Krönika
Kulturskymning
Goda cigarrer ger god litteratur.
av Dan Korn
Jag hörde en gång ett påstående att cigarrökare lever längre än folk i allmänhet. Orsaken skulle vara att tobaksrökning visserligen inte är nyttigt, men avkopplingen när man röker cigarr skulle vara så hälsosam att den motverkar tobakens skador. Det skulle vara ett engelskt universitet som gjort denna undersökning någon gång på 1980- eller 90-talet. Det går säkert att kontrollera sånt på nätet i dag, men där jag sitter har jag inte tillgång till internet.
Jag skriver nämligen detta i min svenska skrivarstuga. Många författare har haft såna stugor och orsakerna har givetvis varit skilda, men i mitt fall vet jag varför jag måste sitta i skrivarstugan. Där kan jag nämligen röka obehindrat. Och gör jag inte det vete sjutton om det blev något skrivet.
Det går tydligt att se sambandet. Hösten 1979 började jag röka. 1981 publicerades min första bok. Om det nyligen lagda förslaget om förbud för tobaksrökning – eller försäljning av tobak, för att vara exakt – går igenom, kan jag sannolikt räkna med att min sista bok kommer ut i den vevan. Sen är det slut.
Fortfarande efter snart 35 år är jag inte beroende. Det kan gå dagar då jag inte röker, ibland veckor. Min sysselsättning passar helt enkelt inte alltid ihop med rökande. Det går inte att cykla och röka cigarr, inte heller att jogga med pipan i mun. Tobaksbruket hör ihop med avkoppling och tanke. Det är därför rökningen går ihop med skrivandet.
I över trettio år har jag ömt vårdat min sjöskumspipa, medan briarpiporna har rökts ut och ersatts med nya. Intresset har vuxit för olika piptobakssorter, latakia, perique, burley, olika grader av jäsning av virginiatobak och så vidare. Hälsosamt har det säkert inte varit, men med pipan eller cigarren i mun har jag skrivit sexton böcker och ett otal artiklar.
Men snart är det slut. Jag kan se utvecklingen. En kväll i New York på 1990-talet gick jag in i en kvällsöppen affär, som sålde allt som såna affärer brukar sälja, men där fanns ingen tobak, inte ens cigaretter. Sen ett år tillbaka är tobakshyllan i min lokala Tesco-butik i Manchester övertäckt med en vit skjutdörr. Man måste veta vad man vill ha för att expediten skall dra undan den dörren. Och när jag frågar efter piptobak får jag beskedet att sånt har de inte. Jag får påpeka att de faktiskt har en riktigt hygglig sortering, varje gång krävs övertalning innan dörren dras åt sidan.
I stans sista tobaksaffär finns ett fantastiskt urval av bra tobakssorter, pipor och cigarrer, men personalen har inte en aning om vad de säljer. De givande samtalen med tobakshandlaren som rekommenderar ett bra märke eller en ny sort tillhör historien. I Stockholm och Göteborg finns fortfarande ett par riktigt bra vattenhål, men de är så dyra att jag drar mig för att besöka dem annat än i ett absolut nödläge.
En litteraturhistoriker skrev för en del år sen att han kunde se på en text om den var skriven för hand, på skrivmaskin eller på dator. Säkert kan man se om en text är skriven med eller utan tobak som inspiration. Och jag inbillar mig därför att framtidens litteratur kommer att gå miste om den inspiration rökmolnet gav författare ur tidigare generationer. Det är ett hemskt perspektiv. Tobaken kom ju till Europa på 1600-talet och så gott som all läsbar litteratur – Shakespeare undantagen – har kommit till efter den tiden. Det bådar inte gott för framtiden.
Intressant ämne, även om jag inte instämmer i Korns slutsats. Men jag minns att när A A Gill ombads ge ett råd till unga med författardrömmar sa han bara ”smoke”. Lästips för den som vill veta mer om rökning och kreativitet: ”The Faber Book of Smoking”, edited by James Walton.