ÖB Bengt Göransson

Krig och inkomst

Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson berättar hur Sverige kan garantera Baltikums säkerhet, vilken nytta vi har gjort i Afghanistan och hur han ska få soldater att gå i strid för en månadslön på 21 000.

av Andreas Ericson

 

Foto: Christopher Hunt

Det är lätt att gå fel när man besöker Försvarsmaktens Högkvarter på Lidingövägen i Stockholm. Gör man som jag och utgår från att generaler håller till i gamla tegelborgar hamnar man i stället hos några förvirrade rekryter som tror att jag skämtar när jag frågar efter deras högste chef. Från sin kur pekar de bort mot det tråkiga och anonyma 1970-talsbygget intill. Det ger ett intryck av traditionslöshet som kvarstår även när jag väl kommit förbi vakten. Kontorslokalerna en bit upp i huset ser ut som hos vilken genombyråkratiserad arbetsplats som helst. Överbefälhavarens rum är inte större än ett normalt radhuskök.

Sverker Göranson ryckte in i lumpen ungefär samtidigt som  Ralf Edström gjorde mål mot Västtyskland i fotbolls-VM och Staffan Tapper missade den där straffen mot Polen. Året var 1974. Polisongerna var långa, slipsarna breda och chansen att slippa ifrån värnplikt väldigt små. Sverker Göranson blev  då – tillsammans med de ungefär 50 000 andra unga män som ryckte in samtidigt – en liten kugge i en organisation som fortfarande kallades Krigsmakten och som på den tiden omfattade närmare en miljon man.  Som överbefälhavare sedan 2009 är han chef för en verksamhet med ungefär  20 000 heltidsanställda och med en maximal storlek på knappt det dubbla.

Å andra sidan är det ju inte bara det svenska försvaret som dramatiskt förändrats sedan Sverker Göranson började sin militära bana som pansarsoldat vid regementet i hemstaden Kristianstad.

– Då stod ju två militära organisationer emot varandra i Europa. Den ena finns inte längre, den andra har blivit något helt annat. Terrorbalansen som rådde har ersatts av någonting som jag brukar benämna ”en grundläggande oförutsägbarhet”.

– Det är en oförutsägbarhet, för det finns inga rena militära hot samtidigt som det finns ganska mycket militär kapacitet.

Det finns inga rena militära hot?

– Nej, för att det ska bli ett hot så måste militär kapacitet kombineras med politisk vilja att använda den.

– Däremot finns det många andra utmaningar i den nya miljön. Oförutsägbarheten förstärks också av att händelseförlopp sker fort i en globaliserad värld med ofta snabba flöden som till exempel informationsflöden, handelsflöden, energiflöden och finansiella flöden. Dessutom kan olika händelser påverka utvecklingen på de mest oväntade sätt. Inte trodde vi att en tunisisk grönsakshandlares självbränning skulle vara en bidragande faktor till den arabiska våren förra året?

– Titta på den ekonomiska situationen just nu, det finns en uppenbar risk att den så småningom eskalerar till att också bli ett säkerhetsproblem. Sedan har vi hot i IT-miljön, terrorism, pandemier.

Det låter som något vi har hört från det svenska försvaret ganska länge. Ny hotbild, andra utmaningar. Sverker Göranson har själv varit kritisk till det budskapet. 1999 skrev han som överste en debattartikel i Dagens Nyheter där han vände sig mot att försvaret under den dåvarande överbefälhavaren Owe Wiktorin sökte nya nischer,  ”allt från miljöbrigader till räddningstjänst”,  men glömde bort den viktigaste – själva krigandet.

Du skrev bland annat att ”man ska sluta med det tramset, vi är krigare. Klarar vi bara väpnad strid klarar vi allt annat också.”  Är det ett resonemang du står fast vid i dag?

– I grund och botten är detta vår särart. Vi är det nationella säkerhetspolitiska instrument som ska kunna använda våld om så krävs.  Genom att vi är duktiga i den dimensionen har vi också lyckats så väl i andra former av insatser.

– Ta Afghanistan som exempel, i grunden är de som är där utbildade i väpnad strid. Men deras uppgift är inte i första hand att skjuta ihjäl folk. Våra soldater har avbrutit eldstrider därför att de ser kvinnor och barn i målet. Än så länge har vi inte orsakat civila förluster. Det är ett tecken på att vi har människor i organisationen som tänker mer. Så jag har i sak samma uppfattning i dag.

Men skulle du avvända ordet trams i dag?

– Nej, jag skulle nog inte formulera mig riktigt så bryskt.

Brysk är faktiskt det sista jag skulle vilja kalla Sverker Göranson. Det finns över huvud taget inte mycket av kallhamrad krigare över hans framtoning. Som alla pansarsoldater är han ganska kortvuxen och skånskan är vänlig och mer av medelklasstyp än ädelt skorrande. Det är lätt att föreställa sig generalen som en lagom godmodig kompanichef i en beredskapsfilm. Fast ändå väldigt samtida i sin medievana och förmåga att vända tuffa frågor till att bli hanterliga.

Sverige har haft en överbefälhavare sedan 1939 då försvarsgrenarna för första gången samlades under ett gemensamt kommando. Den förste hette Olof Thörnell och var född ungefär samtidigt som de sista veteranerna från Napoleonkriget dog. En gång i tiden var det meningen att ÖB skulle leda Sveriges armé, flygvapen och marin i krig. Uppgiften kvarstår förstås, men numera har snarast talang för personalnedskärningar och avyttring av tomma lokaler kommit till nytta i ämbetet.

Karriären har varit spikrak. Efter att ha blivit övertalad av en gymnasiekompis att fortsätta med aspirantskola efter lumpen har Sverker Göranson ständigt varit bäst i klassen. Kursetta på Karlberg, kursetta på Militärhögskolan. Major som 30-åring. Utlandsbefäl i Bosnien på 1990-talet. Arméattache i Washington i början av 2000-talet. Och detta utan att enligt honom själv ha varit särskilt mycket för karriärplanering. Utbildningen kröntes med examen från United States Army Command and General Staff College i Kansas, den amerikanska arméns elitskola (fler än hälften av alumnerna slutar som generaler).

– Där lärde jag mig att arbeta i en internationell miljö och skaffade mig ett nätverk. Det var oerhört viktigt för mig när jag själv var på Balkan. Exempelvis så ingick flera av mina gamla klasskamrater i den amerikanska staben som var där.

Om Bosnienbataljonen där Sverker Göranson alltså var stabschef var det stora svenska utlandsuppdraget på 1990-talet, har det senaste decenniet präglats av insatsen i Afghanistan. Sverige har klarat sig med ganska små förluster, till skillnad från Danmark som hittills har fått en trettiotal soldater dödade. Sverker Göranson har tidigare sagt att den svenska opinionen inte skulle klara av motsvarande förluster.

Hur skiljer vi oss från Danmark?

– Vi har ju successivt börjat göra alltmer tillsammans med andra utomlands,  men utan att fundera på vad det är vi vill uppnå. Hur mycket får det kosta? Får det kosta människoliv? Den diskussion har vi fört  mycket internt i försvarsmakten, men publikt är det svårare.

– Varje stupad soldat är en för mycket. Paradoxalt nog har vi  märkt att stödet för våra insatser ökat när vi har drabbats av förluster. Men vi skulle ha behövt diskutera det utan att det skedde precis när vi fått stupade. De insatser vi gör innebär allt mer komplicerade miljöer och där riskerna ökar. Det innebär att vi behöver en kontinuerlig dialog hemma för att kunna hantera de yttersta konsekvenserna av vårt uppdrag.

Men har det offentliga samtalet blivit bättre?

– Ja, diskussionen har blivit mycket bättre de senaste åren. Men det finns fortfarande beröringsångest. Vilket ju visserligen är mänskligt.

Den allmänna värnplikten stod under hela 1900-talet för Försvarsmaktens personalförsörjning. Men sedan 2010 är den vilande och nu ska soldaterna anställas i stället. Antingen permanent eller för temporära uppdrag.

Inför den här intervjun hörde en kille av sig och ville skicka med en fråga. Han har gjort fyra utlandstjänstgöringar och nu erbjuder ni honom 21 000 kr i månaden för att bli yrkessoldat. Det tycker han är alldeles för lite. Hur har ni tänkt att rekrytera folk med så låga ersättningar? För jag antar att ni värdesätter tidigare utlandserfarenheter?

– Ja absolut. Men vi är precis i början av processen. Lönen är en viktig del, men inte allt. När man går till insats så kommer det också ett antal tillägg. Snittet över en soldattid, säg 5-6 år, är 27 000 kronor. I ett internationellt perspektiv är det varken för lågt eller för mycket.

– Men jag är helt medveten om att vi kommer att få slåss ganska hårt för att lyckas rekrytera de bra killar och tjejer som vi vill ha, för att de ofta sitter på något annat jobb som kanske till och med är bättre betalt.

Pengar, ja. Försvaret kostar ungefär 45 miljarder kronor varje år. Ungefär dubbelt så mycket som studiestödet. Hälften av vad staten lägger på ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. För vissa är dessa miljarder slöseri, pengarna skulle kunna läggas på viktigare saker. Andra ser det som en nödvändig försäkringspremie som det har börjat slarvas med.

När förre försvarsministern Mikael Odenberg besökte Krigsvetenskapsakademien för ett tag sedan sade han att ”den operativa effekten av försvarsmakten inte står i rimlig proportion till de resurser som skattebetalarna ställer till försvarets förfogande” och att ”vi inte får tillräckligt många stridsdugliga förband, att vi har för stor ledningsöverbyggnad, för många officerare och alltför voluminösa stödmyndigheter”. Hörde du det?

– Jajamän, jag var där.

Du får gärna komma med replik.

– Absolut. I vissa dimensioner håller jag med honom.  Den ombyggnation som vi nu gör i Försvarsmakten kräver en omstrukturering av såväl hela befälskåren som personalförsörjningssystemet. Men det måste göras i laga ordning och metodiskt. Det kommer dröja till 2018 innan det är färdig. Vi utbildar specialister, vi omplacerar officerare,  men åldersstrukturen tar lång tid att rätta till. Så där har han rätt.

– Men påståendet att överbyggnaden är för stor är fel. Försvaret är ganska effektivt när man jämför internationellt. Naturligtvis inte så bra att vi får slå oss till ro, vi måste hela tiden jobba så att vi får ut mer pang för pengarna.  Vårt system för materielanskaffning byggde på invasionsförsvaret där vi kunde tillåta oss långa cykler. Hela försvarssektorns struktur är också byggd utifrån det gamla systemet och måste reformeras.

Odenberg sade också att ni inte följer fattade beslut? 

– Det är helt fel. Så länge jag har varit med här så driver vi de beslut som fattats så hårt vi bara kan. Om han syftade på något historiskt får han själv svara på, men att vi inte följer beslut i dag är inte korrekt.

Men den kanske allvarligaste kritiken var ju att effekten inte står i proportion till de resurser vi lägger. Det låter ju som att han anklagar er för att vara ineffektiva och slösa bort skattepengar. 

– Där delar jag inte hans uppfattning heller. En nyans som jag tror han är ute efter är de långa omsättningstiderna avseende material. Men han får ju stå för sin uppfattning, jag anser inte att vi är ineffektiva.

– Det är ganska konstigt att säga att investerade medel inte ger operativ effekt. Hur har han mätt det? Våra insatser har alltid fått högsta betyg. Vi levererar fort. Ta omgruppering till Sicilien, 23 timmar efter att riksdagen fattat beslut var vi på plats.

Snabba omgrupperingar till Sicilien är en sak. Men många tycker att det finns uppgifter för försvaret på närmare håll än så, uppgifter som det kan vara dags att fundera mer på. När jag skickade ut en öppen fråga på Twitter före intervjun hörde många av sig och bad mig fråga om Sverige över huvud taget kan försvara sig. Finns det något att möta en eventuell fiende med? Efter en barndom på en av Sveriges mest befästa skärgårdsöar där kustartelleriets pjäser och flottans sjunkbomber varje sommar fick sjöbodarna att skälva har jag själv med egna ögon sett hur invasionsförsvaret rent konkret har försvunnit. Bergrum har gjutits igen, radaranläggningar har försvunnit, barracker har lämnats öde. De fjärdar som på 1980-talet var fulla av hovrande helikoptrar, lågt flygande jakt-Viggen och robotbåtar är i dag tomma och obevakade.

Vad säger du till dem som är oroliga för om Försvarsmakten på längre sikt kan garantera vår nationella suveränitet?

– Man måste vara konstitutionellt noggrann. Ytterst är det folket som väljer sin riksdag och regering och som beslutar om hur mycket pengar och vilka uppgifter Sveriges försvarsmakt ska ha. Det väljer inte jag. Jag effektuerar bara besluten. Men den organisation som vi har och vi håller på att bygga kan kvalitetsmässigt mer än väl hantera den miljö som vi har runtom oss i dag.

Kan ni försvara Sverige? 

– I den miljö som råder i dag, solklart. Jämfört med länder omkring oss har vi en robust försvarsmakt. Framför allt flyg naturligtvis. Så jag skulle vara ganska lugn. Vi måste naturligtvis precis som alla andra ta ställning kontinuerligt till hur världen förändras. Hur mycket ska vi lägga på Försvarsmakten för att garantera vår säkerhet?

– Jag kan känna en viss oro, för som en konsekvens av krisen så klämmer många åt sina försvarssatsningar. Vad innebär det om amerikanarna blir mindre engagerade? Nu tror inte jag att de försvinner helt, men det påverkar ju också.

– Men den betydligt mindre försvarsmakt vi har i dag håller väldigt hög kvalitet både avseende människor och materiel. Och det är inte den stort upplagda invasionen från Ryssland som vi planerar för, för den är inte särdeles sannolik.

Men hur snabbt kan vi anpassa försvaret till nya förutsättningar?

– Vill vi växa råder det alltid konkurrens både när det gäller materielanskaffning och att utbilda människor. Det är en fråga om politisk vilja.

– Men återigen: kapacitet blir ett hot först med någon form av vilja. Kapaciteterna finns, men jag upplever att all vilja i dag går under rubriken ”framåt tillsammans”. Mellan alla länder, inklusive Ryssland.

Apropå Ryssland: i försvarets budgetunderlag står det: ”Ryssland bedöms i dag ha förmåga att genomföra vissa typer av militära operationer mot en motståndare med begränsad förmåga.” Vad betyder det? 

– I vårt närområde förfogar Ryssland fortfarande över ganska stora resurser, i synnerhet om du jämför med oss andra. Den förmågan är ju en trygghet för dem själva. Jag uppfattar att de har fullt sjå att hålla rätt på sitt eget territorium. Men det går inte att negligera att kapaciteten finns.

Hur ska vi förhålla oss till den?

– Vi får fundera på vilken förmåga vi själva ska ha för att vara trygga. Men återigen, ju mer vi gör tillsammans, desto mindre risk att vi slår någonting i huvudet på varandra.

– Europa måste inkludera Ryssland. Min norske kollega var i Moskva i september och jag har bjudit min ryske motsvarighet till Sverige nästa år. Det är bättre om vi sitter ner och resonerar och bygger förtroende.

Ja, du har ju tidigare sagt att just lagspel är en ledstjärna för Sverige. Vi har ju undertecknat EU:s solidaritetsförklaring. Hur kan vi praktiskt hjälpa exempelvis våra grannländer i Baltikum? 

– Vi har redan hjälpt de baltiska länderna oerhört mycket Vi har bidragit med materiel, instruktörer och stött uppbyggnaden av deras försvarshögskola.

– Och i den händelse att situationen skulle vara annorlunda … jag ger bara ett konkret exempel; det finns ett finländskt flygvapen med drygt 60 F-18, ett svenskt flygvapen med cirka 100 JAS Gripen, ett norskt flygvapen med drygt 50 F-16. Tillsammans är det en väldigt snabb resurs att sätta in. Det är något man gör dels om de efterfrågar  hjälp och dels om riksdagen fattar beslut om det. Men vi har resurserna.

Som alla framgångsrika myndighetschefer vet Sverker Göranson var det egna mandatet slutar och politikernas område börjar. Men även om han känner den gränsen har den inte hindrat honom från att ibland gå i svaromål.

När Lars Ohly sa att Afghanistaninsatsen skulle avbrytas bemötte du det med  ”att vi lever i en global värld där vi har ett gemensamt ansvar”. Var  han ute och cyklade?

– Jag skulle aldrig använda det uttrycket, men däremot anser jag att eftersom vi tar ansvar för världens utveckling genom att vara med i FN så är precis samma resonemang giltigt för Afghanistan. Ska det landet komma på banan igen så måste världssamfundet hjälpas åt. Den som bara sticker brister i ansvarstagande i det globala laget.

– Sverige har tagit ett ansvar för världen. Ett ansvar jag som myndighetschef stödjer. Kritikerna säger att det är en väldigt amerikansk insats, men hade den inte varit det så är jag inte säker på att det hade varit någon över huvud taget.

Du säger det som om det är något okontroversiellt, men uppenbarligen är Afghanistaninsatsen inte det.

– Jag verkställer ju det av riksdag och regering fattade beslutet, men min personliga och min professionella uppfattning är densamma. Säkerhet är något vi bygger tillsammans. Lämnar vi Afghanistan gör vi våld på den teorin. ”Vi gillar resultatet, men någon annan får fixa det.” Det  vore osolidariskt.

En fyrstjärnig general lär en vänsterledare betydelsen av solidaritet. Det är andra tider nu.