Recension: Isabella Löwengrip

Isabellas hemligheter

Hon vill lära unga att tycka om sig själva och att odla sina talanger.

av Johan Wennström

I sin recension av Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet skrev Maria Schottenius att romanfiguren Sara blir för full och är otrogen eftersom hon inte står ut med ”det liv som unga kvinnor ofta hanterar som grundläggande villkor för deras kön och existens” (DN Kultur 30/11 2011). Saras liv präglas av ett tråkigt jobb, en tråkig pojkvän och regelbundna parmiddagar. Tydligen ska vi omedelbart känna igen detta som outhärdligheter av ett slag som präglar just kvinnors liv. Och sympatisera med romanfigurens agerande som ett slags motståndshandling.

Jag tänker också på hur 27-åriga Quetzala Blanco fick berätta stort i DN lördag om när det tog slut med hennes pojkvän och hon gick runt i en sotsvart sorgklänning från Marc Jacobs två månader i sträck (10/12 2011). ”Bloggerskan Quetzala Blanco vet en del om livets svärta”.

Så porträtteras påfallande ofta unga kvinnor; man lyfter fram dem som slås ned och passiviseras av motgångar. I exemplet med Quetzala Blanco handlar det också om en idealisering av lidandets estetik.

Den unga internet-entreprenören Isabella Löwengrip har mött betydligt mindre förståelse i medierna. Löwengrip har skrivit två böcker, och driver vid 21 års ålder en blogg med fler läsare än många tidningar (Blondinbella.se). Men av betydligt äldre kulturskribenter har hon nedsättande beskrivits som en ledarfigur i ”den blåsta generationen” (Aftonbladet kultur 21/5 2011) och en ”obotligt hurtfrisk” symbol för ”jobblinjens era” (DN Kultur 16/1 2012). Vad man föraktar och driver med är både hennes prestationer och hennes positiva inställning.

”Isabellas hemligheter är en sorglig berättelse om vad entreprenörssamhället gör med våra ungdomar”, skrev Aftonbladets recensent Martin Aagård om Löwengrips senaste bok (12/5 2012), en sorts handbok riktad främst till unga tjejer. Han uppmanade unga läsare att inte lyda ett enda av Löwengrips råd: ”Ingen tid i livet är så lärorik som när du inte har en aning om vad du håller på med.”

När jag själv läser boken störs jag för all del av lite psykoanalysflum och Rhonda Byrnes framgångsteologi från bästsäljaren The secret – Hemligheten (ICA Bokförlag 2009). Men på det hela taget upptäcker jag en god förebild för unga människor. Ångestkänslor, nervösa besvär och oro ökar bland ungdomar och framför allt bland unga kvinnor. Jag tror inte att lösningen ligger i mer riktningslöshet i tillvaron. Fler, både pojkar och flickor, skulle nog må bra av att höra Löwengrips råd, som växlar mellan det kanske väl förnumstiga (”Drick vatten, ät regelbundet och glöm inte mellanmålet.”) och det verkligt värdefulla.

Hon vill lära unga att tycka om sig själva och att odla sina talanger: ”Vill man hitta dåliga saker i sitt liv eller hos sig själv kan man hålla på i evigheter. Det är garanterat roligare att öva på att hitta och uppmärksamma de positiva sakerna.” Visst märker man hennes unga ålder i prosan men Löwengrip har uppenbarligen ett gott hjärta.

Hon talar om motgångar som något potentiellt fruktbart. Hon säger att man inte ska gräva ner sig i misslyckanden, utan se dem som en läxa för framtiden och gå vidare. Hon tycker att man ska ha goda och konstruktiva relationer som inte bygger på att man lever för andra. Hon tycker att man ska vara generös och hjälpsam, och inte slösa bort tid som man kan använda till att bli sin egen bästa vän: ”Genom att ta huvudrollen blir man också en coolare person, inte för att man är inloggad och uppkopplad och har stenkoll på allt och alla, utan just för att man vågar avstå.”

Och intressant nog avvisar Löwengrip den materialism och konsumism som hennes kritiker ofta anklagar henne för: ”Riktig lycka finns aldrig någonsin i tankar som: om jag bara ändrar det här på mig själv, om jag bara köper det där plagget… Det är den hållbara lyckan vi ska sträva efter.”

Vad är det för fel på det här? Vad i hela friden är det för fel på Blondinbella?

Läs Johan Wennströms intervju med Isabella Löwengrip.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar