Indoktrinering

av Andreas Ericson

Jag läste mycket kommunistiska böcker som barn. Det var nog bra det.

Vicke var på koloni och lärde sig hur barn blev till. När han kom hem föll hans pappa ner från en byggnadsställning och dog. Men först hade den unge fackpampen Gunnar Sträng besökt pappas arbetsplats och tagit arbetsgivarens parti för att knegarna skulle få sänkt lön.

Så var det ofta i Sven Wernströms böcker. Sossarna var de största asen.  Det förstod Vicke i Trälarnas Fruktan tidigt. Tvärs över farstun bodde kommunisten Emil som lärde honom att krigskorrespondenterna ljög, att USA var ett sjukt samhälle för att ”arbetarklassen hade gett upp” och att man ska genomskåda kapitalisternas propaganda genom att lära sig tänka själv.

Inte ens ett barn läser sådant trams med något nöje. Men Vicke drömde också mardrömmar efter äckliga biofilmer, spelade dragspel och förlorade så småningom oskulden. Hans värld var kuslig och hisnande och rymde allt det som min egen gjorde.

Hans Erik Engqvist var en annan författare som skrev varannan sida pamflett och varannan indianbok. Hans Arsenal-Tottenham=Mord har förutom svensk litteraturhistorias bästa titel också en mästerlig intrig i vars utkant det förekommer en moderatledare som stödjer en utländsk diktatur. Bara så där. Tredagarskriget av samma författare är fortfarande något av det otäckaste jag läst om den ångest barn känner när de är riktigt ensamma och utsatta. Men den innehåller också grovt förenklad propaganda om kommunismens ideal och praktik.

Wernström och Engqvist ville lära oss socialism genom att vädja till vår rättskänsla, väcka vårt engagemang och peka på världens orättvisor. Och det funkade. Det kändes in i märgen att världen i deras böcker behövde vridas rätt. Men längre än så räckte inte indoktrineringen. För precis som Wernström föreslog började vi ju tänka själva.