Recension:
Invandring är ingen gratislunch
På senare år har Sverige blivit det mest öppna landet av alla OECD-länder. Vissa varnar för att invandringen leder till ökande kostnader, andra menar att den är lönsam. Vad stämmer egentligen?
av Ivar Arpi
Det är vanligt att likna migration vid naturkrafter, och i synnerhet vattenbaserade sådana. Och ganska ofta katastrofer. Det är tsunamier, flodvågor, strömmar, flöden och forsar. Ett bättre sätt att beskriva invandringen är att en diaspora av en viss invandrargrupp fungerar som en magnet. Det är en av Paul Colliers huvudteser i Exodus: how migration is changing our world (2013): Ju mer en migrantgrupp avviker från det omkringliggande samhället, kulturellt eller vad gäller humankapital, desto långsammare assimileras den. Collier visar med hjälp av olika exempel dessutom något som kan kännas kontraintuitivt: Ju långsammare en diaspora integreras i det omkringliggande samhället, desto fler migranter av samma grupp drar mottagarlandet till sig. Processen accelererar alltså ju långsammare integrationen går. Applicerbart på Sverige: Delvis eftersom Sverige har större diasporor än våra grannländer drar vi även till oss fler migranter. Ser man till antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige verkar det styrka Colliers tes om acceleration. Dessa var 20 700 per år under 1980-talet, 42 700 per år under 1990-talet, 62 300 per år mellan 2000 och fram till regeringsskiftet 2006, och 98 100 per år mellan 2007 och 2013 (källa: Migrationsverket). Och antalet ökar varje år just nu: 2014 ser av allt att döma ut att bli ett rekordår. Samtidigt går integrationen trögare än väntat, och på den punkten bidrar invandringen sannolikt. Antalet utanförskapsområden har ökat från tre stycken 1990 till 156 år 2006 och till 186 för 2012, vilket ekonomen Tino Sanandaji visade i en rapport för tankesmedjan Den Nya Välfärden tidigare i år. Maktskiftet verkar alltså inte ha hejdat utvecklingen. 
Vattenmetaforerna om strömmar och flöden för tankarna till något som är bortom mottagarlandets kontroll. Som att det endast är externa faktorer som krig och andra katastrofer som skapar migration. Men av OECD-länderna tar Sverige i dag emot i särklass flest migranter, i synnerhet asylsökande, i förhållande till sin befolkningsmängd. I absoluta tal tar bara Tyskland och Frankrike emot fler asylsökande. Om migrationen hade varit som strömmar eller flöden bortom staters kontroll borde den ha fördelats jämnare mellan OECD-länderna. Men givetvis är även migranter reflekterande individer som reagerar på sin omvärld. Eftersom Sverige har den mest tillåtande lagstiftningen, de mest generösa tolkningarna av konventionerna vi skrivit under och eftersom Sverige som enda land ger permanenta uppehållstillstånd till syrier, attraherar vi i dag fler människor än andra länder och dessutom i en accelererande takt.
”Migrant Mother”
Foto: Dorothea Lange, Farm Security Administration / Wikimedia Commons
I den svenska utgåvan av Invandrare – vi behöver dem (2013) ger debattören Philippe Legrain faktiskt stöd till Colliers tes: När två länder väl har etablerat band mellan sig genom migration tenderar det att bli självförstärkande, skriver han. Men Legrains huvudtes är att invandringen på det stora hela är en vinst för alla inblandade och att invandringsrestriktioner är missriktade, misslyckade och omoraliska. Legrain menar att en friare internationell migration skulle ge enorma ekonomiska vinster till världen som helhet. Till sin hjälp har han en strikt utilitaristisk modell som går ut på följande: Om alla gränser öppnades, alla stater slutade att vara stater och arbetare kunde flytta överallt utan kostnad så skulle världsekonomin tjäna enormt mycket på det, eftersom företag då skulle kunna rekrytera från hela världen. Men en sådan modell förutsätter att de institutioner, exempelvis marknadsekonomi, demokrati och hög tillit mellan medborgarna, förblir intakta trots att miljoner och miljarder människor flyttar in och ut. Men det är inte territorier som är bärare av institutioner, utan människor. I ekonomiska termer är inte alla kulturer jämlika, och vissa institutioner bättre anpassade till vår moderna ekonomi än andra. Därför måste migration studeras från fall till fall och inte utifrån generella, abstrakta skrivbordsmodeller av den typ som Legrain använder. Legrains påstående att den invandring vi har skulle vara en vinst ”bygger på väldigt skakiga resonemang och beräkningar”, som nationalekonomen Magnus Henrekson påpekade i förra numret av Magasinet Neo.
Legrain menar att invandrare inte konkurrerar med utan tvärtom kompletterar den inhemska arbetskraften. Så nära en gratislunch man kan komma, alltså. Men det finns andra röster. Nyligen utkom den amerikanske ekonomen George Borjas, världens mest citerade forskare om invandringens effekter på arbetsmarknaden, med Immigration Economics (2014) som utreder frågan på djupet. Enligt honom finns det en undanträngningseffekt av inhemsk arbetskraft. Borjas kritiker – även de skarpaste av dem – har med tiden gett honom delvis rätt på den punkten: Ny invandring kan ge negativa effekter på inhemska löner och sysselsättning (Peri, 2010). Även om vissa företag kan tjäna på friare migration, betyder inte det att alla som redan bor och arbetar i ett land gör det. I synnerhet gäller detta om invandringen består av lågkvalificerad arbetskraft. Oavsett effekter på inhemsk arbetskraft är så gott som alla ekonomer på invandringsområdet eniga om en sak: Ny invandring av lågkvalificerade har negativa konsekvenser för dem som nyligen invandrat och försöker etablera sig i ett land (Suárez-Orozco et al, 2011). I Sverige har två tredjedelar av de nästan 60 000 arbetstillstånd som beviljats sedan 2008 gått till enkla jobb, i yrken där arbetslösheten redan är rekordstor, vilket borde kunna ses som en undanträngning (DN 29/1 2013).
Men Borjas har främst forskat om USA. I Sverige går integrationen dessutom avsevärt mycket långsammare än i USA, både socialt, kulturellt och på arbetsmarknaden. Sverige har det största sysselsättningsgapet av alla OECD-länder: 21 procentenheter skiljer mellan inrikes- och utrikesfödda i åldrarna 15–64, vilket innebär att arbetslösheten är mer än dubbelt så hög bland utlandsfödda. Samtidigt är Sverige det land som har minst rasism, enligt bland annat World Values Survey. Hur går det ihop? Orsaken till sysselsättningsgapet är att den svenska arbetsmarknaden i allt mindre utsträckning behöver lågkvalificerad arbetskraft och att det krävs hög produktivitet för att kunna ta sig över tröskeln in på arbetsmarknaden. Andreas Bergh har dessutom visat att storleken på ett sysselsättningsgap korrelerar med hur generösa de sociala skyddsnäten är och hur stor del av arbetsmarknaden som täcks av kollektivavtal (Ekonomisk Debatt nr 4/2014). Sysselsättningsgapet har heller inte minskat över tid. Många invandrare startar levebrödsföretag, exempelvis tobaksaffärer eller pizzerior, vilket kanske kan tolkas som ett sätt att kringgå de höga trösklarna in på arbetsmarknaden.
Så sysselsättningsgapet beror inte på att invandrare inte vill arbeta. Tvärtom tyder det mesta på motsatsen. Diskriminering är ett problem, men gapet beror främst på skillnader i humankapital. I PIACC-mätningen till exempel, som mäter läs- och räknefärdigheter bland vuxna i åldern 16 till 65, har Sverige den största skillnaden mellan utrikes- och inrikesfödda av alla OECD-länder (2013). Invandrare får därför svårt att hinna ikapp.
På grund av det stora sysselsättningsgapet och utrikesföddas höga bidragsuttag har exempelvis Jan Ekberg, som har forskat mest om invandringens ekonomi i Sverige, beräknat att invandringen kostar svenska skattebetalare ungefär 50 miljarder per år. Det är beräknat på år 2006 och blir över 73 miljarder för 2013 om man justerar för inflationen. Företagsekonomen Jan Tullberg har i boken Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik gjort delvis nya beräkningar och menar att den totala kostnaden blir minst 250 miljarder. Men den siffran bygger på underlag som kan ifrågasättas. Tullberg antar en kostnad för undanträngningseffekter och antar även att invandrare använder servicetjänster mer. Men det är inget man bara kan anta, utan något man måste räkna på och redovisa. Överhuvudtaget präglas Tullbergs bok av den här sortens antaganden.
Ett återkommande argument, som framförs av exempelvis Legrain, är att Europa behöver invandrare för att motverka att kontinenten grånar och att färre ska försörja fler. Men det förutsätter att invandrarna kommer när de är i arbetsför ålder och uppnår en sysselsättningsnivå som ligger nära de inrikesföddas. Då blir det en potentiell vinst. Men invandrarna blir själva gamla. Och med tanke på det stora sysselsättningsgapet i Sverige och att antalet utanförskapsområden ökar låter argumentet om att invandring kan lösa den demografiska utmaningen ihåligt, vilket även Jan Ekberg har visat (2011). Det är också värt att notera att Sverige inte är Italien eller Grekland. Sverige har en av västvärldens högsta fertiliteter, med 1,9 barn per kvinna.
Om Legrain bara ser fördelar med invandring, ser Tullberg så gott som bara nackdelar. De är bra exempel på hur invandringen ofta diskuteras i dag: på ena sidan står de som vill strypa så gott som all invandring och på andra sidan de som i princip vill ha helt öppna gränser.
Därför är Collier så uppfriskande att läsa. Å ena sidan, skriver Collier, leder inte invandring på dagens nivåer till att länder blir bankrutta (vilket även Jan Ekberg har understrukit). Å andra sidan kan invandringen inte vara helt fri, utan det behövs, enligt Collier, kontroller om den inte ska öka väldigt mycket väldigt fort, vilket skulle få negativa effekter för både mottagarlandet och migrantens ursprungsland. Bland annat kan tilliten, en viktig grund för både marknadsekonomin och välfärdsstaten, påverkas negativt.
Legrain hävdar dock att högern har hittat på att det behöver göras en avvägning mellan en generös välfärdsstat och stor mångfald. Men Collier lutar sig tungt mot Robert D Putnam som i studien E Pluribus Unum (2007) visat hur ökad mångfald minskar tilliten inte bara mellan grupper utan även inom dem. Den minskande tilliten påverkar även villigheten att betala skatt till omfördelning. I Sverige har nationalekonomen Matz Dahlberg (2012) och sociologen Maureen Eger (2010) båda kunnat se att ju mer etniskt heterogen en kommun är, desto mer negativa blir kommuninvånarna till omfördelning i form av sociala bidrag. Avvägningen finns alltså, oberoende av den politiska högern. Och den nya studien Den svala svenska tilliten av Lars Trägårdh (2013) av tilliten i 33 svenska kommuner kan man se att kommuner med större etnisk mångfald har lägre tillit. Medan generell tillit ligger på mellan 65 och 70 procent i Sverige överlag, var siffran 52 procent i Malmö.
Medan Legrain och Tullberg båda ger intryck av att anpassa empirin till sina redan på förhand dragna slutsatser, utgår Paul Collier från forskningen på området snarare än ideologiskt önsketänkande. Invandring är inte någon gratislunch, men behöver inte heller leda till en katastrof. Öppenhet har ett egenvärde och man kan inte förvänta sig att tjäna på ett generöst mottagande av migranter. Hur stor kostnaden blir beror på dock hur bra vi sköter integrationen. Och på det området finns en minst sagt stor förbättringspotential. Bjuder man in människor till sitt land så har man också en skyldighet att inkludera dem.
[…] Även de som granskat forskning har gjort detsamma. Men ingen från globen vill fatta budskapet för då riskerar dom börja tänka egna tankar. I utlandet törs dom. bm […]
Att bara avfärda Tullberg med att han gör lite för mycket ”antaganden” håller inte, även om Tullberg överdriver kraftigt, så är en modest prognos illa nog och ger en nettoeffekt på över 100 miljarder.
Det I en tid när försvaret inte kan få tillräckligt med resurser och järnvägen lider av kronisk underfinansiering.
Arpi avfärdar vansinnet alldeles för lättvindigt.
Tack för en saklig och välskriven artikel. I mitt tycke är Ivar Arpi en av Sveriges viktigaste och mest läsvärda skribenter.
Jag anser också att man måste diskutera både ”hårda” och ”mjuka” aspekter när det gäller migrationsfrågor. Dvs. både t.ex. sysselsättningsgrad och arbetsmarknadsbarriärer, och frågor som tillit och kulturellt avstånd (det sistnämnda ett etablerat begrepp inom samhällsvetenskaplig forskning).
En av de stora tragedierna i Sverige men även Västeuropa i stort (inte minst Frankrike) är det judehat och rasism som följer av nuvarande migrationsströmmar. Förutom modiga svenska judar och invandringskritiska/-fientliga personer har jag inte sett någon lyfta denna fråga. Istället låtsas antirasister och politiker inte om detta problem. Hur ska vi kunna fortsätta med det kontinuerliga arbete som krävs för att bygga ett tolerant och inkluderande samhälle om sådana frågor inte kan diskuteras? Jag tycker denna utveckling är synnerligen otäck.
Hej Erik,
Det här är ju smörja. Organisatörer av och initiativtagare till Kippavandringarna i Malmö är exempelvis liberaler. Absolut inga invandringsmotståndare. Och de samlar folk från hela det politiska spektrat.
Vänlig hälsning
Mattias
Det är väl inte bara upp till oss att försöka integrera de som kommer, många vill inte bli integrerade, vad gör vi då tycker du?
Intressant. Jag arbetar inom utbildningsväsendet och undervisar invandrare i svenska och samhällskunskap. Under de senaste 10 åren har jag sett hur allt större del av våra kommunala medel går åt till tjänster som min och i och med att jag ofta måste anmäla olika företeelser till socialen vet jag också hur överbelastade de är av invandringsrelaterade ärenden.
Islamism och hederskulturens yttringar är min vardagsmat och kombinerar jag detta med den otroligt bristfälliga skolbakgrund som mina studenter (från MENA) har så kan jag inte se hur denna typ av invandring annat än skadar Sverige.
Du nämner tilliten till samhället, bra. Men inte något om att denna tillit inte är en naturlag. Den har uppstått av att människor med i huvudsak gemensamma värden, språk, religion och normer har byggt samhället ihop och format en kreativ miljö. Det blev bra men blir aldrig färdigt och vårt samhälles demokratiska värden lever bara mellan öronen på oss. Om stora parallellsamhällen uppstår, vilket det redan har, med helt andra normer och värden för vad ett samhälle ska vara avseende normer, religion, språk och definitionen av demokrati så uppstår en allvarlig spricka som oundvikligen leder mot ett normativt och värdemässigt samhällshaveri. Detta vet våra politiker, de tiger om det och vi som är vakna ska tystas. De är rädda för utvecklingen och det är deras rädsla som omsätts i förnekelse av den verklighet som är min dagliga.
Sverige är snart inte längre mitt land då jag inte känner igen mig. Tilliten har vittrat bort och nu får var och en se om sitt eget hus.
Legrains resonemang är cyniskt nyliberala och utgår ifrån stora företags vilja att ha så billig arbetskraft som möjligt. Någon hänsyn till vad som ska vara grunden för ett samhälle finns inte med där.
Alla de som hävdar att vi tjänar på invandringen utgår från en utopi som härstammar från 68-vänstern. Det finns en potentiell vinst om alla kommer i arbete och om merparten har hög utbildning. Men det är bara 60% av invandrarna som arbetar. Det kan jämföras med 82% för inrikesfödda. Om Sverige skulle ha en restriktiv invandringspolitik kan vi däremot tjäna på invandringen.
Hej Ivar!
Tack för en läsvärd artikel.
En synpunkt bara: När det finns två ”extrema” tolkningar av en fråga, så ligger inte nödvändigtvis sanningen i mitten. En av ”extremerna” kan faktiskt ha helt rätt och den andre helt rätt. Jag vet själv massvis av exempel på detta från verkliga livet.
Bara för att någon verkar vara ”balanserad” så är det inte rätt – även om det låter mest rättvist. Vi vill inte tro att sk extremister kan ha rätt, därför vill vi gärna placera sanningen i mitten. Eller vad tror du?
I övrigt: Fortsätt med skrivandet, har uppskattat flera av dina alster.
Sverige har gått om tyskland i absoluta tal i år, inte enbart sett till folkmängd.
Sedan så kan man även fråga sig vad invandrarkriminaliteten bidrar med och då talar jag inte i kronor och ören utan om det kvalitativa. Vad är kostnaden för att våra äldre inte vågar gå ut på gatan en kväll för att de känner en rädsla för invandrare? Vad är konsekvensen för ett samhälle när vår allas integrationsminister sätter upp en hemsida med påstådda myter om just invandringen? Myter som verkar istället ha varit sanningar. Att sedan etablerad media väljer att med uppsåt inte skriva om kriminella utlänningar eller invandirngens avigsidor, med gott uppsåt givetvis, kan man ju bara spekulera om men allt som försigår i Sverige har skrämmande liknelser med Sovjeteran. I slutändan är det inte pengar som spelar roll ett dyft även om invandringen hade visat sig vare en mångmiljard vinst för de etniska svenskarna. Trygghet, gemenskap och framtidstro är viktigare och mycket av detta lider vi brist på i Sverige.
Jag känner mig inte hemma i Sverige. Jag betraktar inte de tusentals nya medborgarna som mina landsmän. Är mina känslor rasistiska?
Du får gärna lämna Sverige för min del ifall du inte känner dig inkluderad, jag skulle klara mig bra utan dig.
Ivar, vad tror du?