Recension:

Kongo, rumban och jag

Elin Unnes

av Lina Högberg

Få tänker på musik när Kongo kommer på tal, trots att landet har en av världens mest spännande musikscener där de största artisterna har replokaler som rymmer en publik på 500 personer och säljer ut arenor för 120 000. Tre dagar i rad. Landet har en helt unik musikstil som ”inte passar in i den europeiska schablonen för Afrikansk musik” – den kongolesiska rumban. En förklaring till varför musiken inte nått ut är den tradition som finns bland landets mäktigaste att knyta en artist till sig. Med Kongos historia i åtanke är det inte så konstigt att varje försök till turné har släckts ner av våldsamma protester från kongoleser som tvingats på landsflykt av den regim som förknippas med artisten. I Kongo, rumban och jag följer vi med journalisten Elin Unnes till ett Kongo bortom krig och konflikter till en fascinerande musikscen där det viktigaste av allt är att alltid behålla sitt lugn.