Kriget kommer

Iran vill utplåna Israel och är bara något år från att skaffa sig egna kärnvapen. Så nu rustar sig israelerna för krig – de första bombplanen kan lyfta redan i höst.

av Ulf Öfverberg

– Ett kärnvapenbestyckat Iran vore en katastrof. Det är alla seriösa bedömare, stater och andra aktörer överens om.

Emily Landau och jag sitter på Aroma, ett populärt kafé i en förstad till Tel Aviv. Hon är en av Israels ledande experter på kärnvapenkontroll och är verksam vid institutionen för strategiska studier vid Tel Avivs universitet.

– Iran har undertecknat ickespridningsavtalet och förbundit sig att inte skaffa kärnvapen. Detta bryter man mot nu.

– Om Iran skaffade sig bomben skulle fler stater se sig nödgade att skaffa egna kärnvapen, maktbalansen skulle förändras och terrororganisationer skulle köa i Teheran, köer som skulle slingra sig längre än de redan befintliga, fortsätter hon.

Frågan om Irans kärnvapenkapacitet är ständigt närvarande i Israel. Den har en existentiell dimension som berör landets medborgare på ett sätt som få andra frågor.

Den israeliska regeringen, och i synnerhet premiärminister Benyamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak, har under 2012 höjt tonläget avsevärt mot Iran. Enligt dem håller tiden på att rinna ut om Iran ska kunna hindras från att skaffa kärnvapen. Ehud Barak talar ofta om att vi snabbt närmar oss point of no return, alltså den tidpunkt varefter det är försent att stoppa Iran.

Emily Landau är osäker på målsättningen för den israeliska regeringen:

– Det är inte bra om syftet med dessa uttalanden är att sätta Israel i frontlinjen i denna konflikt med Iran. Israel ska inte stå i frontlinjen. Iran är i första hand ett problem för hela världssamfundet – inte endast för Israel.

– Men om den israeliska regeringens agerande syftar till att få världssamfundet att göra det man borde gjort för länge sedan – att sätta press på Iran – är det givetvis bra. Det är ju också en strategi som verkar fungera så här långt. Sanktionerna är hårdare än någonsin tidigare och Iran är tillbaka vid förhandlingsbordet.

Men det hörs också en del kritik i Israel mot Netanyahu och Baraks linje. En av dem som avfärdar idén om militärt ingripande är den tidigare chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, Meir Dagan.

Den israeliska allmänheten känner inte Meir Dagan som en person som tar lätt på Israels säkerhet. Tillsammans med bland andra den tidigare överbefälhavaren Gabi Ashkenazi hävdar Meir Dagan ändå att det iranska hotet inte är omedelbart förestående. De menar också att ett militärt angrepp på Iran förmodligen skulle få stora negativa följder och antyder att syftet med premiärminister Netanyahus riskabla krigsretorik i första hand är att stärka sina egna opinionssiffror.

Netanyahu har också fått stark kritik, bland annat från historikern Yehuda Bauer, nestorn inom Förintelseforskning, för att han vid upprepade tillfällen använt Förintelsen som en analogi till hotet från Iran. I en artikel i den vänsterinriktade israeliska dagstidningen Haaretz menade Bauer att Netanyahu förminskar det historiskt unika i Förintelsen genom att utmåla Israel som ett offer. Enligt Yehuda Bauer är Israel inget offer utan en stark stat som har sitt öde i egna händer.

Kärnvapenexperten Emily Landau instämmer i kritiken.

– Jämförelser med Förintelsen för tankarna till att Iran agerar fullständigt oförutsägbart och irrationellt. Dessutom framställs Israel som helt utlämnat åt Iran och en fientlig omvärld. Men vi är en stark stat, kanske den starkaste i regionen, och kan försvara oss och agera med vår egen säkerhet för ögonen. Vi är inga offer.

I dag menar flera bedömare att Iran redan har kapacitet att skaffa kärnvapen. Nyckelordet här är ”kapacitet” – till skillnad från att ”inneha” kärnvapen innebär kapacitet att Ehud Baraks ”point of no return” ännu inte är passerad.

De israeliska och amerikanska underrättelsetjänsterna har i åratal antagit att Iran försökt skaffa sig kärnvapenkapacitet. Efter Sovjetunionens fall vände sig Iran till Ryssland för att få hjälp att färdigställa en kärnkraftsreaktor i kuststaden Bushehr, och iranierna fick också rysk hjälp med sitt missilprogram. Under hela 1990-talet pressade dock USA och Israel Ryssland i syfte att försvaga banden mellan Moskva och Teheran, och till slut gav Ryssland efter och försäkrade att man skulle göra allt man kunde för att försena konstruktionen av reaktorn. Ryssarna lovade också att det skulle vara omöjligt att tillverka anrikat uran eller plutonium, som behövs till kärnvapen, vid anläggningen.

Så det var i stället tack vare Pakistan som Iran ändå lyckades skaffa sig kärnvapenkapacitet. 2002 avslöjades en hemlig upparbetningsanläggning i den lilla staden Natanz, 20 mil söder om huvudstaden Teheran. Anläggningen var uppbyggd med hjälp av hjärnan bakom det pakistanska kärnvapenprogrammet, Abdul Qadeer Khan.

Efter diverse diskussioner fick det internationella atomenergiorganet IAEA möjlighet att besöka Natanz. Det visade sig då att Iran var en god bit på väg mot att kunna anrika uran, vilket är nödvändigt för att tillverka kärnvapen.

I Israel blev reaktionen stark. Underrättelsetjänsten Mossad fick fria händer för att stoppa Iran. I samarbete med USA gjordes en handlingsplan bestående av fem delar: sanktioner, försök till regimskifte i Iran, politiska påtryckningar, hemliga operationer och åtgärder för icke-spridning av kärnvapenteknologi till Iran.

Iranska kärnvapenexperter blev mördade eller dog i besynnerliga olyckor, datorsystem blev saboterade och sanktionerna skärptes successivt. Det försenade landets kärnvapenprogram.

Men trots alla ansträngningar uppskattas det att Iran i dag förfogar över 10 000 fungerande centrifuger, vilka behövs för att anrika uran. Landet har fem ton klyvbart material som, om det anrikas, beräknas räcka till fem-sex bomber. Amerikanska och israeliska experter uppskattar att det, om inget förändras, tar iranska kärnvapenexperter ett till ett och ett halvt år att framställa kärnvapen.

Frågan är hur omvärlden ska bedöma Irans agerande, och hur Iran kan förväntas reagera på olika åtgärder från omvärlden. Här finns en tydlig skiljelinje i den israeliska debatten, två ”skolor” som står emot varandra.

Det ena lägret hävdar att Irans ledning agerar rationellt och kan väga vinster och förluster med olika handlingsalternativ mot varandra. Därför är det konstruktivt att, under vissa villkor som exempelvis kraftfulla sanktioner, förhandla med Iran. Det andra lägret anser att Irans ledning består av irrationella fanatiker som drivs av apokalyptiska uppfattningar. Slutsatsen av det är att Irans agerande är oförutsägbart och fullständigt opålitligt.

Kärnvapenexperten Emily Landau hör till den rationella skolan:

– Jag vet att Iran är en fruktansvärd regim. De hänger ju homosexuella från kranar på torgen, för Guds skull! Men de agerar rationellt i fråga om kärnvapen och internationella relationer.

Landau menar dock att det är just rationaliteten som gör Iran så farligt:

– Regimens ambition är inte att använda kärnvapnen, utan att vapnen ska ge landet status som regionens enda stormakt. Kärnvapen först, sedan tar de öarna i Hormuzsundet, och därefter kanske de invaderar Bahrain. Ett steg i taget och ingen vågar stoppa dem när de väl har kärnvapen.

Men Emily Landau får mothugg av den israeliska historikern Benny Morris. Jag möter också honom på ett kafé, men det här i Jerusalem.

– Alla de terrordåd som Iran har planerat, stött eller genomfört, i allt från Argentina till Libanon. Det är irrationellt! Iran chansar, och detta går hem så länge vi inte sätter hårt mot hårt.

Benny Morris är en av Israels mest kända historiker. Hans bok The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949, från 1988 skapade en omfattande debatt i det israeliska samhället, eftersom han ifrågasatte delar av den officiella israeliska historieskrivningen. Han menade att Israel hade ägnat sig åt regelrätt fördrivning av palestinier i högre grad än vad man velat ge sken av, och blev snart beskylld för att vara anti-israelisk, opatriotisk och att gå palestinska PLO:s ärenden.

Men när den palestinska presidenten Yassir Arafat lämnade Israel och PLO:s förhandlingsbord i Camp David vid millennieskiftet, trots att Arafat erbjöds en egen stat med Jerusalem som delad huvudstad, förändrades Benny Morris syn på den palestinska motparten. Även om han fortfarande hoppas på en tvåstatslösning har han inget förtroende kvar för den palestinska ledningen. Under senare år har han också skrivit en rad artiklar och deltagit i flera debatter där han varnat för hotet från Iran.

– Med undantag för Sydafrika under apartheidtiden har sanktioner i stort sett aldrig fungerat historiskt. Då återstår endast den militära lösningen, säger han.

Han fortsätter:

– Iran kan inte bedömas efter samma måttstock som de flesta andra nationer. I den meningen är Netanyahus Förintelseanalogi adekvat. Precis som Hitler agerar Irans ledning efter en idé som ska förverkligas oavsett hur hindren ser ut. Den vill till varje pris skaffa kärnvapen och har faktiskt uttryckligen sagt att Israel är målet.

Benny Morris är övertygad om att det spelar liten roll vem som sitter vid makten i Iran:

– Irans andlige ledare Khamenei, som ofta betraktas som mer västerländsk och ”mjuk” än president Ahmadinejad, sade i ett tal häromåret att Israel ska förintas som stat. Den iranska ledningens apokalyptiska och messianska världsuppfattning är lika skruvad som någonsin Hitlers och nazismens, och det enda språk de förstår är det militära. Priset för ett militärt angrepp är givetvis högt, men kärnvapen i händerna på mullorna är värre.

Morris uppfattning om vad som driver ledningen i Iran får stöd av en av världens främsta experter på antisemitism, historikern Robert Wistrich. Jag träffar honom på Hebreiska universitetet i Jerusalem.

– Den iranska regimen hatar Israel. Det spelar ingen roll om vi fortsätter att ockupera Västbanken eller inte, de hatar oss ändå. Och de gör det därför att de är antisemiter, determinister och fatalister. Världen går emot en apokalyps och den judiska staten kommer då att upphöra, enligt deras uppfattning, säger Robert Wistrich.

Enligt honom råder ingen tvekan om att den iranska regimen styrs av en ideologi som gör att de agerar irrationellt.

– Kärnvapen i Iran är otvetydigt det största hotet Israel ställts inför sedan den israeliska statens uppkomst 1948. Det beslut som den israeliska regeringen står inför i dag, att anfalla eller inte, är historiskt. Jag tror det blir svårt att undvika en militär lösning.

– Men ibland tänker jag att den iranska regimen kanske faller innan det är för sent, och det israeliska och persiska folket kan upptäcka hur mycket de egentligen har gemensamt.

Oavsett om de anser att den iranska ledningen drivs av apokalyptiska uppfattningar eller kan förväntas agera rationellt, är samtliga jag träffar överens om att alla diplomatiska möjligheter måste prövas före ett militärt angrepp. Iran måste förmås att följa avtal landet själva undertecknat och gå med på att IAEA får göra oanmälda inspektioner på valfria anläggningar i Iran.

Men även om personer i det israeliska utrikesetablissemanget som jag talar med stödjer sanktionerna är de tveksamma till huruvida de kommer att ge resultat.

Dessutom är sanktionerna problematiska för USA, den aktör som jämte Iran och Israel avgör händelseutvecklingen. Det är presidentval i höst. Oljepriset pressas upp av sanktionerna, trots att Saudiarabien och andra kompenserar för bortfallet av iransk olja. I ett land med svajig ekonomisk återhämtning är det en skör strategi för återval.

Vid en militär konflikt skulle givetvis oljepriset stiga ytterligare. Det talar för att ett amerikanskt angrepp inte äger rum före presidentvalet i november.  Samtidigt är det amerikanska valet inte nödvändigtvis en avgörande faktor för Israel.

– Jag har haft fel förr, men denna gång är jag säker på att ett anfall kommer före det amerikanska presidentvalet. Det skulle försätta
Barack Obama i en position där han inte kan annat än stötta Israel, säger historikern Benny Morris.

Kärnvapenexperten Emily Landau håller inte med. Hon menar att osäkerhetsfaktorerna är för många. Men när hösten och presidentvalet är över, och ingen överenskommelse finns, står vi inför ett militärt anfall.

Men precis som den israeliska utrikesförvaltningen anser hon att de diplomatiska möjligheterna ännu inte är uttömda.

– Det är avgörande att sanktionerna och pressen på Iran upprätthålls och helst förstärks. Utan dem inga seriösa förhandlingar. Det värsta som skulle kunna hända nu är att vi lättar på sanktionerna som en eftergift. Det är precis det som Iran vill, och just därför får det inte ske.

Jag kan inte hålla mig från att fråga Emily Landau vad hon anser om andra förslag som ibland figurerar i den mindre kvalificerade diskussionen om Irans kärnvapenambitioner, till exempel svensken Hans Blix idé om en kärnvapenfri zon i hela Mellanöstern, inklusive Israel.

– Idiotiskt. En sådan process tar väldigt lång tid, till och med mer tid än vad Iran behöver för att utveckla sin kärnvapenkapacitet. Det är klart att Iran välkomnar ett sådant förslag! svarar  hon.

Hon har över huvud taget inga höga tankar om Hans Blix.

– Vi vet sedan Irakkriget i början av 1990-talet att han är otroligt naiv. Saddam Hussein lurade honom fullständigt när Blix var IAEA-chef. Iran, precis som Irak under Saddam, gör allt för att bedra oss, och det finns hur många belägg som helst för det.

En annan avgörande fråga är hur palestinska Hamas och libanesiska Hizbollah kommer agera om Iran angrips. De båda terrororganisationerna har nära politiska och ekonomiska band till Iran.

När jag talar med den svenske terrorexperten Magnus Norell menar han dock att Hamas redan har distanserat sig från Iran och inte kommer att angripa Israel vid en militär konflikt, i synnerhet inte om USA är inblandat. Hizbollah försöker redan i dag skaffa sig finansiering på nya vägar, till exempel via narkotika- och vapenhandel. Både Hizbollah och Hamas vet också att ett angrepp på Israel mycket väl kan sluta med att de blir krossade som maktfaktor i Mellanöstern. Eller som en källa i utrikesförvaltningen i Jerusalem uttrycker det:

– Under de senaste krigen i södra Libanon och Gaza var vi försiktiga, begränsade och slog endast till mot utvalda mål. Denna gång åker silkesvantarna av och Hamas och Hizbollah kommer att krossas militärt.

En annan av de personer jag träffar inom den israeliska statsförvaltningen och som önskar vara anonyma säger att ett angrepp är nära förestående.

– Man kan spekulera i om den israeliska regeringen vill förmå världssamfundet att göra vad som borde ha gjorts för tio år sedan, eller om vi verkligen tänker anfalla snart. Men om Iran inte gör några eftergifter är den militära lösningen till slut den enda.

– Vi judar kommer aldrig att lägga vårt öde i andras händer igen och hoppas på omvärldens goda vilja. Det är en mycket dyrköpt historisk erfarenhet vi har gjort. Det är mycket viktigt att Irans ledning förstår det.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar