Recension:

Kollaps – livet vid civilisationens slut

David Jonstad

av Mattias Svensson

Civilisationen gav oss krig och våld. Innan dess levde människor i jägar- och samlargrupper där man var solidariska, jämställda och egalitära. Men med den kommande kollapsen för vår industricivilisation finns möjligheten att återvända till människans rötter.

David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut vilar hårt på en föreställning om den ädle vilden som blivit grundligt falsifierad. (se Kristian Hultqvists recension av Steven Pinkers The better angels of our nature).

Det är synd att han är så begiven på ideologiserade sagor (och eviga liknelser: Simpsons, Avatar, apfällor, hästar, soppa på en spik – alla dessutom förklarade över några stycken). Ämnet han valt är både intressant och relevant.

Skulle vi få resursbrist eller problem med de klimatförändringar våra utsläpp orsakat, är det ändå möjligt att människor i framtiden kan leva ett någorlunda gott liv. Tvärtemot föreställningen om ”allas krig mot alla” tenderar människor att vara hjälpsamma och omtänksamma i krissituationer. I det avseendet har Jonstad fått fakta rätt.

Där hamnar vi förstås bara om ingen bland sex miljarder människor kan komma på energislag som kan ersätta fossila bränslen (förnybara och kärnkraft finns redan i dag), och fler eller nya resurser, eller hur man återvinner dem. Jonstad tar denna utgång som given av teorier om att samhällen inte tål ökande komplexitet. Han snarare diagnostiserar än polemiserar mot alla som gör en annan bedömning.

Här hänger jag upp mig på en mening: ”På romartiden fanns ingen olja …” Petroleum fanns sedan miljoner år i jorden och i havet. Men det är samtidigt rätt på ett sätt som illustrerar hur Jonstad tänker fel. Det var först i slutet av 1800-talet som oljan fanns som en naturresurs, något av värde för mänskligheten. Skillnaden? Vi hade kommit på hur man använder oljan som bränsle. Detta för att ersätta en resurs då utnyttjad bortom hållbarhetens gräns, valoljan.

Men om vi inte kommer på något mer? Jonstad vill ha statlig ransonering, då blir samhällen stolta och solidariska. Svenskar om några borde veta att det finns profiter att göra på att bryta ransoneringsförsök. Vi sålde till tyskarna.

Dessutom leder ransonering till åsiktskontroll, exempelvis svenska distributionsförbud av tidningar.

Jonstad verkar inte skrämmas av detta. Tvärtom diskuterar han att ”bannlysa konsumismen” i termer som låter som en klassisk kulturrevolution mot människors föreställningsvärld. Allmänheten behöver uppfostras som ”en hund som växt upp till att bli ett socialt monster”.

Hur kommer det sig att just de som pratar högst om solidaritet, jämlikhet och gemenskap tenderar att se sig själva som ensamma sanningssägare och alla andra som missledda? Och att de vill tvinga lösningarna de själva upptäckt på sina medmänniskor?