Essä:

Klasskamp i skolan

Ett slut på sorteringen, var och en i sin takt, kunskap åt alla. Slagorden lät fina, men vänsterns syn på skolan är byggd på en idealiserad bild som aldrig stämt med verkligheten. Skolreformerna står i konflikt med upplysning, meritokrati och bildning som ett värde i sig. I dag har problemet blivit akut.

av Inger Enkvist

Illustration: Gunilla Hagström / Form Nation

Illustration: Gunilla Hagström / Form Nation

Upplysningsfilosoferna krävde utbildning för medborgarna för att dessa skulle kunna lämna ”okunnighetens mörker”, och de krävde meritokrati, att alla skulle bedömas efter sin duglighet och inte efter sin börd. I detta perspektiv framstår europeiska vänsterpartier inte som arvtagare till upplysningen. Tvärtom kan förvirringen i dagens skoldebatt sammankopplas med att skolan av politiker har setts som ett medel för olika politiska mål i stället för att ”bara” erbjuda utbildning. Vänstern har sedan minst ett halvt sekel betraktat utbildning som ett medel i klasskampen, och eftersom det gått bra ekonomiskt för västländerna har man inte tyckt sig behöva prioritera mellan en effektiv utbildning och den politiska användningen av utbildning. Nu är vi i ett annat läge. Asiatiska länder får allt bättre skolresultat och är allvarliga konkurrenter ekonomiskt, samtidigt som kostnaderna för västerländsk utbildning ökar snabbt.

I Sverige är det välkänt att 40-talisterna är en generation som i speciellt hög grad gjort en klassresa via utbildningssystemet. Fyrtiotalisterna växte upp när ekonomin pekade uppåt, elever från hem utan studietraditioner kunde få en god grund i realskolan och gymnasiet, skolformer som avslutades med nationella examina som gav en hög och jämn kvalitet överallt i landet. Att bli lärare var en attraktiv karriärväg, och det krävdes höga poäng för att komma in på ämneslärarutbildning. Denna situation ändrades i och med de skolreformer som diskuterades på 40- och 50-talet och infördes på 60-talet.

Riksdagsbeslutet 1950 om inrättande av enhetsskola, ett första steg mot grundskolan, föregicks av tio års utredning. I 1940 års skolutredning var ”läroverksgruppen” en majoritet. De förordade ett fyraårigt grundstadium och sedan differentiering. Minoriteten, ”folkskolegruppen”, ville ha en sexårig ”bottenskola”. Riksdagen beslöt till slut 1950 att inrätta nioårig enhetsskola, ett medvetet tvetydigt beslut. Senare tillsattes 1957 års skolberedning, där Stellan Arvidson och Alva Myrdal medverkade. Trots att resultatet av försöksverksamheten var negativt, antogs lagen om grundskola 1962.

Med den nya lagen ersätts realskolan, den praktiska realskolan, flickskolan och flera slags yrkesskolor av den nya grundskolan, vilket innebär att elever som skulle valt teori får mindre teori och mer praktik och elever som skulle valt praktik får mindre praktik och mer teori. Det talas praktiskt taget aldrig om vad som hände med själva ämnena, men för att bara ta ett enda exempel minskar timmarna i tyska och franska från nitton så kallade stadieveckotimmar i realskolan till elva i ettdera av språken och dessutom i en grundskoleklass där inte alla elever är studiemotiverade. I grundskolan finns ingen examen, och alla elever ska ”flyttas” oavsett om de lärt sig årskursens innehåll eller inte. 1964 tas beslutet att avskaffa studentexamen. Under mer än ett halvt sekel har Sverige i sitt skolväsende saknat nationell kontroll i form av examen. 

Sverige är ett intressant land i utbildningssammanhang, därför att de här reformerna infördes i ett extremt gynnsamt läge. Lästraditionen i Sverige var längre än i praktiskt laget alla andra länder. Sverige hade haft fred i ett hundra femtio år, inga större sociala problem fanns, och den ekonomiska situationen var god med framgångar för ett antal stora exportföretag som byggde på unika svenska uppfinningar. Det långa socialdemokratiska maktinnehav som präglade efterkrigsperioden i Sverige gör det därför rimligt att säga att det som hänt i svensk utbildning på ett tydligt sätt illustrerar vänsterns kluvenhet inför utbildning.

Kort uttryckt ger vänstern prov på en instrumentell syn på utbildning både politiskt och ekonomiskt, fast dessa två perspektiv inte sällan krockar. Det som lyser med sin frånvaro är tanken att utbildning i sig är värdefullt och ger människor större inte bara yrkesmässiga utan också personliga möjligheter i livet. Att enskilda elever från hem utan studietradition får utmärkta studieresultat är inget som vänstern som helhet gläder sig åt. Den eleven kan tvärtom ses som någon som har svikit gruppen. Misstanken finns också att personen kanske inte i fortsättningen identifierar sig politiskt med vänstern. Vi ska här se närmare på hur framträdande svenska socialdemokrater formulerade sig på 40- och 50-talet. Det visar sig att de framförde argument som liknar dem som förknippas med Michael Young.

Inger Enkvist skola utbildning vänstern meritokrati Alva Myrdal Stellan Arvidsson Tage Erlander Neo nr 3 2014  citat1

Marxisten och Labourpolitikern Michael Young (1915 –2002) publicerade 1958 Intelligensen som överklass. Meritokratins utveckling 1870–2033. Boken hade inspirerats av George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna nya värld, texter som också nämns i boken. Young var emellertid politiker och inte skönlitterär författare, och hans bok är inte en roman utan en ironisk politisk pamflett i form av en negativ utopi, en dystopi. Young tänker sig att samhället baseras på IQ-test, att utbildning blir ett privilegium för intelligenta och att det uppstår ett slags kastsamhälle. Han anser utbildningsexpansion vara negativ för Labourpartiet. När de utbildade är få, kan de uppfattas som privilegierade, vilket svetsar samman Labour mot dem, men om fler utbildas, försvinner den effekten. Tydligare än så kan vänsterns tveksamhet inför utbildning inte formuleras.

Young talar inte om innehållet i studierna, hans mål är det klasslösa samhället, och han är misstänksam mot utbildning därför att han menar att den kan öka de sociala skillnaderna. Han misstror speciellt familjens inflytande, eftersom han ansåg att den gav de privilegierade möjlighet att föra vidare sitt privilegium till sina barn genom att i hemmet ge dem kunskaper och fördelaktiga vanor. Young vill i stället ”ge” alla elever samma start i livet men tänker sig att detta kan ske utan att eleverna gör någon speciell ansträngning och utan att föräldrarna deltar i projektet. Young tänker sig att man ska komma bort från föreställningen om utbildning som social distinktion genom att inrikta utbildningen på det som är ekonomiskt lönsamt för samhället, det vill säga att den ska vara yrkesutbildning i bred bemärkelse. Även om utbildning är viktig för ekonomisk utveckling, är utbildade personer för honom i första hand klassfiender. Youngs bok har förblivit en referenspunkt för senare böcker med social och ekonomisk inriktning när det gäller temat utbildning och jämlikhet.

I Sverige får samma debatt fart i och med publiceringen av Kris i befolkningsfrågan (1935) där Gunnar och Alva Myrdal anlägger ett helhetsperspektiv på samhället. När det gäller utbildningen räknar de upp ett antal punkter som kommer att bli centrala i debatten, som förlängning av skolplikten, kritik mot lärarutbildningen som inte tillräckligt inriktad på psykologi och sociologi och långtgående förslag om att skolarbetet ska baseras på grupparbete och individuellt arbete. Tanken är att om elever kan välja uppgifter, studietakt och arbetssätt, kommer alla att prestera sitt bästa oavsett sina förutsättningar. Det viktiga är inte att nå ett visst studiemål utan att alla elever studerar tillsammans. Uttrycket ”boklig bildning” används ironiskt, och i stället talas det om att fostra en ny sorts människa via nya arbetsmetoder. Skälet till omläggningen av skolans verksamhet sägs vara att det moderna livet både i arbetslivet och i det personliga livet kräver självständighet. Skolan ses som en kugge i ett modernt samhällsmaskineri snarare än som en organisation för att se till att medborgarna har kunskaper och färdigheter.

Alva Myrdal utsågs senare till ledamot av 1946 års skolkommission och av 1957 års skolberedning tillsammans med Stellan Arvidson. En tredje viktig person i sammanhanget är Tage Erlander som var statsminister vid den här tiden, tidigare hade varit ecklesiastikminister och var väl insatt i skolfrågor. Alva Myrdal förknippas främst med tilltron till att det är möjligt att individualisera undervisningen inom klassens ram. Elever skulle kunna arbeta på helt olika nivåer och med olika inriktning i samma klassrum samtidigt, det vill säga att varje elev ska i princip ha en egen lärogång. Detta betyder att den gemensamma undervisningen i det närmaste försvinner. Eleverna kan ju inte ta till sig samma förklaringar, eftersom de befinner sig i olika faser av inlärningen. Alva Myrdal var övertygad om att elevernas kunskaper skulle bli lika bra eller bättre på detta sätt och dessutom skulle de fostras socialt genom de nya arbetsformerna. Lärarnas invändningar avvisas och deras erfarenhet ogiltigförklaras därför att de representerar nuet och det förflutna. Avsikten är ju att införa ett nytt sätt att organisera klasser och en ny lärarutbildning. Alva Myrdal påstår med eftertryck, men utan bevis, att kvaliteten kommer att bli bättre i det nya systemet, och hon får så småningom det socialdemokratiska partiet med sig. Den förste hon ”omvänder” är Stellan Arvidson, som går från att vara en försvarare av bildning till att bli en försvarare av skolan som instrument för social utjämning.

Tage Erlander har ett speciellt kapitel om skolreformerna i sina memoarer 1940–1949 (1973). Han, som anses moderat jämfört med radikaler som Alva Myrdal och Stellan Arvidson, är helt ideologisk i sin beskrivning av skoldebatten. På de sjutton sidor han ägnar skolreformerna nämner han inget om att utbildning har ett värde i sig eller att Sverige behöver utbildade personer. Nej, utbildningen är en del av klasskampen, och realskolan och gymnasiet representerar fienden. I följande citat har de rent ideologiska signalorden markerats:

Det var skolformer sprungna ur ett privilegiebemängt samhälle. Båda var ägnade att vidmakthålla en elit av medborgare som skulle fylla de mest betydelsefulla positionerna i samhället. Hela utbildningssystemet, inklusive intagningsbestämmelserna och examinationen, var inriktat på att eleverna verkligen skulle tillgodogöra sig en undervisning som utgick från bestämda kursplaner. Små möjligheter gavs att anpassa utbildningen efter barnens läggning (233).

Att Erlander talar om barn när han refererar till elever kan nog hänföras till inflytande från Alva Myrdal liksom hans avvisande av kursplaner.

Erlander var som bekant gift med en matematiklärare, men han nämner inte med ett ord att det behövs ansträngning för att tillägna sig kunskaper. Hans förklaringsmodell är inriktad på sociala orättvisor och på det som kommit att kallas socioekonomisk status:

Intagningen till realskolan skedde genom prov, i allmänhet redan när barnen var i tio-årsåldern. Det var den första sorteringsstationen. Examenssystemet betydde att skolan varje år kuggade ut elever som inte klarade fordringarna. Det var den andra sorteringsstationen. Mellan dem fanns betygssystemet, som angav vem som var prima och vem som var sekunda. / Hela detta intagnings- och examenssystem underströk de sociala skillnaderna mellan olika skolformer. Ett barn från ett välbärgat hem hade mycket större möjligheter att få hjälp med stödundervisning än ett barn, vars föräldrar var obemedlade. Intagningen till realskolan redan före tonåren gynnade barn ur studieinriktade hem (233-234).

Erlander är en av många som ser krav på kunskaper i skolan som auktoritärt. Det har blivit vanligt i debatten att inte skilja mellan begreppet att vara auktoritär och att ha auktoritet:

Då kunde inte skolan samtidigt i sitt inre liv vara auktoritärt uppbyggd. Då kunde man inte ha kvar snäva gallrings- och examensmetoder. Här fanns ett problem. Mina funderingar pekade på att det inte räckte med organisatoriska förändringar. Man måste också reformera skolans inre liv (237).

Erlander nämner Alva Myrdals energiskt drivna idé om individualisering inom klassens ram, och det är intressant att Erlander säger att han var glad att till skolkommissionen kunna knyta Stellan Arvidson. Erlander är helt medveten om att den överväldigande majoriteten lärare är motståndare till förslaget om den nioåriga sammanhållna enhetsskolan. Just därför var det politiskt värdefullt att ha Arvidson knuten till reformen:

För mig var det en klar fördel att till kommissionen kunna knyta en framstående läroverkslärare, som omprövat uppfattningar, vilka med olika motiveringar och utgångspunkter hade stor utbredning bland hans kolleger (239).

Stellan Arvidson (1902-1997) fick stort inflytande i 1946 års skolkommission och 1957 års skolberedning. Förutom skolpolitik är Arvidson känd för att han doktorerat i litteraturvetenskap och för att ha beundrat DDR. Historikern Birgitta Almgren understryker i Inte bara Stasi … Relationer Sverige – DDR 1949-1990 (2009) att Arvidson hade ett selektivt seende och en polariserad världsbild när det gällde DDR och Sovjetunionen. På en lapp som återfanns i hans kvarlåtenskap räknar han upp vad han själv ansåg vara det viktigaste han gjort:

Skolpolitiker, rektor för lärarutbildningen i Stockholm, socialdemokratisk riksdagsman, professor i svensk litteratur och lyriker. Ordförande i Svenska Författarföreningen 1950–1965, suppleant i styrelsen för Sveriges Radio, vice ordförande i Dramatens styrelse 1964–1973, ordförande i Förbundet Sverige–DDR 1968–1987 och i Svenska Fredskommittén 1973–1988, marxist, kämpande ateist och i mer än 60 år hängiven Thorildforskare (408).

Arvidson var med andra ord en synnerligen central person i svenskt kulturliv. För att förstå Arvidsons tänkande kan man studera Enhetsskolan förverkligas från 1959, där han i eget namn talar om skolreformerna fast han också ofta identifierar sig med skolkommissionen. Liksom Alva Myrdal avvisar Arvidson invändningen att kunskaperna sjunker med den nya organisationen och uppehåller sig i stället vid hur annorlunda och mycket bättre saker och ting kommer bli, en attityd som skulle kunna kallas voluntarism och som påminner om boktiteln Politik är att vilja.

Ordet kunskap nämns nästan aldrig annat än ur perspektivet att elevernas lika rättigheter kräver att alla ska ha lärare med lika bra kunskaper. Frågan om realskolan framställs som en kamp mellan läroverkslärare och folkskollärare, det vill säga en intressekamp mellan vuxna. De förra förespråkade en tidig uppdelning för att de teoretiskt inriktade eleverna skulle nå bättre studieresultat, medan en del folkskollärare ville att de teoretiskt lagda eleverna i stället skulle gå kvar i folkskolan och utgöra draghjälp åt de mindre duktiga. Arvidson vill förhindra meritokrati och främja att teoretiska och praktiska områden jämställs både inom och utanför skolan. Skolan framställs tydligt som en del av den sociala ingenjörskonsten. Young nämns i förbifarten.

Liksom Alva Myrdal sätter Stellan Arvidson fokus på aktivitetspedagogiska metoder som grupparbete och individuellt arbete. I läxdebatten menar han att det är orättvist att ha läxor eftersom de svagare eleverna behöver arbeta mer med läxorna. Läxorna sätts alltså inte i relation till elevens kunskapsresultat. Han tror på ”hastighetsindividualisering” genom att eleverna ”sitter och räknar var för sig under lektionerna och kanske också på eget initiativ under fritiden, läraren går omkring i klassen, studerar elevernas arbete, ingriper hjälpande och förklarande när så behövs och kan utan svårighet konstatera, när en elev behärskar ett område och bör tillåtas gå över till ett nytt” (94). Stora förhoppningar är knutna till metoden: ”Den väsentliga vinsten med en individualisering av detta slag – utom att man tillvaratar elevens utvecklingsmöjligheter – är att man inte dödar intresset: eleverna känner hela tiden, att de går framåt, att de övervinner svårigheter, att de erövrar nya områden” (94). När vi vet hur det gick just i matematik med just den metoden, ger texten ett egendomligt intryck.

Termen ”kurs” ska inte användas, eftersom den nya skolan inte ska ha kurser i traditionell mening. Den ansvarige ministern menar att en ”för stark belastning med minnesstoff kan bli direkt skadlig” (88). Avsikten är inte att lära ut samma innehåll som realskolan lärde ut, förtydligar Arvidsons medförfattare:

I enhetsskolan skall eleverna inte trimmas i konsten att skriva traditionella uppsatser, inte trimmas att grammatiskt korrekt skriva det främmande språket, inte inriktas på de traditionella taluppgifterna. Som förut påvisats är målsättningen en annan och naturligare. Den är dessutom varierad med hänsyn till den enskilda elevens begåvning, läggning och intressen (280).

Att de i verksamheten aktiva, lärarna, säger att bilden både av elever och lärare är orealistisk påverkar inte besluten.

Sverige har fullt ut genomfört Alva Myrdals utopi att varje elev ska ha rätt att studera i egen takt inom ramen för den sammanhållna klassen och att lärarens roll är att ge hjälp och stöd, lika mycket socialt och psykologiskt som intellektuellt. Det är en svindlande tanke att inse att alla svenskars skolgång under mer än ett halvt sekel utformats av en handfull personers trosvissa men obevisade påståenden. Speciellt anmärkningsvärt är det att Alva Myrdal, Stellan Arvidson och Tage Erlander, som var intelligenta och högt utbildade personer, drev igenom lagar som begränsade andra lika intelligenta svenskars möjlighet att utbilda sig.

SInger Enkvist skola utbildning vänstern meritokrati Alva Myrdal Stellan Arvidsson Tage Erlander Neo nr 3 2014  citat2

Den svenska debatten efter de dåliga Pisa-resultaten har än en gång illustrerat vänsterns kluvenhet inför kunskaper. Det nya mantrat är likvärdighet i skolan. Pisa-resultaten pekar på två problem varav den minskade likvärdigheten är ett, men det andra är att resultaten för alla grupper sjunkit kraftigt. Sveriges framtid ser allt mindre ljus ut, eftersom kvaliteten på alla områden i samhället sjunker när arbetskraften är sämre utbildad.

Det kan också påpekas att de asiatiska länder som snabbt har byggt upp sina utbildningssystem inte alls har tänkt som europeiska socialdemokrater. De har i stället frågat sig hur de så snabbt och så billigt som möjligt kan öka kunskaperna i exempelvis matematik och engelska i befolkningen. Ingen tvekan har rått om att det är kunskapsnivån som ska driva utvecklingen och att målet är att gå förbi västländerna. En förklaring till deras effektivitet är just att de inte plågats av den västerländska vänsterns kluvna inställning till kunskap.

Den brittiska ekonomen Alison Wolf nämner Michael Young i sin studie Does education matter? Myths about education and economic growth (2002). Wolf konstaterar att ekonomer och sociologer knappt talar om utbildning som ett värde i sig för en person. Utbildning ses antingen som ett instrument för social utjämning eller som en ekonomisk produktionsfaktor. När utbildningssystemet används för social utjämning snarare än för utbildning, undergrävs emellertid förtroendet mellan lärarna och allmänheten, menar Wolf. Hon antyder också att det är den politiska användningen av utbildning som lett till att de duktigaste studenterna inte längre vill bli lärare. Politikernas ingrepp i utbildningen har enligt henne varit skadliga för ekonomisk tillväxt, för intellektuell kreativitet och för kvaliteten i den offentliga debatten.

Wolf tror att utbildningsexpansionen drivs av en allmän idé om att utbildning är bra för ekonomisk tillväxt, men när en utbildningsexpansion sker samtidigt som innehållet utarmas kan resultatet bli det motsatta. Tilltron till skolbetyg är nu så svag hos arbetsgivare att många kräver ett universitetsdiplom för att vara säkra på att den sökande är målmedveten och har en allmän intellektuell förmåga. Wolf beskriver inte dagens universitetsutbildade som en meritokrati utan som en pseudoelit bestående av många medelmåttigt utbildade personer.

Det väsentliga för en persons framgång som vuxen lärs in mycket tidigt, framhåller Wolf. Det viktiga är att låg- och mellanstadierna ger en stabil grund i läsning, skrivning och matematik, alltså att eleverna ska kunna läsa flytande och förstå vad de läser, de ska kunna skriva korrekt, och de ska dessutom förstå information som förmedlas i siffror. Wolf menar att västländer nu offrar kvalitet för kvantitet, något som snarare kan minska den ekonomiska tillväxten. Att skicka illa förberedda elever vidare till yrkesutbildning eller universitetsutbildning är vare sig intelligent eller ekonomiskt rationellt. Särskilt att låta yrkesutbildningsplatserna upptas av personer som inte har grundläggande kunskaper resulterar snabbt i brist på yrkeskunnigt folk. Hennes slutsats är att utbildningar inte ska göras längre, utan bättre.

Wolfs övergripande tes är att universitetsutbildning är övervärderad ur ekonomisk synvinkel och att en god grundskoleutbildning är det väsentliga för yrkeslivet. Om eleven dessutom studerar matematik till studentexamensnivå, hamnar eleven bland de personer som får hög lön på arbetsmarknaden. Matematikbetyg står inte bara för kunskaper i matematik utan visar också att eleven är målinriktad, kan koncentrera sig och är kapabel att tänka logiskt. Väsentliga egenskaper i yrkeslivet.

De franska samhällsvetarna Hervé Le Bras och Emmanuel Todd nämner Michael Young i en studie över Frankrike av i dag och konstaterar att utvecklingen gått åt ett annat håll än han förutsåg. Young såg samhället utbildningsmässigt som en pyramid med bred bas och liten topp, men nu har den pyramiden vänts upp och ner, påpekar de franska forskarna (Le mystère français, 2013). Redan för ett par år sedan hade 48 procent av de yngre fransmännen studentexamen och någon typ av universitetsstudier, medan 12 procent inte hade avslutningsbetyg från grundskolan. Mellan de två grupperna fanns 40 procent som hade kortare yrkesutbildningar upp till gymnasienivå. Med en sådan fördelning är det svårt att tro att ”proletariatet” ska kunna leda samhällsutvecklingen, som Young tänkte sig, samtidigt som de personer som bara har kort utbildning tvärtom kan utvecklas till en svårhanterad grupp i samhället. En annan potentiellt missnöjd grupp utgörs av de personer som utbildat sig men sedan inte fått anställning i nivå med sin utbildning, kanske därför att deras utbildning egentligen är tunn. De ouppfyllda förväntningarna kan leda till ett avståndstagande från samhället.

Le Bras–Todd konstaterar att dagens fransmän är den generation som har högst formell utbildningsnivå någonsin och att utbildningsexplosionen ägt rum samtidigt som kyrkans roll minskat, färre gifter sig, industrin nästan har försvunnit och invandringen har gett Frankrike ett nytt utseende. Tidigare iakttagna samband mellan utbildning och politiska attityder gäller inte längre.

Det skulle ha förvirrat Young att de båda socialistiska presidenterna Mitterrand och Hollande kom till makten 1981 respektive 2012 med 51 procent av rösterna men med stöd från helt olika grupper. 2012 kom många socialiströster från områden där katolska kyrkan tidigare var stark och där familjesammanhållning och utbildningstradition är påfallande god. Områden som tidigare röstade kommunistiskt stödde 2012 Front National.

Utbildningsjournalisten Nicholas Lemann nämner också Young i en välkänd studie över tester i det amerikanska utbildningsväsendet, The big test. The secret history of the American meritocracy (1999). Lemann har studerat hur idén med tester i utbildningsvärlden växte fram i samband med första och framför allt andra världskriget, när ett stort antal män skulle placeras på lämpligast möjliga post i krigsmakten. Efter kriget samverkar flera faktorer till att testning blir viktigt framför allt vid antagning till universitet. Den berömda lag som gav före detta soldater rätt till bland annat universitetsutbildning, the GI-bill, inledde en oväntat snabb och allmän expansion av antalet universitetsstudenter och bidrog till att det blev aktuellt med urval. Flera universitet ville också bredda sin rekrytering till hela landet, och då var tester mer praktiskt än personliga möten med kandidaterna.

Intagning via test sågs som demokratiskt när det infördes, eftersom det erbjöd möjligheter för talanger från alla sociala och etniska grupper att göra sig gällande, det vill säga att meritokrati sågs som demokrati. Det diskuteras dock fortfarande om man bör använda intelligenstest, kunskapstest eller test som visar om kandidaten är ”redo” för universitetsstudier. Det berömda SAT (Scholastic Aptitude Test) som nu dominerar är just ett test av den tredje typen. Den verkar kanske mer ”öppen” än kunskapstest, men Lemann förordar kunskapstest som mer demokratiskt och mer ändamålsenligt. Lemann tror sammanfattningsvis att den starkaste effekten av testen har varit att ge universitetsutbildade status som intellektuell överklass, ett helt nytt inslag i det amerikanska samhället. En effekt är att personer utan universitetsutbildning ses som mindre attraktiv arbetskraft, ungefär som Young hävdade.

Inger Enkvist skola utbildning vänstern meritokrati Alva Myrdal Stellan Arvidsson Tage Erlander Neo nr 3 2014  citat3

USA har drivit en rad projekt för att öka jämlikheten inom utbildning. Kända exempel är förskoleprojektet Head Start för afroamerikanska barn och ”bussning” mellan skoldistrikt. På universitetsnivå förekommer mer eller mindre öppen kvotering med beteckningen ”affirmative action”. Trots alla ansträngningar är resultaten inte så imponerande som man hade hoppats. Clifford Adelman vid USA:s utbildningsdepartement i Washington har gjort ett mycket ambitiöst försök att med en arsenal av statistik sätta fingret på vad det är som verkligen hjälper elever från problemområden att bli framgångsrika i utbildningsavseende. Hans ofta citerade bok heter Answers in the tool box (1999).

Adelman definierar framgång som att komma in på universitet och verkligen avsluta en fyraårig college-examen. Hur ser bakgrunden ut för de elever från en ogynnsam bakgrund som lyckas med detta? Hans statistik visar att de åtgärder som oftast vidtas inte är de rätta. Det avgörande visar sig inte vara ekonomiskt stöd eller stödkurser i läsning eller matematik på universitetet utan att det finns intellektuellt kvalificerade kurser att läsa vid high-school också i svåra områden. De elever som redan under gymnasieåren lärt sig att studera systematiskt och att klara av svåra kurser är de som senare klarar att genomföra ett fyraårigt universitetsstudieprogram. Det väsentliga är kombinationen av förkunskaper och studievana. Precis som Lemann, drar Adelman slutsatsen att det vore bättre att basera intagningen till universitet på kunskapsprov än på SAT. Med andra ord har han funnit att det som mest gynnar de här eleverna är en situation liknande den som de svenska 40-talisterna befann sig i och som avskaffades av Myrdal, Arvidson och Erlander.

Journalisten Christopher Hayes hänvisar också till Young i Twilight of the elites. America after meritocracy (2012), en rasande attack på personer utbildade vid elituniversitet. Han skyller alla problem och skandaler i USA under de senaste femton åren på personer från berömda universitet som innehaft nyckelposter i stat och företag. Hayes hör till dem som menar att man kan ”ge” utbildning och att den bör ”distribueras”. Samtidigt är han fientlig till innehållet i den kunskap som ges. Ett modernt och tydligt exempel på vänsterns kluvenhet inför utbildning.

Youngs bok påminner dagens läsare om vilka enorma förändringar som västerländska samhällen genomgått på femtio år. Den sociala ingenjörskonst som Young och Labour förordade på 1950-talet har visat sig ge delvis andra resultat än man tänkte sig. Dagens problem i länder som Sverige är hur man överhuvudtaget ska få elever att studera målmedvetet, hur lärarnas status ska återupprättas, och hur man ska locka duktiga personer till läraryrket. Young såg utbildning som något som var oföränderligt till sin karaktär, men nu vet vi att politiska ingripanden kan förändra ett utbildningssystem till oigenkännlighet. Young förutsåg inte heller att vi i dag anlägger globala perspektiv på de här frågorna och att det upplevs som en fara om ett lands utbildningsstandard sjunker.

Det som är intressant med Youngs bok i  dag är att den ställer läsaren inför både en historisk och en kontrafaktisk situation, vilket får oss att tänka efter. En observation är att vissa ord inte längre används på samma sätt. Ordet ”intelligens” är nu tabubelagt i debatten liksom ordet ”elit”. Ordet ”merit” kan syfta på nästan vad som helst, och ordet ”meritokrati” undviks. Debatten i Sverige efter de senaste Pisa-resultaten visar att vi fortfarande inte lämnat den ideologi som Alva Myrdal och Stellan Arvidson introducerade, men få pekar på sambandet mellan den utopin och Pisa-resultaten.

Inger Enkvist skola utbildning vänstern meritokrati Alva Myrdal Stellan Arvidsson Tage Erlander Neo nr 3 2014  presentation

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar


4 kommentarer

  1. Klasskamp i klassrummet (En följetong om skolan) | harkling says: 20 januari, 2015 kl. 18:00

    […] Hur ska man kunna sätta sig in i samhällsfrågor och bilda sig en uppfattning om man inte klarar att läsa och förstå en tidningsartikel eller inte förstår orden som används i media? Hur ska man kunna skriva brev, debattinlägg, ansökningar om man inte har fått ens elementära regler för skrivande? Hur ska man bli tagen på allvar om man inte kan stava och formulera en begriplig text? Ändå har det i decennier propagerats för att lärare ska använda metoder som innebär ”att söka sin egen kunskap”, utan att garantera eleverna den kunskapsbas som ett sådant arbetssätt kräver. Finns det ett medvetet syfte att hålla en låg kunskapsnivå hos befolkningen för att lättare kunna manipulera och skapa gehör för politiskt önskvärda åsikter? Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, framför intressanta fakta i magasinet NEO, nr 3, 2014, ”Klasskamp i skolan” http://magasinetneo.se/artiklar/klasskamp-i-skolan/ […]

    Svara
  2. Rikard Höglund says: 27 november, 2014 kl. 18:03

    Hej. Kan inte annat än instämma med professor Enkvist. Den postmoderna marxismens förklaringsmodell är snart sagt allenarådande inom den svenska skolan. Till detta skall läggas den fundamentalistiska tron på att vi alla saknar egen vilja utan är formade av strukturer. Hur dessa själva ser ut rent konkret, vem eller vilka som avgör hur de styr, och hur denna styrningen går till i praktiken kan man varken diskutera eller leda i bevis. Att vara vänster betyder att man vet att man har rätt.

    Att vara lärare innebär att acceptera att bli behandlad som att allt vad barnet tar sig för i skolan är ditt fel. Om barnet slarvar bort en jacka under en utflykt är det ditt fel. Om du förklarar för elever, föräldrar samt kollegor och skolledning att du kan tillhandahålla kunskap och träningsmetoder för inlärning och uppövande av studieteknik, men inte vara förälder eller uppfostrare får du höra som svar att du missförstått ditt uppdrag. Om du därtill hävdar att eleven måste utföra skolarbete för att lära sig så är du en gammal tyrann.

    Jag som skriver är en långtidssjukskriven gymnasielärare i arbetsträning. Jag kommer inte att välja att arbeta i den svenska skolan. Aldrig! Inte för några pengar. ’Man skall inte göra sig till hund för ett ben’.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard Höglund

    Svara
  3. Lennart Bengtsson says: 18 oktober, 2014 kl. 10:08

    En utmärkt artikel av Inger Enkvist som tydligt visar hur en suddig vänsterideologi effektivt lyckats förstöra ett på många sätt utmärkt svenskt utbildningssystem. Frågan är hur långt förfallet skall fortsätta innan en verklig ändring kommer till stånd. Sannolikt kommer detta inte att inträffa förrän efter en omfattande ekonomisk nedgång av liknande slag som i Grekland eller Argentina. En annan möjlighet är att Sverige som nation uppgår i en framtida europeisk förbundsstat och därvid kommer att ledas av mer framsynta och kompetenta politiker ungefär som DDR upphörde och blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland.

    Svara
  4. Arne says: 27 juli, 2014 kl. 09:25

    Det blir inte lätt att vända detta i Sverige. Artikeln avslöjar förtjänstfullt sambandet mellan att vänstern har behov av en underklass för sitt existensberättigande. Denna underklass fylls idag på i snabb takt i Sverige, vi får den värsta av alla världar.

    Det absurda i att att ett helt folk kan hylla Zlatan men att det är fult att vara mer intelligent eller arbetsam i skolan har funnits länge i Sverige. Jag kommer ihåg på högstadiet (född på mitten av sextiotalet) när det huvudsakliga berömmet jag fick av min klassföreståndare för att jag alltid var bland de 2-3 bästa var att jag höll det för mig själv. Samtidigt fick vi som inte motiverades av fotboll tidigt läxan att man blir vald sist om man inte kämpar eller har talang.

    De som var lata eller dåliga i matematik, men bra i fotboll, skulle det däremot gullas med och läggas extraresurser på. Flrera av dessa har det gått mycket dåligt i livet för.

    När jag ville prata mål och läroplan på första föräldramötet för min dotter så tittade alla på mig som jag var från rymden, det talades webbsida, facebook, email, ipad (min kommentar att man kunde använt skrivmaskin på samma sätt föll inte i god jord) och problem med när barnen fick sin frukt.

    Det gick inte ens två veckor innan flera föräldrar tyckte att det gavs för mycket läxa. Skolan ställde omedelbart upp med gratis läxhjälp.
    Det enda ljuset var att läraren var gammal i gården och stod på sig med läxorna. Detta i en mycket priviligierade del av Sverige. Det antielitistiska inom all tankeverksamhet gör enorm skada i Sverige, det gick tidigare men i kombinationen med den enorma invandringen från eftersatta regioner har vi fått en häxbrygd som ser olösbar ut. Om man inte kan laga saker så går de sönder, de nästa 20 åren ser inte ljusa ut.

    Vh

    Arne

    Svara