Porträtt: Hilde Schramm

”Jag älskade min far väldigt mycket”

Hon har ägnat en stor del av sitt liv åt politiken. Och åt att betala tillbaka sin pappas skuld.

av Lizzie Oved Scheja

Hilde Schramm porträtt Neo nr 6 2012 Lizzie Oved Scheja

Jag träffar Hilde Schramm, dotter till Hitlers gode vän, arkitekt och rustningsminister Albert Speer, i hennes vackra fin de siècle-hus i södra delen av Berlin. Hon har dukat upp ett bord med kakor, pretzels, smör och te i sitt vardagsrum.

Vi har svårt att få igång samtalet, och fastnar en stund i en diskussion kring pretzels. Hilde Schramm vill egentligen inte ge intervjuer, och hon undviker helst medial uppmärksamhet. Det är bara en av flera paradoxer med henne; tidigare var hon aktiv som frispråkig politiker för De gröna i Berlin, och en känd profil i den tyska offentligheten. Hon har länge undvikit att prata om sin far, eftersom hon inte velat få sin identitet präglad av arvet från nazismen. Inte heller talar hon mycket om sitt politiska arbete med den stiftelse som hon byggt upp, Zurückgeben (”ge tillbaka”), som stöder judiska kvinnor inom konst och vetenskap. Medlen till stiftelsen fick Hilde Schramm när hon sålde tre konstverk som hon ärvt av sin far. Hon antog att de var stulen judisk egendom.

Hilde Schramm visar mig sin bok Meine Lehrerin, Dr Dora Lux (”Min lärarinna, dr Dora Lux”), som kom ut förra våren. Ett foto av Dora Lux pryder omslaget. Hon ser judisk ut, vilket till slut blir en ingång till samtalet.Dora Lux Hilde Schramm Neo nr 6 2012

Varför skrev du en bok om din lärarinna?

– Jag blev fascinerad av henne.

– Hon var min lärare under mina två sista år på flickgymnasiet,  1953–55. Hon var en vänstersinnad liberal som motsatte sig stalinismen och allt dogmatiskt tänkande överhuvudtaget. Hon behandlade alla elever lika, och hon lärde mig att det finns olika perspektiv på historien.

Undervisade hon även om olika perspektiv på nazisterna och kriget?

– Hon pratade inte om kriget. Du måste förstå att det inte var någon som pratade om det. De som överlevde nazismen och kriget såg framåt, mot en bättre framtid.

– Jag inser givetvis att vi inte var så modiga. Vi slapp gå igenom de svårigheter som tidigare generationer varit tvungna att möta.

Hon var judinna, eller hur? Hon ser judisk ut på bilden här på omslaget.

(Hilde tittar på mig med ett förvånat uttryck, som om  jag sagt något olämpligt.)

– Du kan säga det, men ja, jag är glad att du säger det. Att hon … ser judisk ut. Eftersom hon, antar jag, faktiskt gör det. Men man kan inte prata på det viset. Man kan inte säga att någon ser judisk ut.

– Hennes utseende är dock mycket typiskt, som taget från nazistiskt propagandamaterial. Jag är nästan övertygad om att jag faktiskt såg hennes ansikte på en sådan pamflett … Men vad jag ser i hennes ansikte är humanism. Det är ett humanistiskt ansikte.

Var det därför du skrev boken, för att hon var judinna?

– Det hade speciell betydelse för mig, ja. När jag växte upp träffade jag aldrig några judar förutom under min tid som utbytesstudent i USA. I Tyskland fanns det knappt några judar längre, och de som var kvar ville sällan öppet identifiera sig som det. Dora Lux berättade heller aldrig att hon var judisk. Hon tillhörde en assimilerad familj och döptes som barn. I vuxen ålder blev hon ateist.

Hon visste förmodligen vem du var.

– Alla kände varandra men ingen sade något. Ingen av sidorna. Det var tyst från både offer och förövare. Och ingen vågade fråga vår lärarinna om hon var judinna.

Det är svårt att föreställa sig hur skolan kunde placera en person med din bakgrund tillsammans med en person som hon under samma tak så snart efter kriget. Och ingen sade något.

– Tystnaden räddade oss. Vi var tvungna att överleva och då kunde vi inte hålla på och uppmärksamma varje människas personliga bakgrund. I Östtyskland kunde lärare som tillhört nazistregimen fortsätta att arbeta i skolorna, men det tilläts inte i Västtyskland. Tystnaden bestod till 1980-talet, och det var först då som folk började bearbeta såren. Den yngre tyska generationen började ställa tuffa frågor och ta itu med skulden och skammen. Det behövdes ett avstånd på nästan en hel generation innan vi vågade ta ansvar för vårt förflutna.

– På grund av min bakgrund tvingades jag att konfrontera nazismen tidigare. Jag kunde inte komma undan skulden eftersom min pappa var den han var. Därför var det avgörande för min överlevnad att jag blev påverkad av humanistiska människor som Dora Lux, som på alla vis förkroppsligade motståndet mot den nazistiska ideologin.Hilde Schramm Neo nr 6 2012 citat

Var undervisning om nazitiden en del av läroplanen i efterkrigstidens Tyskland?

– Det låg för nära i tiden. Ingen visste hur man skulle närma sig ämnet och vad gäller den lilla undervisning som bedrevs så genomfördes den dåligt. Det var i praktiken helt tyst. Och min skola var speciell, den präglades av socialistiska, liberala och antifascistiska idéer och placerade flickor från båda sidorna tillsammans.

– Jag minns särskilt en tjej … Jag visste att hon var en förflyttad flicka … Jag bara visste att hon var … judisk, ja judisk. Situationen var hyperkänslig och ingen visste hur man skulle beröra det, hur man frågar om hjälp, eller vilken hjälp som kunde erbjudas dem som drabbats – på båda sidor. Dora Lux med sin speciella bakgrund är ett tydligt exempel på komplexiteten i vår gemensamma historia. Allt vi visste var att våra lärare alla hade varit motståndare till nazisterna.

Du och din far brevväxlade de tjugo år som han satt i fängelse i Spandau.

– Där fanns de officiella breven som censurerades av fängelsemyndigheten och i dem rekonstruerade jag min verklighet, enligt de krav som censuren ställde. Det fanns också andra brev, som jag fick hjälp att smuggla till och från fängelset, som var mer personliga och djupare. I de breven ställde jag tuffare frågor till min pappa, och han svarade på dem. Hilde Schramm porträtt Albert Speer Neo nr 6 2012

– Men när han släpptes från fängelset ville jag inte återuppta vår relation. Jag ville inte att han skulle vara nära mig eftersom jag inte ville tillbringa hela mitt liv som dotter till min far, till Albert Speer. Jag hade mitt eget liv att leva, privat och politiskt och ville inte vara upptagen med honom och att ständigt hantera hans förflutna. Han förstod mig faktiskt. Han hade förutsett det.

Hur kunde din beundran för Dora Lux och din relation till din far samexistera?

– Jag kan inte riktigt prata mer om min far. Jag älskade honom väldigt mycket.

Det finns vackra bilder av dig med din far.

–  Jag var den som stod honom närmast.

Det finns bilder av dig med Hitler.

– Alltid samma bilder…

Artikeln publicerad i Neo #6 - 2012

Lämna en kommentar


2 kommentarer

  1. Marie Loskär says: 11 september, 2014 kl. 20:38

    En intressant artikel, psykologiskt och historiskt / politiskt. Hildes uttalanden verkar trovärdiga och förståeliga och visar en kvinna med intelligens och förmåga att se klart och nyanserat.
    Tack för läsning, M JeannaQvarnström- L

    Svara