Habofaktorn

Svenska storstäder konkurrerar inte bara med London och New York.

av Fredrik Johansson

Tidskriften Fokus presenterade för en tid sedan en rankning över hur bra det är att bo i Sveriges 290 kommuner. Rankningar får alltid stort genomslag. Dels för entusiasmen hos dem som kommer väl ut, men framför allt för ilskan hos dem som känner sig förorättade, missförstådda eller kränkta. Fokus vet vad de gör.

Glädjen hos vinnande Habo var också ungefär lika stor som vreden hos exempelvis Per Svensson, som i Sydsvenskan (utgiven i
sjundejumbon Malmö) syrligt kallade Habo för ”Pleasantville”. Bilden på två blonda barn på en studsmatta stående på norra Europas mest välskötta gräsmatta kan möjligen sägas ge Svensson en poäng. It ain’t Möllan. 

Fokus påstår vidare att det finns 266 bättre alternativ för oss som har familj i Stockholm. Men vi slår i alla fall Malmö, som är Sveriges sämsta kommun i kategorin ”Att ha familj”. Om inte tidigare så börjar väl tilltron till exaktheten i Fokus-undersökningen att vackla rejält ungefär där.

Inom samhällsvetenskaperna – främst nationalekonomin – brukar man tala om ”avslöjade preferenser”. Vilket i stort går ut på att man litar mer på vad folk gör än på vad de säger.

Ser vi hur folk väljer att bo så talar det inte nödvändigtvis för att Habo är bäst i Sverige. Nettoinflyttningen till Habo 2011 var 1 (en) person. Det föddes 142 barn, så befolkningen ökade. Men om man drar bort dem som flyttade ut från dem som flyttade in så talar vi om en enskild individ.

Det ska jämföras med Stockholms stads nettoinflyttning på drygt 10 000 personer. Eller Malmös på knappt 1 700 personer. Malmö är förvisso större än Habo, men inte 1 700 gånger större.

Nu är inte tillväxt allt. Och Habo har dessutom i ett längre perspektiv faktiskt vuxit snabbare än riksgenomsnittet. Men undersökningen framstår som lätt udda när människor uppenbart föredrar det som är ”sämst” framför det som är ”bäst”.

Detta sagt är jag övertygad om att Habo är en kommun med mycket stora kvaliteter. Jag tror att Fokus – bortom sin rankning – fångar en utveckling som vi kommer att se mer av.

När Stockholms län växer med två fullsatta SL-bussar per dag och vi ser bostadsrättspriser på 50 000, 70 000 eller 90 000 kronor/kvm är det kanske svårt att föreställa sig att det fanns en tid då människor flydde stadskärnor och i stället bosatte sig i förorter eller på landsbygden. Till och med Stockholms län i dess helhet – som ju inte alls bara är tätort – upplevde minskande befolkning några år i början av 1970 talet. Och det var inte förrän 2008 som Stockholms stad återigen fick samma folkmängd som 1960.

Historien upprepar sig aldrig, så någon ny grön våg driven av samma värderingar och drömmar som 1970-talets kommer vi inte att se. Inte minst därför att städer är attraktivare i dag än vad de var för fyrtio-femtio år sedan.

Däremot erbjuder många mindre svenska orter – långt ifrån alla – i växande utsträckning ett attraktivt alternativ till storstadslivet. De allt bättre kommunikationerna och växande möjligheter att jobba på distans gör att det dessutom går att välja Habo utan att helt välja bort Malmö.

I diskussionen om Stockholms attraktivitet tenderar vi att fokusera på konkurrensen med andra stora europeiska städer. Och den är naturligtvis viktig, inte minst för dem som inte redan bor i Sverige och som vi vill ska komma hit.

Men vi tappar Habo-perspektivet.

Det blir för mycket 25-åringar som vill flytta till London och för lite 35-åringar som funderar på att flytta familjen till Habo.

 

 

 

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar