Reflektion: Assar Lindbeck

Kravallguide

Insiders och outsiders förklarar mycket.

av Johan Lundberg

Jag läser intervjun med Assar Lindbeck samtidigt som jag tar del av rapporteringen om kravaller i Stockholmsförorter. Nästan varje kväll de senaste veckorna har polishelikoptrar kretsat runt Stockholms norra förorter. Och nästan varje morgon har tidningarna varit fyllda med krönikor om upploppen, inte sällan författade av skribenter med utlandsklingande namn som jag inte känner igen och som presenteras som frilansskribenter. När jag googlar på namnen händer det att de visar sig ha kopplingar till mer eller mindre revolutionära organisationer vilkas verksamheter finansieras med statsbidrag. 

Dessa analyser av skeendena i förorten står sig dock slätt mot det som den 83-årige Lindbeck påpekar om de fundamentala problemen i det svenska samhället. Trots att intervjun med honom gjordes före upploppen i Husby är hans analys applicerbar på just den här sortens problem, vilka man kan misstänka kommer att accentueras – och det sannolikt som en följd av utvecklingen på tre av de områden som Lindbeck diskuterar. Samtliga dessa är kopplade till den skiktning i samhället mellan insiders och outsiders som han ofta varnat för.

Det första problemet har att göra med utbildningsväsendets svagheter. Den brist på auktoritet hos lärarkåren som Lindbeck uppmärksammar riskerar tillsammans med sänkta kunskapskrav att lämna fältet fritt för svartvita förklaringsmodeller och polariserade politiska analyser.

Problem nummer två har att göra med bristen på matchning mellan den svenska arbetsmarknaden och integrationspolitiken. Sannolikheten för en invandrare att leva på socialbidrag är, enligt Lindbeck, fem gånger så stor som för en infödd. Med höga ingångslöner och stora grupper med lågutbildade invandrare riskerar skiktningen i samhället att cementeras.

För det tredje har hyresregleringar skapat en statisk bostadsmarknad och jagat bort privat kapital.

Med en icke-fungerande bostadsmarknad, en arbetsmarknad som är anpassad till människor med arbete samt en skola som inte längre fungerar som en trampolin för de ambitiösa, riskerar den sociala rörligheten att avstanna, de sociala motsättningarna att öka.

Ett fjärde problem som Lindbeck berör har att göra med journalistiken. En konsekvens av den nutida journalistikens oförmåga att höja sig över det enskilda exemplet, är att det blir allt svårare för opinioner att skapas med utgångspunkt i kunskapsdigra, självtänkande vetenskapsmän av Assar Lindbecks typ. Desto enklare blir det för skönlitterära författare som Jonas Hassen Khemiri att sätta agendan på basis av subjektiva framställningar och politrukmässiga ideologiska övertygelser.