre.
Givetvis är de övriga länderna i Europa glada åt att det är Sverige som utför detta experiment och inte de själva då de tydligt ser att detta håller på att barka iväg rakt åt hel.. Vi avlastar ju dem genom att ta emot nästan alla Flyktingar så de andra länderna är nog helnöjda..
Vi ska nog inte missta övriga EU-Länders hånskratt för hyllningar så fort..
Om man bara tittar på graferna så har Alliansen lyckats bibehålla den trend som gällde under Sossarna. Bra jobbat! M kanske verkligen är det nya arbetarpartiet. Så länge de inte fuckar upp trenden så är jag nöjd.
Glöm inte att vi under Alliansens tid haft den största finanskrisen sedan 30-talet som Alliansen hanterat på ett bättre sätt än nästan alla andra länder!
Denna typ av artiklar finns i NEO med ??? läsare. Hur kan det komma sig att våra stora drakar avhåller sig från att göra balanserade beskrivningar av Sverige? OK SvD ledde mig hit via den förträfflige Gudmundsson.
Som sagt grunden är lagd till plats 42 I FN index om 15 år, alltså fattiglandsstatus. 8 år som förstört landet. Världens högsta privata skulder, och världens högsta skattetryck. Hirsotriens dom blir hård.
Nedan följer citat från artikeln samt mina kommmentarer.
”I andra änden går snart den stora 40-talistgenerationen i pension…”
Snart? Om du är född 1949 så är du eller fyller du 65 i år och om jag minns rätt så går de flesta i pension runt 62 års ålder, vilket bör innebära att 40-talisterna redan har gått i pension, med ett fåtal undantag.
”Bara varannan svensk född utanför EU jobbar.”
Vilket inte säger speciellt mycket om man inte vet hur många det är.
Ifall det bara är 2 personer som är födda utanför EU så lär det inte vara något av vikt, men ifall det är 1 miljon som är födda utanför EU så skulle det i samklang med ”Översatt till personer 493 000 stycken just då, eller 413 000 säsongsrensat.” (citat från artikeln, gällandes arbetslösheten), vara något att reflektera över.
Tack för ordet.
[…] » Landet de byggde. […]
[…] Neo har i artikeln ”Landet de byggde” en utvärdering av regeringen Reinfeldts två mandatperioder i många vackra och tänkvärda […]