Knapptryckare

Reflektion om Mats Johanssons En knapptryckares bekännelser i Neo nr 6 2014.

av Maria Abrahamsson

Som riksdagsledamot och någorlunda mediekändis kan det vara jobbigt att tona ner sitt ego till förmån för partiet. Under sina åtta år i riksdagen lyckades dock min tidigare chef på Svenska Dagbladet Mats Johansson hyfsat väl med den saken. I En knapptryckares bekännelser (Neo 6/14) kan man läsa hur han drev egna politiska och kulturella projekt vid sidan av riksdagsuppdraget. Johansson framhåller utvecklingen av den moderata kulturpolitiken som sin viktigaste insats. Själv menar jag nog att Johansson gjorde minst lika starkt avtryck genom sin försvarspolitiska agenda från vilken han inte vek en tum. I kontrast till dagspolitiken där man särskilt som regeringsunderlag får vara beredd att lojalt ompröva gamla ståndpunkter och dagtinga med andra, allt för regeringsfridens skull.

Under sina två mandatperioder som ”deltagande observatör” i den moderata riksdagsgruppen samlade Johansson på sig erfarenheter som han generöst och med karaktäristisk torr humor bjuder Neo-läsarna på. Själv hittar jag snabbt en gemensam nämnare i att ingen av oss har tillhört ”Hövdingens gäng”, Johanssons beteckning för partitopparna närmast Fredrik Reinfeldt.

Rysslands intervention i Ukraina och höstens jakt på ubåtar i Stockholms skärgård bekräftar att Johanssons ihärdiga kritik mot njugga försvarsanslag var berättigad. Men internt väcker det större uppseende att ifrågasätta ”Hövdingens” överraskande öppna hjärtan-utspel fyra veckor före höstens val. Tjänstefel gentemot valarbetarna, skriver Johansson. Men han missar den blinda fläcken i eftervalsanalysen: Att det stora regeringspartiet inte erbjöd något alternativ mellan MP:s och SD:s invandringspolitik.   

Jag läser instämmande och hummande hur Johansson kliver ner från kommentatorsbåset, tar plats i verkstaden på golvet, är lojal med partiet och ändå rakt igenom förblir en deltagande observatör. Berättelsen kunde ha varit min egen, men det finns en viktig skillnad. Höstens deppiga valförlust och efterföljande press på partiet inför stundande partiledarskifte har väckt mina känslor, jag överraskar mig själv med att omfatta partiet med kärlek. Jo, jag hör hur osunt det låter. Men just av den anledningen är för mig Johanssons bekännelser viktig läsning för att få perspektiv på vad jag håller på med.

Johansson bytte bara läktare – från Svenska Dagbladet till Förstakammarsalen och den moderata riksdagsgruppen. Medan jag är på väg att glida ner från läktaren helt och hållet.