Kollaboratörer

Tidigare funktionärer från den östtyska kommunistiska diktaturen är numera del av en rödgrön delstatsregering. Det reformerade kommunistpartiet Die Linke vill samarbeta även på nationell nivå.

av Kjell-Albin Abrahamsson

Tysklands moderna historia utmärks av armlängds avstånd till kommunister och till vänsterpartiet Die Linke. Det gäller både bland vanligt folk och den politiska klassen. Kommunist betraktas inte som ett honnörsord utan ett skällsord. I massmedierna betonas ofta om ett land, ett parti eller en person hyllar eller har hyllat den marxist-leninistiska ideologin.

När Socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel i november i fjol besökte Vietnam i egenskap av näringsminister, löd rubriken i Die Welts nyhetsartikel ”Att gosa med kommunister”. Att Die Welt är en konservativ dagstidning är oviktigt, udden är riktad mot att det demokratiska Tyskland gör affärer med diktaturen Vietnam.

Ständigt påminns tyskarna om den röda ideologin. Socialdemokratiska partier i gamla Östeuropa presenteras konsekvent som ”de tidigare kommunisterna som nu kallar sig socialdemokrater”, ”den från kommunism konverterade socialdemokraten” et cetera.

Bakom tyskarnas distans till kommunism finns två konkreta och akronyma anledningar: DDR och RAF. Tyska demokratiska republiken, DDR, blev ett livslångt vaccin mot bolsjevism. Terroristorganisationen RAF, Röda Arméfraktionen, fungerar som en blodig påminnelse om att marxism i modern tappning till och med överträffade den gråtrista östtyska socialismen.

Die Linke, dagens kommunistparti, har ömsat skinn flera gånger. Die Linke hette till 2007 Linkspartei. Dessförinnan, till 1990, PDS, Demokratiska socialistpartiet. I begynnelsen var namnet SED på det östtyska kommunistpartiet som tvångsinförlivade, och tog död på, det socialdemokratiska partiet.

Det finns intressanta paralleller mellan det tyska och det svenska Vänsterpartiets inte bara namnbyten SKP/VPK/V utan också rötter. Båda partierna är framvuxna – och upplever inget stötande i det – ur diktaturens bloddränkta jord. V har sina rottrådar i Komintern med Josef Stalin som formell partiledare. Die Linke är framsprunget ur SED, det statsbärande kommunistpartiet i Östtyskland.

2014 var ett plågsamt år för Die Linke. Den stora uppmärksamheten kring 25-årsdagen av Berlinmurens fall blev dagliga påminnelser om det bolsjevikiska förtrycket i DDR. Också nya diskussioner tog fart. En av höstens mest debatterade frågor var huruvida DDR ska betraktas som en ”Unrechtstaat” en icke rättsstat, alltså motsatsen till rättsstat. Att DDR var en diktatur accepterar alla, till och med vänstern. Däremot blev ”icke rättsstat” lite för mycket kallt stål för Die Linke och partiordföranden Gregor Gysi som protesterade. Utan resultat.

När Bundestag, den tyska riksdagen, skulle bjuda in någon celebritet för att högtidstala på temat ”25 år sedan Berlinmurens fall” fick visdiktaren Wolf Biermann den stora äran. Arrangörerna hade väl hoppats på några visor och inga ord. Nu blev det i stället ord och inga visor. Biermann utvandrade 1953 som övertygad kommunist från Hamburg till DDR där han kom att konfronteras med den reellt existerande socialismen. Dissidenten Biermann drabbades med tiden av yrkesförbud och fråntogs 1976 sitt DDR-medborgarskap. Denne exkommunist, kallad Drakdödaren, höll nu i parlamentet en domedagspredikan över Die Linke som han anklagade för att bära skuld till 40 års elände i DDR. Han kallade vänsterpolitikerna för ”drakdrägg” och annat knappt citerbart. ”Ni är inte vänster, inte revolutionärer utan reaktionärer!” Det var ett klarspråk som fick vänsterns parlamentariker att huka sig i bänkarna. Talmannen tvingades muntert påpeka för Biermann, att om han ville tala i parlamentet måste han först bli invald. Alla skrattade, utom den humorbefriade vänstern. Då sjöng Biermann Uppmuntran med inledningsorden: Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dikten är en av Biermanns klokaste och vackraste.

Jag såg inga spår av Biermanns riksdagshusbrandtal i svenska medier, förutom hos förre Gnistanredaktören Stefan Lindgren på dennes blogg 8 dagar. Lindgren berättade upprörd att Biermann i sitt utfall mot vänstern fick hålla på ”i nästan en timme”. I själva verket rörde det sig om elva minuter. Men den utdragna tidskänslan är förståelig. Den plågade gammelkommunisten Lindgren krävde: ”Nu måste vi dessvärre ta definitivt farväl av honom”, alltså Biermann, eftersom han utför ”drängtjänster i imperialismens och den tyska storkapitalismens tjänst”. Lindgren föreslog inte bara exit Biermann utan också ut med hans visor ur vänsterns sångbok.

Det finns intressanta tidsförskjutningar i svensk och tysk vänsterpolitik. Svensk vänster tar farväl av den store diktaren Wolf Biermann 25 år efter murens fall. Samtidigt tar den tyska vänstern för första gången plats som regeringspartner. Detta är, hävdar jag, en mindre sensation i tysk politik.

Regeringsombildningen i delstaten Thüringen (huvudstad Erfurt i gamla DDR) ledde för allra första gången i Tysklands moderna historia till en röd-röd-grön regering med ett enda mandats majoritet. Inte nog med det, Bodo Ramelov från Linke utsågs till regeringschef, en person som inte anser att DDR var en Unrechtstat.

Uppståndelsen kring vad som kallats för R2G – två röda och en grön – var stor. Inte bara ledarskribenter skrev spaltmeter efter spaltmeter om det unika politiska samarbetet. Personer som förlänats Thüringens förtjänstorden, som den kände författaren Reiner Kunze, undertecknade ett protestupprop med rubriken ”En SED-stat mitt i Tyskland?” Undertecknarna fruktar att en röd-röd-grön regering allvarligt skadar Thüringen och dess anseende. Av de 28 Linke-delegaterna i Lantdagen (totalt 91 ledamöter) är 16 tidigare SED-funktionärer, några med Stasisamarbete eller tjänstgöring i gränstrupperna på meritlistan. Förutom upprop har också demonstrationer ägt rum med plakattexter som ”Aldrig mera SED!” och ”Kommunisterna ändrar då och då namn, men aldrig målet”. Ytterst få av demonstranterna var under 25 år.

Partiordförande i Die Linke Gregor Gysi gladde sig naturligtvis åt trendbrottet att slippa oppositionsrollen i åtminstone en delstat. Han sade: ”Tänk att jag skulle få uppleva den här dagen:”

Intervjuad inför sin 75-årsdag i slutet av januari i år sade Tysklands president Joachim Gauck, själv pastor och dissident i gamla DDR, om det ovanliga regeringssamarbetet: ”Folk som har upplevt DDR och är i min ålder, måste anstränga sig ordentligt för att acceptera detta.” Die Linke gick i taket över uttalandet. Vissa socialdemokrater och miljöpartister ansåg att Joachim Gauck hade överskridit sina befogenheter som statschef.

Förbundskansler Angela Merkel – återvald i december 2014 som partiordförande på CDU:s partikongress med den smått nordkoreanska siffran 96,7 procent – har varit förhållandevis tyst om det unika partisamarbetet i Thüringen. Hon har kallat den röd-röd-gröna alliansen ”beklämmande” och ”en bankruttförklaring för SPD”. Hennes sadel för att kunna rida elegant i politiken har blivit tämligen trång eftersom hennes konservativa parti regerar i koalition med socialdemokraterna SPD.

Gregor Gysi, partichef för Linke, skickade i början av januari upp en testballong med förslaget att hans eget vänsterparti tillsammans med De gröna och Socialdemokraterna ska bilda en arbetsgrupp på riksnivå för att utröna samarbetsområden. Mottagandet var kyligt. Socialdemokraternas biträdande partiordförande sade att ”vänsterpartiets desperados måste först trängas tillbaka”. De grönas partiledare underströk att Linkes syn på ”antisemitism och Europa” måste diskuteras.

Tills vidare är alltså det enda säkra att vänstern för första gången sitter i en regering på delstatsnivå och fått en regeringschef. Det politiska landskapet är spännande och osäkert