Jag, en populist!

Därför bedrar politikerna sina väljare.

av Nils Lundgren

Nils Lundgren Neo nr 3 2013 pres

Jag är enligt svenskt synsätt en föraktlig populist. I en färsk rapport säger jag: ”De politiska etablissemangen har överlag varit inställda på … att vidga området för politisk integration till nya områden och centralisera allt fler av besluten på dessa områden till EU:s institutioner … Väljarna tycks däremot ofta(st) kritiska mot att den politiska makten flyttas från det egna landets regering och parlament till EU-nivån.” Nils Lundgren eu populist Neo nr 5 2013

Utslag av politikerförakt och populism? Absolut inte! Jag stöder mig på etablerad vetenskap. Den moderna teorin för politisk ekonomi (theory of public choice) är resultatet av ett halvsekels forskning och har fått minst fyra ekonomipris till Alfred Nobels minne. Men våra politiker ropar genast populism, när man påpekar att de i EU-frågan inte representerar väljarna utan fungerar som ett politiskt etablissemang. De blockerar demokratisk debatt om EU.

Hur ser forskningen ut på området? Grunden är principal-agent-analysen (beställar-utförar-analysen). Hur kan till exempel ett företag säkra att en anställd utför det som står i kontraktet? Beställarens intresse sammanfaller ju inte automatiskt med utförarens. Lösningarna är incitament som ackordslön och provision på försäljning, övervakning och risk för uppsägning. Allt välkända företeelser.

Teorin för politisk ekonomi tillämpar principal-agentanalysen på den representativa demokratin. Väljarna är beställare som utser politiska representanter att utföra deras uppdrag. Men utförs de? Politiker är som andra människor, varken sämre eller bättre. De arbetar för sina egna mål. Så hur säkrar vi att politikerna faktiskt utför sina uppdrag från folket?

Tanken är att väljarna utkräver ansvar. Politikerna blir inte omvalda om de inte utför väljarnas uppdrag.

Men den politiska klassen lyckas ju centralisera den politiska makten till Bryssel mot väljarnas vilja. Det ser vi av opinionsmätningar och av alla bakslag för EU-projekt som går till folkomröstning i stället för att beslutas av politiker. För tio år sedan stod den svenska politiska eliten på ja-sidan i EMU-folkomröstningen och satte världsrekord i kampanjpengar per väljare. Svenska folket sa ändå nej med 56 procent mot 42. Tre år senare folkomröstade Frankrike och Holland om förslaget till Konstitution för Europa, ett avgörande steg mot en europeisk förbundsstat. Det blev kraftfulla nej med högt valdeltagande i dessa två grundarländer, trots att den politiska eliten stod för ett ja. Exemplen är legio.

Oenigheten mellan väljarna och den politiska eliten om maktkoncentration till Bryssel borde medföra att politiker inte blir omvalda. Men så fungerar det inte. Konkreta EU-frågor debatteras inte i nationella valkampanjer. De drunknar i inhemska strider kring vård, skola och skatter. Ansvar för EU-politiken går inte att utkräva.

Den demokratiska lösningen är uppenbar: folkomröstningar om alla förslag att flytta politisk makt från EU-länderna till Bryssel. Så går det till i Schweiz. Därför behålls makten i kantonerna i stället för att kontinuerligt glida till huvudstaden Bern. Folkomröstning är den konstitutionella spärr som krävs för att EU ska utvecklas på demokratisk grund. David Cameron kan ha startat en historisk process med sin plan för brittisk folkomröstning. Hotet mot Europas framtid är inte Storbritannien utan EU:s politiska etablissemang.

Nils Lundgren eu populist Neo nr 5 2013

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2013

Lämna en kommentar