Inlåsta och isolerade

Barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus satt isolerad i häktet. Om det var hon inte ensam – fler än tre av fyra som sitter i svenskt häkte hålls isolerade. Trots självmord, psykoser och kritik från EU, Europarådet och Amnesty.

av Adam Tiwe

Patrik satt inlåst i 16 månader, isolerad i sin cell i upp till 23 timmar om dygnet. Han hade varken mördat, våldtagit eller misshandlat. Han var bara misstänkt och häktad för skattebrott. Patrik var också psykiskt sjuk. Ändå satt han häktad med så kallat fulla restriktioner. Det innebär att man inte får ta emot besök, umgås med andra häktade eller se på tv och läsa tidningar. Man är fullständigt avskuren från omvärlden.

Nio år senare beskrev Högsta domstolen hur häktningen hade påverkat Patrik. Han ”blev deprimerad, apatisk och mot slutet inåtvänd. Han blev närmast psykotisk, och hamnade i ett tillstånd där han avvisade kontakt med andra människor och tappade verklighetsförankringen.” Domen från HD innebar att Patrik fick 500 000 kronor i skadestånd från staten.

Det svenska häkteslagen är tydlig. Enligt den ska varje intagen ”bemötas med respekt för sitt männi-skovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.” Patrik bemöttes varken med respekt eller med förståelse. Inte heller den kvinnliga barnläkare på Astrid Lindgrens sjukhus som den 21 oktober förra året friades från anklagelserna om dråp på en liten flicka.

När läkaren greps fick hon hela sitt privatliv exponerat i medierna, mottog mordhot och trakasserier och fick sin bil förstörd. Men hon behandlades också illa av rättsapparaten.

När läkaren en marsmåndag 2009 blev hämtad av fyra poliser på sin arbetsplats fick hon ingen förklaring till varför. Detta trots att hon var anhållen för mord, alternativt dråp.

Enligt en intervju med kvinnan i Läkartidningen (51/2011) tvingades hon i arresten sova på en galonbrits, med taklampan tänd. Det enda hon fick ha med sig in var sin försvars-advokats visitkort. Hon fick inget att äta eller dricka under första dygnet. Hon fick inte byta kläder, tvätta sig eller borsta tänderna på fyra dagar. Natten före den viktiga häktningsförhandlingen blev hon väckt en gång i halvtimmen av arrestvakten. När kvinnans kolleger i samband med häktningen försökte ge henne lite choklad sade Kriminalvården nej – man misstänkte att kollegerna försökte smuggla knark.

Under totalt åtta dagar av frihetsberövande blev barnläkaren förhörd i en och en halv timme. Från gripandet till den friande domen tog det 984 dagar.

Enskilda fall är alltid just enskilda fall. Frågan är om Patriks och barnläkarens upplevelser på ett mer övergipande plan speglar bristande respekt och förståelse för häktade i den svenska kriminalvården. Det verkar så.

Enligt svensk lag får häktesrestriktioner meddelas ”endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.” Innebörden av detta ska vägas mot att nästan tre av fyra av samtliga nästan 8 300 häktade under 2010 – 74 procent – belades med restriktioner, enligt Åklagarmyndighetens egen statistik.

Att häktningsrestriktioner kan orsaka psykiska problem bekräftas i Kriminalvårdens egen studie Psykisk hälsa hos häktade med restriktioner från förra året. Slutsatsen är att restriktioner leder till eller förvärrar psykisk ohälsa, särskilt hos häktade som också är föräldrar. Projektledaren, psykolog Bengt Holmberg, var tydlig med att häktade som lider av psykisk ohälsa kan ha svårt att delta i sitt eget försvar. Holmberg menade också att det ligger på politikerna att ta ansvar: Ska restriktionerna fortgå måste Kriminalvården få de resurser som behövs för att hantera de problem som följer.

Sedan 2002 har 56 personer begått självmord i svenska häkten. De senaste tre åren har antalet förvisso varit lågt, men självmordsförsöken fortsätter att öka. Och att just restriktioner och isolering kan utlösa självskadebeteende har Kriminalvården också funnit i sin egen forskning.

Att häktade får psykiska besvär är problematiskt ur flera perspektiv. Risken finns att den häktade blir mer påverkbar, vilket i sin tur skulle kunna leda till falska erkännanden. Såväl Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter som EU:s tortyrkommitté och Amnesty har således instämt i kritiken mot svensk häktningspraxis. 2004 besökte Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Álvaro Gil-Robles Sverige. Han ansåg att häktesrestriktioner används allt för lättvindigt. Justitiedepartementets svar på kritiken var att den höga förekomsten av restriktioner beror på att Sverige ställer höga beviskrav för att häkta misstänkta. En förklaring som kommissionären i och för sig delvis godtog, men inte ansåg kunde förklara den så frekventa användningen av restriktioner. Enligt kommissionären borde Sverige enbart använda restriktioner när det är absolut nödvändigt.

EU:s tortyrkommitté, CPT, har haft representanter på besök i Sverige vid flera tillfällen. Vid det senaste besöket 2009 fick man av en åklagare veta att restriktioner införs närmast automatiskt när en misstänkt blir häktad, och att de i regel varar tills dom meddelas i första instans. CPT konstaterade också att flera på Göteborgshäktet isolerats under långa perioder (mellan sex och 18 månader).

CPT ansåg att de åtgärder Sverige vidtagit sedan besöket 2003 hade varit välriktade, men kritiserade bland annat att häktade inte får skriftlig information om varför de ålagts restriktioner. Man menade också att restriktionsbesluten ofta varken är helt motiverade eller individualiserade.

Amnesty har flera gånger, bland annat 2003 och 2010, riktat skarp kritik mot svensk häktningspraxis. Senast bland annat för omfattande användning av isoleringsceller och att det saknas en oberoende och effektiv instans i vilken man som drabbad kan rikta klagomål mot behandlingen.

Kritiken har kommit flera gånger, från flera håll. Från psykologer, jurister och internationella organ. Och nu senast från Kriminalvårdens egna utredare. Ändå verkar politikerna ha slagit dövörat till. Den nya häkteslag som klubbades 2010 gav förvisso häktade rätt att överklaga restriktionsbeslut, men inget pekar på att användningen av restriktioner har minskat.

Fotnot: Patrik heter egentligen någonting annat

 

Fakta: Restriktioner för häktade personer

I kriminalvården finns sju olika kategorier av restriktioner för häktade personer. De inskränker den häktades rätt att:

  • Placeras tillsammans med andra intagna.
  • Vistas tillsammans med andra intagna.
  • Följa vad som händer i omvärlden.
  • Inneha tidskrifter och tidningar.
  • Ta emot besök.
  • Stå i förbindelse med annan genom elektronisk kommunikation.
  • Sända och ta emot försändelser.

Restriktionsbeslut fattas av åklagaren om denne anser att den fortsatta brottsutredningen kan försvåras om den häktade får ha kontakt med yttervärlden. Den häktade kan överklaga restriktionsbeslutet till domstol.

Källa: Häkteslagen (2010:611)

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar